16 maj känns som en bra dag att fylla år på. Jag gillar att fylla år när fåglarna kvittrar och humlorna surrar. När körsbärsträden står i blom och dagarna är långa. Jag har ju aldrig varit speciellt högljudd av mig och även när jag föddes sa jag inte så mycket. Under några ögonblick, som för min mamma måste känts som en evighet, låg jag där och funderade över min nya tillvaro innan jag gav mig tillkänna. En tyst och nyutkrystad köttklump tidigt på Pingstaftons morgon.

62 år sedan nu - man börjar komma upp i en ansenlig ålder. När jag var barn fantiserade jag om år 2000. Då skulle jag vara 41 år. Jag kunde inte föreställa mig det. Så gammal! Skulle jag leva då? Skulle jag ens få uppleva år 2000? Hur långt är ett liv? 

Enligt den klassiska ålderstrappan är jag på väg nedåt. Det knäpper och knakar, en höft är utbytt, ett öga opererat och en tand utdragen. Men man kan ju ta ett steg tillbaka ibland också. När jag opererade höften, till exempel, var det som att hoppa bakåt till femtioårssteget. Nej, det där med ålder är väl inte så viktigt. Huvudsaken är att man mår bra. 

Det är väl mest kroppen man förknippar med siffror. Och i min värld finns det två ålderstrappor - en fysisk och en själslig. Den själsliga går uppåt hela tiden. Där finns inga siffror och inte ens några steg. När den tagit slut tar något annat vid, på ett högre plan. Den själsliga trappan, det är där nyfikenheten och lusten att lära finns. När man slutar vara nyfiken och se livet som ett mirakel, då kanske det är dags att ge upp det här jordelivet.

Jag tror på ett evigt liv. Eller i alla fall att vi går vidare till ett tillstånd utan tid och rum. Jag har ingen religion att stödja det påståendet mot, bara en övertygelse. Jag vill inte tro på en svart ridå, snarare att vi går in i något som påminner om ett drömtillstånd. Kanske drömmarnas värld är samma tillvaro som vi hamnar i när vi dör. Kanske dör vi varje kväll när vi somnar. Liksom för att vänja oss. Liemannens inskolning. 

Men det här med Liemannen ... Varför skulle Döden vara just en man? Om det nu kommer någon och tar med mig när det är dags hoppas jag att det är en kvinna, och inte med en lie utan med blommor i händerna och håret. Det skulle vara kul. Varför ska döden alltid framställas som så svart och tråkig? När Fauré skrev sin dödsmässa fick den kritik för att den var för vacker. Så vacker kan inte döden vara. Men jag vet inte. Den som dör får se  :-) 

Om man ser livet som en linje har jag passerat mitten med råge. Jag är närmare slutet än början. Men även om jag skulle falla död ner i morgon så har jag levt ett lyckligt och innehållsrikt liv. Jag vill såklart leva många år till. Jag tycker det är så roligt. Jag siktar på att nå hundraårsstrecket, som min pappa gjorde. Och kommer jag till 101 slår jag honom med en vecka. Just det, det ska bli mitt mål! 41 år dit. Kommer jag att klara det? Samma fundering som kring år 2000. Och det klarade jag ju lätt  :-)