Jag såg en film i dag om den underbara konstnärinnan Paula Moderson-Becker. Filmen bygger på hennes brev och dagboksanteckningar, och det slog mig att det där är en tid som inte finns längre.
   Såklart den inte gör, men alltså, den kanske finns. Igen. Kanske bloggandet är vår tids dagboksanteckningar. Kanske stiftpennan ersatts med ett tangentbord, och papperet med en skärm. Behovet finns där. Behovet av att uttrycka sig i skrift.
   Språket är ett redskap för att bearbeta sina känslor, och att få ned sina tankar med hjälp av bokstäver som bildar meningar med ett visst innehåll är ett privilegium för oss människor.
   Min blogg kommer säkert att bli som de flestas bloggar; Inga stora världshändelser, inga storslagna filosofiska teorier, utan mer lite vardagsnära funderingar över livet i allmänhet. Tankar som slagit rot och blivit ord.
   Paula Moderson-Becker skriver så här; "Jag vet att jag inte kommer att bli gammal. Men blir en fest roligare för att den varar länge? Och mitt liv är en fest."
   Jag vet att jag kommer att bli gammal, för det är jag redan. Jag är 20 år äldre än vad Paula var när hon dog, och jag tänker fortsätta att bli äldre och äldre. Mitt liv är väl inte precis någon fest, åtminstone inte varje dag, men jag älskar det, och jag älskar att leva. Det vill jag fortsätta med. Länge.