Under mina 53 år här på jorden har jag haft förmånen att sällan träffa Döden. Jag kommer ihåg när min farfar och farmor gick bort men då bodde vi så långt bort att vi aldrig var på deras begravning.

Den första begravningen jag var på var i tonåren när en kompis hade blivit dödad i en motorcykelolycka. Det var innan de hade gjort om korsningen vid Säby. Han kom från Tranås, troligtvis i för hög fart, en bil svängde ut och Jan körde rakt in i sidan på bilen. Han svävade mellan liv och död under reste av kvällen. Vi satt hemma hos en annan kompis och hans pappa kom in med jämna mellanrum med rapporter från sjukhuset. Till slut kom han in och sa att det var över.

Jag kommer ihåg att jag efter begravningen fick frågan om jag hade suttit och skrattat. Jag upplevde frågan som mycket märklig och svarade att jag givetvis inte gjort det. Men jag förstår att det såg ut så, för jag försökte dölja min gråt och då skakade hela kroppen.

Sedan skulle det dröja ända upp till vuxen ålder innan jag var med om nästa begravning. Det var Anna, en mycket god vän som hade fått leukemi. Hennes sjukdom upptäcktes i samband med förlossningen av hennes andra barn. Det var mycket dramatiskt och barnet dog. Men man upptäckte hennes cancer och man trodde att det fanns en chans för henne att överleva. Hon vårdades ganska lång tid på hospice på Söder i Stockholm och hon var alltid vid gott mod när vi hälsade på. Men till slut orkade hon inte längre. 

Hon begravdes i februari. Det var vinter och kallt ute, men inne i den lilla vackra kyrkan lekte tre fjärilar under hela ceremonin. Det blev en slags påminnelse om att livet ändå går vidare. Jag hade blivit ombedd att hjälpa till med att bära kistan och när vi tillsammans lyfte upp den blev det plötsligt helt uppenbart för mig att vi bar ut ett skal. Ett tomt redskap. Anna var redan långt borta, men hon fanns och finns fortfarande.

Det tog ytterligare många år innan jag skulle närvara vid en begravning, eller minnesstund som det handlade om då. Det var min mamma som dog förra året. Det var första gången som Döden var en välkommen gäst. Min mamma hade förberett sig i flera år, hon hade slutat prata och hon var helt förberedd på det oundvikliga mötet. Allt var kärlek och allt var frid när Döden tog henne med sig.

Hon levde sina sista år på Uvabergs äldreboende. Hon pratade alltid så varmt om de som jobbade där. Vid ett tillfälle var det en speciell ung kvinna som hade börjat där. Min pappa pratade också om henne. "Hon känner dig" sa han. Men han kan aldrig komma ihåg namn, och jag visste inte vem han menade. Tills den dagen jag sitter hos min mamma, hör dörren öppnas, ser min mamma lysa upp, vänder mig om och får se ett underbart leende och två stora, vackra ögon.

"Hej Lasse" Det var Emmelie. Fantastiska, underbara Emmelie som hade börjat jobba på Uvaberg. Inte undra på att min mamma var glad. Emmelie, som jag hade som elev på gymnasiet, som alltid kom in på lektionerna med ett leende. Hennes ögon strålade av livsglädje. Emmelie. Jag blev så glad när jag såg att hon hade börjat jobba med min mamma.

I dag var det fjärde gången i mitt liv som jag var på en begravning/minnesstund. Den här gången var det Emmelie. Cancern vann.

Kära Emmelie. Det var först när jag såg kistan och det vackra kortet på dig som jag verkligen förstod. Du finns inte med oss längre och det är ofattbart. Du tittade på oss där med dina stora ögon och ditt vackra leende. Och vi satt där och försökte förstå. Men vi kunde inte, Emmelie. Vi kunde inte.

Himlen har gråtit med dig idag. Jag försöker inte längre dölja min tårar som jag gjorde på Jans begravning, men i regnet blir de ett med himlens sorg.

"Titta, solen kommer!" utropade Ping för en stund sedan. Är det du, Emmelie? För någonstans, bakom himlens regntunga skyar, finns solen, ljuset, leendet, de stora ögonen och kärleken. Någon dag ska vi kanske förstå varför du lämnade oss, Emmelie, men just nu känns det så svårt.

Tack för att jag fick lära känna dig, Emmelie, och tack för att jag fick vara med på den här vackra minnesstunden. Tack också alla underbara vänner jag har på den den här sidan. Jag älskar er och jag älskar livet.