ADHD. Den diagnosen fanns inte när jag gick i skolan. Den fanns inte ens när jag började jobba som lärare, åtminstone märkte jag det inte. Men är det inte så att hela vårt samhälle borde få diagnosen ADHD? Hela samhället är hyperaktivt och skapar i sin tur sönderstressade medborgare.

När man försöker att i lugn och ro titta på nyhetsmorgon rullar hela tiden information i rutans nederkant samtidigt som nyhetsuppläsaren talar om något annat. Varför? Det är bara stressande. Man känner sig tvungen att läsa alla rader och är rädd för att missa något.

Att gå in i en vanlig livsmedelsbutik är ett otroligt stressframkallande trauma. Hyllan för chips är ungefär lika stor som hela den lilla lanthandeln jag brukade gå till i min barndoms by Överboda. Varför alla dessa val? Till vilken nytta? Samma sak med godis. I Överboda kunde man köpa gula "surisar" och gröna, avlånga söta. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. I dag skryter godisbutikerna över hur många hundratals olika sorters lösgodis de har. Stackars barn!

Min dotter, som har lite svårt att fatta beslut, blir frustrerad när hon står framför yoghurtdisken. För det första finns det flera olika mejerier och sedan har varje mejeri flera olika smaker. När hon till slut har tagit ett paket och lagt det i korgen börjat hon ändå fundera igen. Valde jag rätt?

Och den frågan kommer hon att ta med sig ut i livet. Valde jag rätt? För det handlar hela tiden om att välja. Ur ett utbud som tycks oändligt. Och det skapar stress. Det skapar oro. Det skapar en känsla av att alltid välja fel. Att inte räcka till.

Det är samhället som har ADHD. Inte barnen.