Den här bilden har jag alltid älskat. Bilden av min farmor och farfar har följt med mig genom livet. Mina föräldrar har haft den hemma och jag har vuxit upp tillsammans med den. De ser så fromma ut. Så goda. De utstrålar en inre visdom samtidigt som de lever fullständigt ovetande om vart världen kommer att gå vidare efter deras död.

Deras liv rörde sig kring familjen och barnen. De fick sju barn, två flickor och fem pojkar. Livet i lilla Överboda präglades av hårt arbete för att få gården att gå runt. Någon tid för att åka in till Umeå, eller någon större stad, lär det knappast ha varit tal om. Att jag skulle skicka ut deras porträtt i etern så att det skulle kunna laddas ned i princip var som helst världen skulle övergått deras vildaste fantasier.

För dem var det här en stor dag. Fotografen var i byn, eller så hade de själva åkt in till stan. Västerbottenskuriren skulle fotografera dem på deras högtidsdag. Bröllopsdag eller 75-årsdag? Farfar har kammat till sig lite extra, satt på sig sin finaste skjorta och slipsen. Farmor har plockat fram sin finaste brosch. Så sätter de sig tillrätta. Farmor tittar mot fotografen men farfar tittar snett nedåt, eller är det inåt?

Är vi lyckligare idag när vi har vidgade vyer och större perspektiv på tillvaron? Kanske det. Jag tycker det är fantastiskt att följa med mina före detta elever på deras resor till jordens alla hörn och jag älskar att sitta uppkopplad och känna att jag är en del av den stora världen.

Men ändå. Se på den visdom som det här paret utstrålar. Är inte det en visdom som gått förlorad?