Kära mamma!


Kommer du ihåg när jag var hemma hos dig och försökte prata om din sjukdom? Jag hade flyttat hemifrån. Jag hade fått distans och börjat se ditt tillstånd från ett utifrån-perspektiv. Jag hade förstått att dina psykiska problem verkligen var en sjukdom som du inte kunde styra över. Jag hade förstått att du hela tiden älskat mig. Det förstod jag inte när jag var tonåring. Då tyckte jag bara att du var jobbig och konstig.

Du hade svårt att tala om din sjukdom. Jag tror att du fortfarande kände skuld och skam. Jag försökte få dig att öppna dig men det var svårt. Jag sa bland annat att jag hade lärt mig mycket av dig. Svaret jag fick gjorde mig ledsen. ”Ja, du har väl i alla fall lärt dig hur man inte ska vara som förälder”. Just då kändes det som om vi inte kom vidare. Jag var i tjugoårsåldern. Nu, nästan 40 år senare, vill jag berätta för dig vad du faktiskt lärt mig.

Kommer du ihåg Erik Larsa? Ja, så klart du gör. Alla i Överboda visste ju vem Erik Larsa var. Fullgubben. Originalet i byn som alla var rädda för. Åtminstone mammor och barn. De äldre männen i byn bara fnyste åt honom. Ingen ville veta av Erik Larsa. Elak var han också. Gick och pratade och svor högt för sig själv.

Kommer du ihåg den dagen du slog in ett paket till honom? Du hade köpt två par varma sockor som du ville ge honom. Du hade tagit reda på att det var hans födelsedag just den dagen och du frågade mig om jag ville gå upp med dem till honom. Jag blev rädd. Skulle jag gå till Erik Larsa? Jag var bara ett barn. Kanske sju - åtta år. Du svarade att han var snäll och att han säkert skulle bli glad. Jag litade på dig.

Jag tog paketet och gick upp till hans hus, som jag aldrig tidigare varit i närheten av, trots att vi nästan bodde grannar. Jag var rädd när jag knackade på men jag kände mig trygg av det du hade sagt. Jag kan jag lova dig att han blev minst sagt förvånad när han öppnade och det stod ett barn med en present på trappan. Jag blev också förvånad. Det var inte bilden av den fulle och elake Erik Larsa som jag hade byggt upp inom mig. Han såg snäll ut. Såg på mig med vänliga ögon i ett skäggstubbigt ansikte. Jag kunde ana hur smutsigt det var hemma hos honom och det luktade lite illa inifrån huset.

Jag såg bilden av en olycklig människa men du gjorde honom glad den här dagen. Du fick själv inte se lyckan i hans ögon för den glädjen hade du överlämnat till mig. Du kom ihåg hans födelsedag. Det gjorde han inte ens själv och ingen annan heller. Jag lämnade över paketet och när han vecklade upp papperet och såg sockorna tryckte han dem mot kinden och grät som ett barn.

Där alla andra i byn såg ett hopplöst fyllo som luktade illa, där såg du en olycklig människa med trasiga sockor. När andra mammor i byn tog in sina barn när han gick runt i byn, då lät du mig gå upp till honom och knacka på hans dörr. När männen i byn skrattade åt vad han gjort på fyllan, då berättade du att han var en människa, precis som alla andra, som av olika anledningar hade hamnat snett i livet.

Här lärde du mig att inte döma andra.

Eller kommer du ihåg Dan? Så klart du kommer ihåg Dan. ”Dan, hela da´n”, som du brukade säga när vi träffades. Han blev alltid så lycklig och kramade om dig när han såg dig. I dag heter det Down´s syndrom men på vår tid sa man att han var mongoloid. Jag tyckte också om Dan men jag var nog lite mer förbehållsam inför hans oförställda kärleksförklaringar.

Du får ursäkta, mamma, men jag tyckte nog att det var lite osmakligt när vi satt och åt och han smaskade och slafsade med maten. Jag förstod inte. Jag var fortfarande inte så gammal, kanske 13 – 14. Du vet, den där åldern då man tittar på varandra och börjar bli väldigt medveten om sitt och andras utseende och beteende. Men jag såg hur mycket du tyckte om honom och hur du torkade av hans haka med en servett. Jag ville vara som du.

Jag kan inte komma ihåg att du sa något till mig om att Dan var mongoloid. För dig var han en pojke, precis som alla andra pojkar. Han var några år äldre än mig. Jag undrar var han finns i dag. Jag såg att han inte var som alla andra. Han var mycket gladare. Och mer kärleksfull. Tack för att du tog med mig hem till honom.

Här lärde du mig att behandla alla lika och med respekt.

Nästa sak jag tänkte berätta om kommer du kanske inte ihåg. Det brukade ju ibland komma zigenare, eller romer som vi säger i dag, och ställa upp sina husvagnar i byn. Jag var väl i femtonårsåldern och det var vid den här tiden jag började förstå att du inte var som alla andra mammor. Jag började förstå att du inte mådde bra psykiskt. Du blev en främmande person för mig.

I alla fall, de här romerna tyckte jag verkade spännande. De verkade ha det så trevligt. De var ute och lekte och sparkade fotboll. De hade så mycket färger i sina kläder och flickorna var så vackra.

Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag blivit vän med en av pojkarna. Vi hade jättekul tillsammans. Jag fick också följa med in i husvagnarna och jag blev väl mottagen av hela hans familj, både gamla och unga. Ja, jag måste väl erkänna, mamma, att jag saknade det här med en fungerande familj. Jag blev också spådd av en äldre dam. Jag skulle bli så lycklig. Och det ska du veta att det är jag också. Jag är väldigt lycklig. Jag kanske inte var det just då men det var bara under en kort period i mitt liv.

Jag märkte dock att det här med romernas närvaro i byn inte alltid sågs med blida ögon. De var tjuvaktiga. Inget att lita på. ”Sådana där”, sa man, skulle man inte umgås med. Jag förstod inte. Jag hade sällan träffat så trevliga och öppenhjärtiga människor. Jag var förvirrad. Varför sa man så? Jag tänkte att du visste nog.

Jag berättade för dig att jag hade börjat träffa zigenarna och att jag hade fått nya vänner där. ”Vad roligt!” utbrast du utan att tveka. Jag blev så glad, mamma, för då kände jag att vad som än hade hänt med dig så hade du kvar ditt goda hjärta.

Här lärde du mig om allas lika värde, oavsett hudfärg eller etnicitet. Du lärde mig inte något genom att säga eller förmana. Du lärde mig genom att vara den du var.

Ja, det här var lite av vad jag hade velat säga den där dagen för snart 40 år sedan. Du får ursäkta att jag dröjde lite med svaret. Du har lärt mig precis hur man ska vara som människa och förälder och jag hoppas att jag har lyckats föra det vidare till dina barnbarn.