Ganna får stanna. Hurra, hurra, hurra. Men bara ett halvår till att börja med. Familjen svävar fortfarande i ovisshet. Och inte på grund av att Migrationsverket lyssnat på den massiva folkstorm som uppstått på grund av detta. Nej, bara på grund av att några toppar som sitter på en högre stol ger dem smäll på fingrarna. Det kanske inte är så dumt att vi är med i EU.

Jag har inget emot att leva i en diktatur. Men det är jobbigt att leva i en diktatur som utger sig för att vara en demokrati. Hur många gånger har vi inte upprörts över fall där ensamma, gamla och sjuka kastas ut ur landet, till synes utan anledning? Eller där människor tvingas skiljas från sin familj för att återvända till ett land där de har en dödsdom hängande över sig?

Jag tror inte att Ganna kommer att få stanna mer än ett halvår. Då är hon ännu äldre och ännu mer dement. Då har media glömt historien, och hon kan kastas ut ganska smidigt. Europadomstolen behöver inget få veta. Sedan kan de sitta på Migrationsverket och fira ännu en seger. Tyvärr tror jag att det är så. För media glömmer. Vi glömmer. Men Migrationsverket glömmer aldrig. De kan lägga ned precis hur mycket tid som helst för att få någon utvisad, medan de som söker asyl eller som har något annat ärende får vänta i ovisshet på grund av "hög arbetsbelastning".

Formuleringen "humanitära skäl" har tydligen ändrats till "synnerligen ömmande omständigheter", det vill säga från "nästan omöjligt" till "omöjligt". Handläggarna på Migrationsverket kan inte ha sett en tår rulla längs en 90-årings kind, och de måste vara fullständigt empatibefriade. De använder Bamse som vapen i sin kamp att indoktrinera barnen i det fina i att återvända till sitt hemland. Även om där pågår fullt krig.

Min svärmor bor i Kina. Min svärfar dog för några år sedan. Min svärmor har tre barn, som samtliga bor i Sverige. Hon har sju barnbarn. Vilken dag som helst får hon sitt första barnbarnsbarn, och i Januari får hon sitt andra. Just nu är hon tillfälligt och hälsar på.
1. Tror ni hon får stanna i Sverige?
2. Tror ni vi har stångat oss blodiga?
På fråga ett svarar vi Nej, på fråga två svarar vi Ja.

Det är givetvis en helt annan fråga än fallet med Ganna. Min svärmor löper ingen risk att avlida i Kina. Hon har det ganska bra. Hon har några få vänner, och hon kan leva ett ganska normalt liv för en ensam äldre dam. Det enda hon, och vi andra, skulle vilja, är att hon skulle få leva ett rikt och glädjefyllt liv tillsammans med barn, barnbarn och barnbarnsbarn här i Sverige. Att få se dem växa upp och glädjas över deras framsteg i livet. Se deras första stapplande steg, höra de första orden och känna de små händerna klappa hennes kind. Men det är förstås för mycket begärt. Hon ska sitta i Kina och ha tråkigt. För det har Migrationsverket bestämt. Hon kan få komma hit på turistvisum i tre månader, och då får hon försöka passa in de månaderna när barnbarnsbarnen skall födas.

Man kan bli upprörd på många olika nivåer över Migrationsverkets beslut, men i fallet Ganna verkar det ha gått helt överstyr. Man kan bara hoppas att uppehållstillståndet blir permanent när det gått ett halvår, men jag är luttrad och kanske lite cynisk. Jag tror inte det. Det krävs mer än bara ett upprop från kvällstidningarna. Det krävs ett oerhört engagemang och en stor styrka hos alla oss som tycker att myndigheternas behandling är avskyvärd. Orkar vi det? Vågar vi det?

Vi kommer alla ihåg bilden från Himmelska Fridens Torg 1989, när den ensamme mannen ställer sig framför fyra pansarvagnar, och lyckas få dem att byta riktning.  Migrationsverket har inga pansarvagnar. De har bara datorer fullmatade med ord, som de bombarderar oss med. Ändå kan ingen få dem att ändra riktning...