Jag har så mycket jag vill skriva och så mycket jag vill tänka och de otänkta tankarna kanske gör sig bäst just i otänkt format. I mitt modersmål, det vill säga norrländskan, använder man ordet "otänkt". Men inte direkt i meningen en tanke som aldrig blev helt tänkt utan snarare något oförutsett, till exempel när man får oväntat besök.

Men jag tycker ordet är intressant för det är så ofta jag snuddar vid spännande tankar som aldrig riktigt får blomma ut. Då tänker jag att "det var ju otänkt". Och tankar är väl egentligen som bäst när de är just otänkta för annars är det inte tankar längre, då är det ju handlingar.

Tankar leder mig ut ur den här världen. De leder mig från det vardagliga och fysiska till det immateriella och andliga. Och där upphör tanken att existera. Där blir tanken en icketanke, något "otänkt".

En annan sak som hör till mitt norrländska arv är Vittra. Vittra är ett andligt väsen, ungefär som en alv. När jag växte upp kommer jag ihåg hur det kom in folk till oss (pappa hade en bensinmack och det var naturligt att det kom in folk då och då) och berättade om hur de hade sett Vittra. Hon (Vittra) hade varit där på kvällen, hon hade gjort det och hon hade gjort det. De här berättelserna var alltid fyllda av respekt och ödmjukhet. Det fanns inga som helst tvivel över Vittras existens, bara om varför eller i vilket syfte hon gjorde det eller det.

Jag har inga konkreta minnen av berättelser om Vittra och när jag tänker efter kanske det bara var en enda som satte sig fast i mitt minne. Men i så fall var det starkt.

Den här uppväxten kanske har gjort mig trygg i att jag inte är ensam och att det fysiska inte är det enda. Den norrländska mystiken fascinerar mig fortfarande och jag är glad över att jag har fått vara en del av den.

När en tanke inte är riktigt tänkt utan över går till en icketanke, då är den som mest spännande för då är den otänkt och i det tillståndet finns det alla möjligheter att göra den till något oförglömligt.