Just nu följer vi debatten om Håkan Juholt. Och debatten om skolan ska vara avgiftsfri eller fullständigt avgiftsfri. Är det bara jag som ser ett samband mellan dessa båda debatter? Eller gör jag det? Eller finns det det?
Jag vet inte riktigt, men jag fick en känsla av att det, liksom så många andra debatter i media, handlar om denna samma sak; Hitta syndaren! Straffa honom! Stena honom! Låt honom dö en lång och plågsam mediadöd.

I fallet Juholt är det ju helt uppenbart vem som är syndaren, men i fallet med skolan är syndarna mer diffusa och utspridda. Det handlar om de hemska rektorer som tvingar de stackars barnen att ta med sig egen frukt, bekostad av föräldrarna, som minsann redan lever på existensminimum. De är syndarna, de som BRYTER mot lagen! Lagen som säger att skolan skall vara avgiftsfri. Ett äpple är dyrt. Har man två barn blir det två äpplen, och för stackars tre- eller flerbarnsföräldrar blir kostnaden gigantisk.
Jämför man den kostnaden med utgifter för godis, läsk, leksaker och dataspel, torde den bli ganska ringa. Jag tror inte det handlar så mycket om att dessa föräldrar verkligen inte anser sig har råd med den blygsamma utgiften. Jag tror snarare det handlar om ett väldigt märkligt behov som har uppstått i vårt västerländska samhälle;
Anklagansbehovet. Behovet att peka ut syndare, och samtidigt peka ut sig själv som ofelbar. Det här behovet blir väldigt tydligt i fallet Juholt. Drevet går, och ju längre det pågår desto starkare blir rösterna; Syndaren! Avgå! Hur många av dessa anklagare sitter själva med helt rent samvete? Hur många har inte lurat till sig någon extra bidrags- eller försäkringskrona? Hur många har inte haft någon kompis hemma som har snickrat lite svart? Hur många kan på fullt allvar säga att de hela tiden varit fullt medvetna om att de till punkt och pricka slaviskt följt hela det regelverk som styr alla bidrag och alla skattereduktioner och som är lika tillkrånglade och onödigt långa som den här meningen? Varför kan vi inte tro på Juholt, att han verkligen inte visste? Jag tycker inte alls det låter konstigt. Men då får jag ju inte vara med och kasta sten, förstås. Den som är fri från synd kan kasta första stenen, men eftersom ingen är fri, är det ingen som kastar den första. Det låter de media göra, men när stenregnet väl är igång kastar alla ivrigt och hänsynslöst. 

Jag kanske är naiv. Juholt kanske verkligen är en riktig buse bakom mustaschen. Men ändå. Behovet av att anklaga. Vi ser det överallt. Och överallt ser vi syndarna. Politiker, programledare, ishockeydomare. Ja, alla offentliga personer. Alla löper risk att bli syndare. Inte för att de syndar, utan för att drevet plötsligt vänds mot dem. Precis som rådjuret som betar i lugn och ro plötsligt springer för sitt liv, förvandlas dessa syndares liv på kort tid till en mardröm.

Nu tror alla att jag är socialdemokrat. Men det är jag inte. Nu tror alla att jag är fri från synd. Det är jag inte heller. Men jag tycker inte om att kasta sten. Och jag skickar gärna med en frukt med min dotter till skolan, och det hoppas jag att jag kan fortsätta med.