Eftersom jag var i Norrköping i helgen blir det lite därifrån. Jag tycker om Norrköping. Industrilandskapet är fantastiskt. I De Geerhallen, där de spelade Allan, finns en skulptur föreställande cellisten Pablo Casals. Varje gång jag går förbi den tänker jag på hans underbara svar när han fick frågan om han aldrig tänker på döden när han, drygt 80 år, gift sig med en kvinna som var 60 år yngre. "Nej, varför skulle jag göra det? Dör hon så dör hon".

Han fick också frågan varför han satt och övade i flera timmar varje dag när han var närmare 90. På det svarade han "Det är därför jag tycker att jag gör framsteg".

Visst är det fint? Men det var inte Pablo Casals jag tänkte skriva om utan om Alva Carlsson. En av de bästa utställningarna på Arbetets Museum tycker jag är den om Alva. Det är en permanent utställning som finns i trappan på väg upp, eller ned, i den gamla fabriken. 

Alva jobbade som rullerska på femte våningen i fabriken som numera är museum. Det som jag tycker är så underbart med henne är hennes otroligt positiva livssyn. Man får följa hennes arbete och fritid på väg upp (eller ned) för trapporna. Allt genomsyras av hennes glädje. 

Vi behöver belöningar. Dagens ungdomar får sina belöningar genom att de nått en högre nivå i ett spel, eller att de nått hundratals gillanden på ett inlägg i ett socialt media. Alva fick sin belöning i pengar. Hon jobbade och hon tjänade ihop till sitt uppehälle. Ibland hade hon råd att köpa en ny matta, vilket gav henne en enorm tillfredsställelse. Någon gång kunde hon köpa en ny kaffeservis och bjuda in sina vänner. Hennes bostad bestod av ett enda rum, ett så kallat järnspisrum. Kokvrå existerade inte utan det stod en järnspis i ett hörn. "Det var så trångt att om man drog ut soffan kunde man sitta i den och tända i spisen och samtidigt sätta på kaffepannan". Ibland, berättar hon, var det så många kompisar hemma att de var tvungna att öppna dörren och några fick sitta på tröskeln.

Hon älskade sitt rum och sitt jobb. Gick upp klockan 4 varje morgon. När hon gift sig och fått barn flyttade de in i en större lägenhet. Ett rum och kök! Dasset på bakgården.

Intervjun med henne gjordes när hon var drygt 50. Minnesbilder kan ha förskönats. Det fanns säkert dagar då hon också grät. När hon undrade vad hon höll på med. Och det fanns säkert de i hennes närhet som hade liknande situation och som inte alls var lika positiva.

Men ändå ...

Alltså, varför detta utbredda missnöje bland unga människor idag? Jag tror att mycket handlar om valmöjligheterna. Redan som bebisar blir de erbjudna ett val: De kan amma mammas bröst eller de kan ta en flaska. Det valet fanns aldrig förr. Bröstet var det enda, det självklara och det naturliga. Sedan växer barnet upp. Det finns en djungel av barnmat och när barnet vägrar äta av en sort får det något annat och man börjar genast utreda eventuella allergier.

När barnet växt upp en bit till och börjar leka med leksaker finns precis hur mycket som helst. Barnet drunknar i leksaksdjungeln och skriker i ren frustration över att världen ser ut som den gör. När det ska välja TV-program zappar det igenom alla kanaler utan att fastna vid någonting. Det är bara för mycket. Frustration. Ångest.

Sedan kommer skolan. Och hur mycket ska de inte välja där? 

Jag vill inte ha tillbaka den tid som Alva levde i. Hon hade för val. Att till exempel gå en högskola, utbilda sig och skaffa sig ett annat jobb, var totalt främmande för henne. Den möjligheten ska alla ha. 

Men jag vill ha tillbaka den inställningen till livet. Glädjen. Motivationen. Varför mår alla så dåligt idag, när vi har det så bra? Definitionen på att ha det bra kan ju se lite olika ut. 

"Att få det bra, det var mitt mål. Att kunna försörja mig själv. Att slippa svälta. Det gav jag mig tjyven på. Jag skulle ha det bra och det fick jag också. Det har gått bra för mig".

Alva Carlsson