Jag kan inte bli kvitt den drömmen jag hade härom natten. Brukar ni också ibland drömma saker som, när ni vaknar, känns så verkliga som om ni har varit med om det på riktigt? Den här drömmen känns mer som ett minne än en dröm. Något som hänt mig.

Den började med att jag var hos tant Viola i Göberga. Och det här är en sann historia. När jag var ung var jag ofta ute hos tant Viola, som bodde ensam i en stor herrgård. Nu är hon död sedan många år tillbaka. Hon visade mig runt mycket på sin herrgård och berättade om gårdens historia. Det fanns ett rum på vindens kallades "spökrummet". Tant Viola gillade inte de där spökhistorierna och avfärdade dem alltid med realistiska berättelser. 

I drömmen var jag hemma hos tant Viola. Ping var också med. Jag hade med mig min kamera för jag ville dokumentera en del minnen. Tant Viola var ganska trött och vi fick gå runt mycket ensamma. Jag kände att jag ville gå upp till vinden. Jag gick upp ensam, tog med mig min kamera och gick upp och fotograferade. Tog bilder på tornet inifrån. Jag befann mig i en stor hall.

Så närmade jag mig spökrummet. Det fanns många speglar i hallen och plötsligt såg jag något skymta förbi i en spegel. Jag tänkte inte på det utan gick vidare på min upptäcktsfärd. Snart såg jag något annat i en annan spegel. Efter ett tag började gestalter ta form utanför speglarna. Jag stod bara och iakttog det hela. Människor gestaltade sig och kom ut i rummet. Jag förstod att det var spöken men jag blev aldrig rädd. En kvinna och ett barn kom emot mig. Jag satte mig på huk och sträckte fram handen mot barnet. När han kom fram kände jag, till min förvåning, att det fanns ett motstånd. Han var en levande varelse. Jag försökte se på honom men jag kunde inte möta hans blick. Jag tog fram min kamera för att ta ett kort men då kom mamman fram och ville hindra mig.

Jag reste mig och gick vidare. Nu hade hallen fyllts med en massa spöken som gick runt, till synes utan mål eller mening. Jag gick och knäppte några kort i smyg. Efter ett tag kom Ping upp. Hon såg på mig som vanligt. Jag frågade om hon såg alla spöken. "Javisst", svarade hon. Vi gick runt en stund. Jag sökte kontakt men det gick inte. De började försvinna. Blev mer och mer transparenta. Jag tog fram min kamera för att se på de bilder jag hade tagit men jag kunde inte se dem. Det enda som syntes var brus. Jag klickade gång på gång för att visa bilderna med det syntes bara brus.

Sedan försvann allt...