Vår dotter Lia har ett mycket ovanligt handikapp. Hon har ett lymfödem i ena benet. Hon är född med det, och det är det som är det ovanliga. Annars är det inte alldeles ovanligt att det uppstår efter komplicerade operationer.

Det som händer är att lymfsystemet inte fungerar helt tillfredsställande på något eller några ställen, i Lias fall alltså höger ben. Lymfvätskan cirkulerar inte som den ska, och den stannar kvar och omvandlas till fettvävnad. För Lias del innebär det att hennes högra ben är mycket större och klumpigare än det vänstra. Hon klarar ändå det allra mesta, och det är inte så ofta man tänker på hennes handikapp. Men att åka skridskor har till exempel blivit helt omöjligt för henne, för hennes fotrygg är alldeles för hög för att hon ska kunna dra på sig ett par skridskor. Hon får inte ens på sig ett par i min storlek. När vi köper skor åker vi till en ortoped i Jönköping.

Hon måste också regelbundet träffa en lymfterapeut i Eksjö, och prova ut kompressionsstrumpor, som hon helst ska bära dygnet runt. Om man inte försöker att pressa ut lymfvätskan kommer benet att fortsätta att växa, och det kan i princip bli hur stort som helst.

Vid vårt senaste besök i Eksjö ville terapeuten att vi skulle börja mäta omkretsen på benet varje dag. Ett mått på det bredaste stället och ett på det smalaste. Och det är här själva historien börjar; Jakten på måttbandet.

När vi kom hem igen tänkte jag genast att jag var dum som inte frågade henne om jag kunde fått ett band. Hon har ju många, och dessutom lite smalare och mer anpassat för att mäta delar på kroppen. Men det gjorde jag alltså inte. Så det var bara att börja leta hemma. Visst finns det måttband hemma, det händer ju faktiskt att vi använder sådana. Jag såg för min inre syn hur det låg måttband i olika lådor, men i verkligheten var det tomt. På måttband alltså. Allt möjligt annat skräp fanns det gott om i lådorna, men inte det jag behövde.

Det var ju viktigt att komma igång och börja mäta benet, så jag fick krypa till korset och tänkte; Jag måste nog köpa ett. Nu står ju inte måttband på inköpslistan så ofta, så det viktiga bandet glömdes ändå bort. Varje kväll under nästan ett par veckors tid slog det mig, precis innan jag somnade; Visst ja! Måttbandet!

Så, äntligen. I dag, på min ovanligt långa lunch, kom jag ihåg det. Idag skulle det inhandlas. Då kom frågan upp inombords; Var köper man ett måttband? Fyndlagret? ÖB? Jag var inne på Coop i ett annat ärende och tänkte; När jag ändå är här kan jag ju kolla. Och minsann, där fanns en liten avdelning med nålar, tråd och diverse sytillbehör. Här måste det finnas! Allt, till och med sådana där sömsuppsprättare hängde där så snyggt, men INGET måttband. Jag började titta på skyltarna, och hittade till slut en där det stod "Måttband", men vad hängde där? INGENTING!

Slut

Frustrerad och uppgiven betalade jag min mjölk och gick ut. Nåja, tänkte jag. Skam den som ger sig. Jag går väl till textilens Mecka: Hemtex. Därinne gick jag runt ett tag bland örngottsbetraktande och gardinuppsättningspratande tanter. Till min stora förvåning stötte jag också på Nic på Fish & Ale, tittandes på några söta små dukar. Nästan surrealistiskt. Vi kunde konstatera att det var länge sedan jag var där. På Fish & Ale, alltså. Jag lovade bättring. Ja, jag hittade väl inget måttband direkt, så jag frågade kvinnan i kassan. De kanske har det i någon låda här vid kassan, tänkte jag. Nej, sånt har inte vi, svarade hon. Och hon sa det dessutom med ett leende! Sånt HAR inte vi. Sånt har de på varuhusen, fortsatte hon lika glatt. Men, förstår ni? Det är ungefär som att gå in på Rydholms Cykel och Motor och fråga efter en cykelslang. Nej, sånt har inte vi.

"Sånt har inte vi"

Nu var det kris. När jag äntligen kom ihåg det, så skulle jag inte släppa taget. Jag hade fortfarande en stund kvar på min lunch och gick ned till ICA. Och där hände det! Efter mycket irrande hittade jag till slut mitt måttband, inklämt i ett litet bortglömt hörn. Lycklig gick jag därifrån, och kostade på mig en liten godisbit också efter detta äventyr. Men är det inte lite tråkigt att det bara är de stora varuhusen som lagt beslag på ALLT? Småbutikerna existerar inte längre. Trist...

Slutet gott, allting gott

Tilläggas bör att Lia, så som det ser ut i dag, alltså kommer att få leva med sitt lymföden och kompressionsstrumpa resten av sitt liv. Däremot hoppas man ju på att läkarvetenskapen ska hitta en lösning på det här problemet. Det forskas en hel del inom mikrokirurgi, och det här handlar ju om kärl på mikroskopnivå som inte riktigt fungerar som de ska. När hon har vuxit färdigt kan man göra en fettsugning, och på så sätt få ner storleken på benet, men problemet med lymfsystemet kommer ändå att kvarstå, och hon kommer inte att bli kvitt strumpan. Men kanske, kanske, någon dag går det ett sus genom läkarkåren när man har löst även detta problem.

Man blir också ganska ödmjuk inför livet när man märker vilka stora konsekvenser ett litet, litet fel på mikroskopisk nivå, kan få. Och jag är så glad för att Lia är den underbara lilla flicka hon är med alla sina positiva sidor. Sett ur den synvinkeln blir ett tjockt ben, och de bekymmer som det medför, ändå ganska ringa. Men, så klart, ett stort problem för henne. Och det kommer att bli större och större, för inte ens hon är väl tillräckligt stark för att stå emot vår tids skönhetsideal. Jag förbereder mig för att den tiden ska komma, och hoppas att både hon och jag och hennes mamma är tillräckligt kloka för att den tiden ska gå så smärtfritt som möjligt.