Migrationsverket har det varit mycket skriverier om på sista tiden. Det är aldrig något positivt som skrivs, och det finns inte heller något positivt att säga om dem. Här en liten berättelse från min vardag, och jag lovar att allt är helt sant.

Pings väninna Xiao-Wu har börjat jobba hos oss. Vi sitter och vilar efter kvällens arbete. Det har varit många gäster i kväll, och vi är båda ganska trötta. Hennes svenska är fortfarande väldigt knapphändig, men långsamt stakar vi oss fram i den svenska språkdjungeln. Det blir många skratt och många missförstånd. 
   Plötsligt kommer en polisbil och svänger runt hörnet. Den kör fort, och jag undrar om det är någon tjuvjakt på gång. Den bromsar in häftigt vid vår entré, däcken skriker, och ut hoppar tre personer. Jag höjer på ögonbrynen och undrar vad det är frågan om. En kvinna från migrationsverket störtar in i restaurangen, och ser sig ilsket omkring. Hon är tätt följd av alkoholhandläggaren, och ytterligare en myndighetsperson som jag inte känner igen. Så småningom kommer också polisen som kört bilen in. 
   ”Hej”.
   ”Vem är hon?” frågar kvinnan och pekar på Xiao-Wu.
   ”Det är Xiao-Wo. Hon jobbar hos oss”.
   ”Hur länge har hon jobbat här?”
   ”Jag vet inte. Ett halvår kanske”.
   ”Hur länge har du bott i Sverige?” 
Nu vänder hon sig direkt till Xiao-Wu.
   ”Öhh?”
   ”Hur länge har du bott i Sverige?!” 
   ”Ett år”.
   ”Ett år, och talar inte bättre svenska?! Var har du din legitimation?”
   ”Öhh?”
   ”Legitimation! Var har du din legitimation?!”
   ”Hon undrar om du har legitimation”, översätter jag från hysterisk myndighetssvenska till lite lugnare språk. Då förstår hon genast.
   ”Nej, inte legitimation här. Hemma”.
   ”Du är skyldig att alltid kunna uppvisa legitimation! Du skulle egentligen följa med till stationen för förhör i en sådan här situation, men jag ska ringa och kolla. Personnummer?”
   Xiao-Wu tittar på mig och ser villrådig ut.
   ”Personnummer?! Du har väl ett personnummer?!”
   ”Hon vill ha ditt personnummer”, översätter jag.
 
  ”Adress?” replikerar hon blixtsnabbt när Xiao-Wu sagt sitt personnummer. 
   Att för en kines säga ”Nils Ryds väg” är ungefär som för oss att säga ”Sex laxar i en laxask” snabbt tio gånger i följd. När hon försöker säga det skrattar både hon och jag. Jag tycker till och med att polisen och alkoholhandläggaren drar på munnen. Men inte migrationsdiktatorn. Xiao-Wu tittar på mig och ber mig hjälpa till.
   ”Titta inte på honom!!! Du skall titta på mig när du svarar!”
  Till slut inser hon ändå det hopplösa i att försöka få adressen ur Xiao-Wu och jag får tillåtelse att säga ”Nils Ryds väg”.
  
”Hur länge har hon jobbat här?"
 Nu ställer hon frågan till mig istället.
   ”Jag vet inte exakt, några månader”.
   ”Jaså?! Förra gången svarade du ett halvår!!!”
Hon känner segervittring, och hoppas att kunna fälla mig för vilseledande information. 
   ”Ja, några månader, ett halvår. Jag vet inte exakt som jag sa, men om du vill kan vi ju kolla i personalliggaren som ligger i köket. Där ser vi ju exakt vilket datum hon började”. (Personalliggaren är Skatteverkets pålaga, som infördes för några år sedan, och som vi slaviskt tvingas fylla i varje arbetspass. De var ute redan direkt efter lagen hade införts, och vi inte hade kommit in i rutinerna. Vi fick genast en avgift på 10 000 kr. för att vi inte hade fyllt i den korrekt. Jag bedyrade vår oskuld och försökte förgäves överklaga. Sedan slog sig Skatteverket för bröstet och skröt hur många miljoner de hde fått in från "oseriösa" restaurangägare. Men det är en annan historia)
   ”Nej!!!”
Det förvånar mig lite att hon inte vill kontrollera Skatteverkets Heliga Skrift. Där kan hon ju dessutom se om vi har gjort några felaktigheter, vilket vi säkert har, och sätta dit oss för det. Men det är ju inte hennes bord, det är ju Skatteverkets. Hon fortsätter istället att kasta ur sig meningslösa frågor till Xiao-Wu, som ändå tar hennes hysteriska utspel med ett behärskat lugn, och verkar se det bisarra och ironiska i hela situationen. Jag får en idé om hur jag kan hjälpa Xiao-Wu.
   ”Vi kan ringa hem till min fru, så kan hon vara tolk”.
   ”NEJ!”
  Det är helt uppenbart att migrationspsykopaten inte alls är ute efter någon relevant information, eller att hon vill veta något om Xiao-Wu. Hon vill bara försöka få henne att ge motsägelsefulla uppgifter, som hon kan vända mot oss.
   Hon ringer ett samtal, och till hennes stora besvikelse verkar allt vara i sin ordning. Myndighetshyenorna gör några lovar runt i lokalen innan de till slut ger sig av med svansen mellan benen. Kvinnan från Migrationsverket verkar märkbart irriterad över att hon inte hittade något som hon kunde sätta dit oss för. Det hade varit en perfekt avslutning på hennes kväll att få sätta dit en kines. 
   Xiao-Wu verkar ändå rätt lugn efter incidenten. Hon kommer ju från en diktatur, och är van vid den sortens människosyn.