När jag växte upp och började finna mig tillrätta i den kropp som jag stöpts i kom ibland funderingar över könstillhörighet över mig. Jag var, och är väl fortfarande, rätt känslig. Jag kände mig inte hemma bland killarnas jargong på skolan. Det kompisgäng jag umgicks med på fritiden var mer tillåtande och där var det inte så grabbigt. Det blev min räddning. Jag tilläts vara den jag var.

För jag var inte som alla andra. Eller rättare sagt, jag var inte som alla andra killar.

I dag är samhället mycket mer tillåtande. Jag är absolut positiv till en öppen attityd. Men antalet personer som i dag söker sig till sjukvården för att få sin könsidentitet bekräftad ökar lavinartat. Kanske debatten påverkar dem. När jag var ung fanns ingen sådan debatt. Pojk eller flicka. Punkt slut.

Om jag hade varit ung i dag hade jag säkert påverkats av debatten också. Och jag tror inte jag hade mått bra av det. Grubblerier. Oro. 

I dag har vi hela tiden en massa val vi måste göra. Valen på gymnasiet är en djungel. Sedan ska du välja telefonoperatör, elleverantör, försäkringsbolag, pensionsfonder ... Allt! Man blir ju galen! Och så kanske du dessutom hamnar i valet av kön. Men det är inget val säger många då. Nej, jag vet, men är man osäker och fast i sina funderingar kan man kanske ändå påverkas så mycket av informationen och debatten att det någonstans ändå blir ett val.

Nu vill jag inte förorda någon slags grottmänniskomentalitet. Eller att det var bättre förr. Jag tycker det är jättebra att vi kan diskutera könstillhörighet. Jag älskar Priderörelsen och jag tycker mycket om oliktänkande. Men jag tror att det finns en, inte så liten, grupp som känner sig osäkra och mår dåligt i allt det här. Och hade jag varit ung i dag hade jag säkert tillhört den gruppen. 

Men - återigen - jag vet inte. Allt jag vet är att jag är väldigt lycklig i dag, att jag älskar min familj och mina vänner. Och att jag älskar mig själv. Som den man jag är.