Jag ska börja med att erkänna: Första gången jag hörde namnet Avicii hade jag ingen aning om vem det var. Nu vet jag. Men jag förstod aldrig hur stor han var. Vilket geni han var.

Jag förstår fortfarande inte vad det egentligen var som gjorde honom så speciell. Så älskad. En hel värld sörjer honom. Det måste finnas något mer. Bortom musiken. Jag kommer lösningen lite på spåret när jag läser om hur han var som människa och inte bara som musiker. Fantastiskt ödmjuk och kärleksfull. 

Han skänkte miljoner till välgörenhet och han försökte aldrig vinna några fördelar med att han var känd. När han inte blev insläppt på en nattklubb, där en av hans vänner var DJ, lommade han snällt iväg. Inte ett ord om att han var Avicii. Den store Avicii. Som vilken nattklubb som helst skulle rullat ut röda mattan för.

Och det är här jag börjar fundera på om inte Avicii var vår tids Kristusgestalt. Den enkla människan med de gudomliga krafterna och det stora hjärtat. Bilden av honom där han står vid sina musikmaskiner med folket nedanför för tankarna direkt till Jesus och hans anhängare.

Varje tid behöver sin Kristus. Vi behöver en ikon att älska, att beundra och att se upp till. Avicii blev den ikonen. Utan att han bett om det. Och precis som Jesus blev jagad av romare och tvivlare blev också Avicii jagad av samtidens musikindustri och mediauppbåd. De som ställde orimliga krav. De som, trots hans svikande hälsa, ställde samma hårda krav på hans yrkesutövande.

Vi har ännu inte fått veta hur Avicii dog. Sannolikt blev han inte korsfäst men hans Golgata i Oman var kantad av hjärnspöken från musikindustrin. De som till varje pris ville få ut så mycket som möjligt av detta musikaliska geni. 

Orden "vila i frid" låter ibland som en klyscha. Men i fallet Avicii önskar man verkligen att han får vila i frid, den frid han längtade så mycket efter i livet. Kanske han når den i döden.

Jag visste alltså inte mycket om Avicii och jag vet fortfarande inte mycket om hans musikaliska gärning. Hans musik är ju inte heller den jag normalt lyssnar på och jag kommer inte att göra det i fortsättningen heller. Men jag förstår lite av hans mänskliga gärning. Och jag förstår att han var ett stort geni. Och han var en god människa, kanske för god för att passa in i vår hårda tid. 

Vila i frid, Avicii.