Strandad

Kära mamma!

Jag sa en gång till dig att du hade lärt mig mycket. Du kunde inte riktigt ta det till dig och det kändes som om vi inte kom vidare. Jag var i tjugoårsåldern. Nu, drygt 40 år senare, vill jag berätta för dig vad du faktiskt lärt mig. Bara ett par små exempel.

Kommer du ihåg Erik Larsa? Fullgubben. Originalet i byn som alla var rädda för. Åtminstone mammor och barn. De äldre männen i byn bara fnyste åt honom. Ingen ville veta av Erik Larsa. Elak var han också. Gick och pratade och svor högt för sig själv.

En dag slog du in ett paket till honom. Du hade köpt två par varma sockor som du ville ge honom. Du hade tagit reda på att det var hans födelsedag och du frågade mig om jag ville gå upp med dem till honom. Jag blev rädd. Skulle jag gå till Erik Larsa? Jag var bara ett barn. Kanske sju - åtta år. Du svarade att han var snäll och att han säkert skulle bli glad.

Jag gick upp till hans hus och var rädd när jag knackade på. När han öppnade var det var inte bilden av den fulle och elake Erik Larsa som jag hade byggt upp inom mig. Han såg snäll ut. Såg på mig med vänliga ögon i ett skäggstubbigt ansikte. Jag kunde ana hur smutsigt det var hemma hos honom och det luktade lite illa inifrån huset.

Jag såg bilden av en olycklig människa men du gjorde honom glad den här dagen. Du fick själv inte se lyckan i hans ögon för den glädjen hade du överlämnat till mig. Du kom ihåg hans födelsedag. Det gjorde han inte ens själv och ingen annan heller. Jag lämnade över paketet och när han vecklade upp papperet och såg sockorna tryckte han dem mot kinden och grät som ett barn.

Där alla andra i byn såg ett hopplöst fyllo som luktade illa, där såg du en olycklig människa med trasiga sockor. När andra mammor i byn tog in sina barn när han gick runt i byn, då lät du mig gå upp till honom och knacka på hans dörr. När männen i byn skrattade åt vad han gjort på fyllan, då berättade du att han var en människa, precis som alla andra, som av olika anledningar hade hamnat snett i livet.

Här lärde du mig att inte döma andra.

Eller kommer du ihåg Dan? ”Dan, hela da´n”, som du brukade säga när vi träffades. Han blev alltid så lycklig och kramade om dig när han såg dig. I dag heter det Down´s syndrom men på vår tid sa man att han var mongoloid. Jag tyckte också om Dan men jag var nog lite mer förbehållsam inför hans oförställda kärleksförklaringar.

Jag tyckte nog att det var lite osmakligt när vi satt och åt och han smaskade och slafsade med maten. Jag förstod inte. Jag var fortfarande inte så gammal, kanske 13 – 14. Men jag såg hur mycket du tyckte om honom och hur du torkade av hans haka med en servett. Jag ville vara som du.

Jag kan inte komma ihåg att du sa något till mig om att Dan var mongoloid. För dig var han en pojke, precis som alla andra pojkar. Jag såg att han inte var som alla andra. Han var mycket gladare. Och mer kärleksfull. Tack för att du tog med mig hem till honom.

Här lärde du mig att behandla alla lika och med respekt.

Ja, det här var lite av vad jag hade velat säga den där dagen för snart 40 år sedan. Du får ursäkta att jag dröjde lite med svaret. Det finns förstås mycket, mycket mer. Du har lärt mig hur man ska vara som människa och förälder och jag hoppas att jag har lyckats föra det vidare till dina barnbarn och barnbarns barn.

Du blev kallad för sockenunge. Av din styvmor. Din egen mamma, min mormor, dog i den tidens fruktade pandemi, spanska sjukan, när du bara var nio dagar gammal. Du fick ständigt höra till vilket besvär du var och att det "hade varit bättre om flickan fått följa med i graven". Du kom aldrig över känslan av att det var ditt fel att min mormor dog. Intellektuellt gjorde du det men inte känslomässigt. Men trots alla motgångar lyckades du komma in på en lärarutbildning och du fick jobba med det du verkligen brann för: Att hjälpa barn som hade det svårt precis som du hade velat bli hjälpt under din svåra barndom.

Det är synd att du aldrig kunde förstå hur mycket jag verkligen älskade dig.

16 maj känns som en bra dag att fylla år på. Jag gillar att fylla år när fåglarna kvittrar och humlorna surrar. När körsbärsträden står i blom och dagarna är långa. Jag har ju aldrig varit speciellt högljudd av mig och även när jag föddes sa jag inte så mycket. Under några ögonblick, som för min mamma måste känts som en evighet, låg jag där och funderade över min nya tillvaro innan jag gav mig tillkänna. En tyst och nyutkrystad köttklump tidigt på Pingstaftons morgon.

62 år sedan nu - man börjar komma upp i en ansenlig ålder. När jag var barn fantiserade jag om år 2000. Då skulle jag vara 41 år. Jag kunde inte föreställa mig det. Så gammal! Skulle jag leva då? Skulle jag ens få uppleva år 2000? Hur långt är ett liv? 

Enligt den klassiska ålderstrappan är jag på väg nedåt. Det knäpper och knakar, en höft är utbytt, ett öga opererat och en tand utdragen. Men man kan ju ta ett steg tillbaka ibland också. När jag opererade höften, till exempel, var det som att hoppa bakåt till femtioårssteget. Nej, det där med ålder är väl inte så viktigt. Huvudsaken är att man mår bra. 

Det är väl mest kroppen man förknippar med siffror. Och i min värld finns det två ålderstrappor - en fysisk och en själslig. Den själsliga går uppåt hela tiden. Där finns inga siffror och inte ens några steg. När den tagit slut tar något annat vid, på ett högre plan. Den själsliga trappan, det är där nyfikenheten och lusten att lära finns. När man slutar vara nyfiken och se livet som ett mirakel, då kanske det är dags att ge upp det här jordelivet.

Jag tror på ett evigt liv. Eller i alla fall att vi går vidare till ett tillstånd utan tid och rum. Jag har ingen religion att stödja det påståendet mot, bara en övertygelse. Jag vill inte tro på en svart ridå, snarare att vi går in i något som påminner om ett drömtillstånd. Kanske drömmarnas värld är samma tillvaro som vi hamnar i när vi dör. Kanske dör vi varje kväll när vi somnar. Liksom för att vänja oss. Liemannens inskolning. 

Men det här med Liemannen ... Varför skulle Döden vara just en man? Om det nu kommer någon och tar med mig när det är dags hoppas jag att det är en kvinna, och inte med en lie utan med blommor i händerna och håret. Det skulle vara kul. Varför ska döden alltid framställas som så svart och tråkig? När Fauré skrev sin dödsmässa fick den kritik för att den var för vacker. Så vacker kan inte döden vara. Men jag vet inte. Den som dör får se   

Om man ser livet som en linje har jag passerat mitten med råge. Jag är närmare slutet än början. Men även om jag skulle falla död ner i morgon så har jag levt ett lyckligt och innehållsrikt liv. Jag vill såklart leva många år till. Jag tycker det är så roligt. Jag siktar på att nå hundraårsstrecket, som min pappa gjorde. Och kommer jag till 101 slår jag honom med en vecka. Just det, det ska bli mitt mål! 41 år dit. Kommer jag att klara det? Samma fundering som kring år 2000. Och det klarade jag ju lätt