Två personer på ett café. De sitter vid varsitt bord. En man och en kvinna. Utanför vilar staden, tyst och ödslig. Bilden påminner om en del scener ur Roy Anderssons film "Du levande". Bilden från 1958 av Edward Hopper speglar den tid vi lever i just nu. De senaste veckorna har vi översköljts av bilder från tomma städer och människor som håller avstånd. "Sunlight in cafeteria" framhöll Hopper som en av sina bästa bilder. Titeln är nästan lite ironisk. Det var ofta hans fru Josephine som satte titlar på hans bilder och här får man känslan av att hon tyckte att mitt i all ödslighet kom ändå solen och lyste över de dystra cafégästerna. Precis som vi har det i dag. Virusets skugga vilar tung över oss men vi kan ändå glädjas åt att dagarna blir längre och längre. Solen ger oss hopp och framtidstro mitt i all dyster nyhetsrapportering. Tänk om Coronakrisen hade kommit i oktober ...

Edward Hopper är ensamhetens skildrare. I "Intermission" från 1963 ser vi en ensam kvinna i en teatersalong. Ridån har dragits för och kvinnan sitter där och stirrar in i en tyst tomhet. Man frågar sig vad som kommer att hända efter pausen. Kommer salongen att fyllas med glada och förväntansfulla människor? Eller är det en paus? Jag ser "Intermission" som ett porträtt av oss själva. Vi betraktar vårt eget liv, vår egen teater, utifrån. Ibland behöver vi ta en paus för tid till eftertänksamhet. Vi behöver dra för ridån en stund och gå in i oss själva. 

Edward Hoppers skildringar är bilder av en ensamhet som vuxit fram ur ett alltmer urbaniserat samhälle. Vår västerländska livsstil isolerar människor från varandra. Människorna i Hoppers värld är inte lyckliga. De har hamnat i en ensamhet som de inte själva valt. Hopper själv levde i ett stormigt äktenskap med mycket bråk. Josephine Hopper, som också var konstnär, hjälpte honom ändå mycket, inte bara med att sätta titlar på bilderna. Hon målade akvarell och hjälpte sin man med akvarelltekniken. Edward gjorde flera riktigt lysande  akvareller som, tycker jag, många gånger överträffar hans oljor. I akvarellerna finns en frihet och en lätthet som inte finns i oljorna. I porträttet av Jo har han satt sig själv i baksätet på bilen medan hon sitter i framsätet och målar. Kanske ett erkännande av hustrun som den som styr, den som egentligen var den som behärskade akvarelltekniken bättre.

Hopper är också med om två världskrig. Mitt under andra världskrigen gör han sitt mästerverk, "Nighthawks". En lysande framställning av människor i förklädd rädsla. Isolerade av kriget försöker de ändå leva ett normalt liv vid baren. Precis som vi ser svenskarna idag trotsa Hälsomyndighetens uppmaning att hålla avstånd vid barer och restauranger. Människors längtan efter gemenskap är stark. 

Edward och Josephine föddes samma år, 1883. När Edward dör 1967 skänker Josephine hela sitt livsverk och en stor del av makens till Whitney Museum of American Art. Året efter går Josephine också bort och när museet går igenom donationen sparas Edwards bilder medan det mesta av Josephines bilder kasseras. Kvar finns några landskapsbilder och porträtt, bland annat en ömsint skildring av maken Edward.

Ska vi vara ärliga så är det också Edward som är den som man kommer ihåg av de båda. Hans bilder är banbrytande medan Jos är mer traditionella. Men att för den skull bara göra sig av med de flesta av hennes bilder är helt obegripligt. Bilder från ett mer än 40 år långt äktenskap. Frågan som man också kan ställa sig är: Hur hade Jos måleri utvecklats om hon hade levt ensam eller i en lugnare relation?

 

 

Om Edward Hopper är den påtvingade ensamhetens skildrare så är fallet tvärtom med konstnären Vilhelm Hammershøi. Han är den självvalda ensamhetens skildrare. 

Det finns flera likheter mellan de båda men också många olikheter. Hammershøi föddes 1864, 18 år innan Hopper, men dog redan under första världskriget, bara 51 år gammal. Hans konst förblev bortglömd under många år efter hans död, kanske mycket beroende på just kriget men också på grund av expressionismens framväxt i Europa. Hammershøis tidlösa måleri passade inte in i en värld som dominerades av maskinernas övertagande.

Precis som Hopper använder Hammershøi också sin fru som modell väldigt ofta. Men medan Hopper byter miljö använder Hammershøi hela tiden deras lägenhet på Strandgade 30. Han möblerar om och ändrar lite men vi känner igen fönstren, spegeldörrarna, taffeln och den stora, tunga soffan. Att besöka Hammershøis värld är lite grann som att gå bakom kulisserna på en teaterscen där möblemanget ändrats om för olika akter.

Hammershøi verkar nästan besatt av perfektion. I en målning med en spegeldörr är den övre ramen på dörren lite skev. Jag undrar varför. När jag sedan ser fler bilder på samma dörr är den skev där också. Vilhelm kunde inte ljuga. Kanske fanns det en önskan hos honom att göra ramen helt perfekt men nu var den ju lite skev i verkligheten och då målade han den också så. 

Men Hammershøis värld är så mycket mer än perfektion. Här finns sökande, mystik och andlighet. I Statens Museum för Konst i Köpenhamn finns ett helt rum tillägnat Hammershøi. När jag går in i det rummet fylls jag av en känsla som närmast kan beskrivas som religiös. Den där känslan som inte går att ta på. 

Hammershøi skrapar på ytan till vårt omedvetna. Det är inte alltid hans fru är med på bilderna och jag upplever att de rena interiörerna blir ännu mer talande. Då är det bara jag och rummet, där rummet symboliserar vårt omedvetna. Det är sällan några stängda dörrar i Hammershøis värld. Dörrarna står öppna eller på glänt, som för att locka in oss i våra egna slutna rum.  

Både Hopper och Hammershøi fascinerar mig. Men medan Hopper skrämmer mig med sina visionära bilder av ensamheten tar Hammershøi mig med på en resa i frid och harmoni. Där ensamheten och eftertänksamheten kan vara välbehövlig ibland.