Så är man då 60. Jag kommer ihåg hur jag som barn fantiserade om hur gammal jag skulle vara år 2000. 41 år ... Det övergick nästan mitt förstånd att någon överhuvud taget kunde bli så gammal. Att jag själv skulle bli det någon gång i en avlägsen framtid, det var surrealistiskt och ogripbart. Nu är år 2000 lika avlägset, men från andra hållet. Dopplereffekten har avtagit och årtalet 2000 försvinner likt en passerad planet i vintergatan. 

"Åldern är bara en siffra" brukar man säga, och visst kan man säga så när man fyller 30, 40 och till och med 50. Men när man har kommit upp till 60 då är åldern inte bara en siffra. Då är åldern grånande hår, sämre syn och hörsel, knastrande knän, opererade leder och utdragna tänder. Jag höll på att skriva sviktande minne också men det har ju alltid varit dåligt. Åtminstone så länge jag kan minnas  :-\ 

Det är ju inte utan att man har börjat fundera över att livet faktiskt är en ändlig historia. Jag har med råge passerat den punkt på livslinjen där jag är närmare slutet än början. Förr eller senare är det dags att köra iväg den här kroppen till återvinningen. Men ska jag bli lika gammal som min pappa har jag ändå drygt 40 år kvar att leva och blir jag lika gammal som mamma får jag drygt 31 år till här på jorden. Det är mycket. 

Jag är inte kristen men jag kan ändå inte tänka mig att allt bara tar slut när man dör. Jag tänker nog leva vidare i en annan form och det är en tanke som gör mig trygg. Jag hoppas att jag kan få somna in lika vackert som min pappa gjorde. En vecka innan 101-årsdagen satt han som vanligt och pratade och skojade med personalen på boendet. Sedan gick han och la sig. Och somnade.

Jag har hittills levt ett ovanligt privilegierat och lyckligt liv och även om jag faller död ned redan i morgon borde jag vara nöjd. Jag har en underbar familj. Två fantastiska barn, två "bonusbarn" och tre lika fantastiska barnbarn. Jag får vara frisk. Det initiala gnället är inget jag lider av, bara naturliga ålderstecken. Och jag har hittills levt längre än vad som är medellivslängd i många länder. Jag hade privilegiet att födas i en del av världen som lever i fred, fjärran från oroligheter och naturkatastrofer. En demokrati med en väl fungerande social välfärd. Jag får gå på regelbundna medicinska kontroller. Jag kan genomgå avancerade kirurgiska operationer för en symbolisk summa, följt av en betald sjukskrivning. Om det blir aktuellt att rulla in mig på ett äldreboende kommer det att finnas trevliga människor där som tar hand om mig. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Ingenting. Jag råkar bara vara född i Sverige.

På det personliga planet är jag lycklig och jag hoppas verkligen att jag får leva och vara frisk i många år till. Det som ändå bekymrar och oroar mig är det som pågår globalt. Först och främst klimatförändringarna. Om inget händer kommer vi kanske att snart bevittna jordens undergång. Så jag undrar vilket som är viktigast: att leva som vi gör i dag och överlämna apokalypsen till våra barn och barnbarn eller att förändra vår livsstil och låta en grönskande planet gå i arv. 

Ändå lever jag inte som jag lär. Jag använder till exempel bilen vid behov och jag planerar en flygresa till London snart för att lyssna på ett par konserter av Pings kusinbarn Kevin. Jag skyller inte på sådana saker som "Det spelar väl ingen roll om jag ..." eller "Varför ska vi här i lilla Sverige ..." Jag tycker jag gör fel men samtidigt tror jag att en förändring måste ske på högre nivå.

Greta Thunberg framstår för mig som en av de största hjältarna i modern tid. Och även om hon skulle ha fel: gör det någon skada att rensa upp i vår natur och atmosfär? Min mamma berättade hur hon som barn drack vatten ur närmsta bäck när hon blev törstig på sina vandringar i de jämtländska skogarna. Det är mindre än hundra år sedan. I dag framstår det som en utopi.

Men det sker också andra klimatförändringar. Klimatet mellan människor har blivit hårdare. Egots destruktiva kraft växer och förmågan till empati är i dag utrotningshotad. Jag tycker man ser det överallt, i alla åldrar och i alla samhällsklasser. Vart tog hålla-upp-dörrenmentaliteten vägen? Klimatförändringar på det globala och personliga planet. Det är vad som bekymrar mig. Varför kan vi inte bara tycka om varandra? Så ett frö. Då skulle också jorden bli lyckligare. Grönska och kärlek hänger ihop. Och en värld utan kärlek, den växer inte, den dör.