Ikväll när jag kom hem var Ping ledsen. Det är väldigt ovanligt och jag undrade förstås vad som hade härnt.

"Jag saknar hem", var svaret. Jag satte mig hos henne och hon hade hittat ett musikstycke som hon hade hört mycket som barn. "Jag saknar min farmor", fortsatte hon och jag började förstå att hon inte direkt längtade hem till Kina. Snarare så att hon saknar en tid. Tiden med hennes älskade farmor. En tid som aldrig kommer tillbaka. Men henns tid ligger så oerhört långt tillbaka, för det är inte bara långt tillbaka i tiden utan också långt geografiskt. Jag försökte muntra upp henne med svenska kupletter och traversterade Sigge Fürst med "Bullfest, bullfest hela da´n". Det hjälpte något men inte fullt ut.

Jag kan också sakna barndomens händelser, men de utspelade sig ändå i den svenska kulturen, även om det är en bit till min barndoms Överboda i Västerbotten. Men visst finns det en saknad. Jag kan komma tillbaka till Överboda utan större problem men jag kan inte komma tillbaka till den tiden. I vår ålder börjar man inse att tiden är ett lån som håller på att löpa ut. Vissa saker är för evigt borta. De finns kvar som ett dunkelt skimmer som då och då växer sig starkare. Det var ett sånt skimmer som hade växt hos Ping ikväll.

Ping har ändå valt att komma till Sverige frivilligt. Ingen har tvingat henne även om hon inte hade det så lätt i Hong Kong. Jag tänker på de som tvingas fly från sina hem, sin familj, sina vänner, sina minnen. Hur ser det ut för de när minnena och längtan efter tiden som fanns kommer upp. Tiden som kanske bombats sönder. Minnena som krackelerat. Hur är det för dem?