Sista jag-vet-intefunderingen jag ville skriva om är det här med sociala myndigheter. Vi lever i dag under ett socialt skyddsnät som väl i de allra flesta fall fungerar väl. Det finns fall där tystnadsplikt och prestige går före barnens bästa. Men de fallen måste vi ändå se som undantag.

Återigen - när jag växte upp ... Min familj var inte som alla andra. Men, å andra sidan, vilken familj är som alla andra? Vilka är alla andra?

Men jag är säker på att jag, om jag hade gått i skolan med de resurser insatser som finns i dag, hade varit en ständig gäst hos kuratorn och ofta funnits med på agendan i elevvårdskonferenserna. Men en psykiskt sjuk mor och frånvarande far var min uppväxt, sett utifrån, en katastrof. Med dagens sociala skyddsnät hade jag sannolikt placerats i familjehem.

Men hade det varit bättre? Jag älskade mina föräldrar och jag hade jättefina vänner. Det var jobbigt, ja. En period. Men de fina stunderna under min uppväxt var ändå många fler än de jobbiga. 

Jag vet att jag inte hade blivit hjälpt av en familjehemsplacering. Det hade bara ökat mina skuldkänslor och det hade försvårat mitt sökande efter en identitet. 

Vad jag inte vet är om barn som i dag placeras i familjehem kanske hade mått bättre av att vara kvar hos föräldrarna. Ibland tror jag det, ibland inte. Det finns förstås familjer som verkligen är en katastrof och där barnen mår mycket bättre av att flytta. Och det finns massor av familjehem som är fantastiska. Men samtidigt finns det säkert många fall där barnen hade mått bäst av att bo kvar.

Det här är ju förstås en väldigt svår avvägning. Hur ska man kunna veta vilka barn som mår bra av att flyttas och vilka som inte gör det? Det är en omöjlig uppgift för de sociala myndigheterna

Jag kommer ihåg när jag för första gången hörde ordet "maskrosbarn" nämnas om mig. Då var jag vuxen men jag förstod ändå inte att det var mig hon menade. Maskrosbarn? Jag visste mycket väl vad det betydde men jag hade aldrig sett mig själv som ett sådant. Men kanske är jag ett maskrosbarn. Jag upplever att min uppväxt har gett mig erfarenheter som inte många har. Och det har gjort mig stark. Hade jag blivit placerad på ett familjehem hade det varit ett misslyckande. Inte bara för mina föräldrar utan också för mig. 

I dag är det många barn som lever i trasiga familjer. Många som placeras i familjehem. De flesta placeringar är säkert helt rätt. De andra ... Jag vet inte.