Ni får ursäkta, men det här är egentligen en fortsättning på mitt förra inlägg. Det borde kanske rentav varit så det skulle börjat.

Som bekant så har jag ju börjat jobba en del på högstadiet. Jag har långsamt vant mig vid den åldern, den kulturen, och det sättet att vara. Och jag har långsamt lärt mig att tycka om det. Jag blir arg ibland på mina elever. Jag kan tycka de är fräcka, nonchalanta, gapiga och skrikiga. Men det är bara en sida. De har också en annan sida, och än så länge har jag lite svårt att i ord beskriva den. Men jag älskar den. Och jag känner mer och mer hur jag älskar mitt jobb, och dessa ungdomar.

Men det finns en sak som jag har lagt märke till, och det är denna ständigt pågående på-vägsträvan.Varför är det så svårt att vara här och nu? När jag ger en uppgift, som jag tror ska ta tre - fyra lektioner, så är det alltid någon som räcker upp handen efter tio minuter och frågar; Vad ska vi göra när vi är färdiga? De frågar inte om hjälp eller råd om hur de ska fortsätta med sin bild, utan de är helt övertygade om att de är färdiga, och att det inte finns något mer att göra på bilden. Den är fullbordad. När jag försöker få dem att förstå att det kanske finns mer att göra, suckar de bara. De vill gå vidare. 

Man vill hela hela tiden vidare. Mot något annat. Mot något bättre? Man kan inte stanna upp. Eftertanke? Vi kan skylla på internet, förstås. Man stannar sällan upp och fördjupar sig i något. Samma sak när vi tittar på TV. Man har inte tid att stanna upp och gå in i ett program på allvar. Man zappar vidare i hopp om att hitta något mer spännande.

För att återgå till rubriken på detta fantastiska inlägg, så är det en sak jag har tänkt mycket på under min korta tid som högstadielärare. En fika är en paus. Avkoppling. Reflektion. När jag låser upp till bildsalen står det ofta några med halvätna smörgåsar. "Ni får inte äta mackor härinne" säger jag pliktskyldigt. Och så är det ju. Man äter inte i lektionssalen. Man sitter i cafeterian och kopplar av en stund. Men det är inte så många som gör det. Man springer runt med sin macka. Man är på väg. 

Jag skulle så gärna vilja att man kunde äta sin macka i bildsalen. Och att bildlektionen blev en stunds avkoppling och reflektion. Men det skulle inte heller funka. Man skulle kasta i sig sin macka, och sedan fråga; Vad ska vi göra när vi är färdiga?

Jag vill inte påstå att ungdomarna är så mycket annorlunda än oss. Vi har också svårt att stanna upp. Men ungdomarna får mig att reflektera över mig själv, och vem jag är. Och de lär mig, att jag kanske borde stanna upp och reflektera lite mer över livets goda. Jag hoppas att jag kan ge dem något tillbaka.