Jag har precis läst klart "Flicka ed pärlörhänge" av Tracy Chevalier. Oj, vilken berättelse! Tracy tar oss med på en resa drygt 350 år bakåt i tiden och låter oss stifta bekantskap med konstnären Johannes Vermeer och hans familj.

Hon ger också en initierad bild av hur det kunde vara att leva med pesten. Hennes framställning av pestens framfart får vår Corona att framstå som en lätt förkylning. Hon beskriver en tid då inga kommunikationer förutom skvallret på torget och i salubodarna fanns, inga andra hjälpmedel än att låsa dörrarna och be till Gud. Då en konstaterad smitta inte innebar något annat än en lång och plågsam död.

Men det som grep mig mest med romanen var kopplingen till min mamma. "Flicka med pärlörhänge" handlar om den unga flickan Griet, som kommer till Vermeer som piga. Min mamma jobbade också som piga några år på 40-talet. I hennes berättelse om sin tid som piga känner jag igen mycket hos Griet, låt vara att det skiljer 300 år på de båda flickorna, men själva undfallenheten och självförnekelsen är densamma.

I anställningen hos Vermeer är Griet fullständigt medveten om sin roll i hushållet. Hon står längst ned i rangordningen. Hennes roll är enbart att stå till tjänst och göra vad som befalls. Egna tankar, önskningar eller åsikter är inte att tänka på. Så var det också för min mamma.

Mamma jobbade också hos en konstnär en tid, en konstnär som på sin tid var lika känd i Sverige som Vermeer var i Holland på 1600-talet. Hon kom till Curt Clemens med den nedvärderande syn på sig själv som hon fått inpräglad ända sedan barnsben och hon såg säkert upp till Curt på samma sätt som Griet såg upp till Vermeer. 

Skillnaden var, att medan Vermeer tog emot Griet med den kyla som förväntas av en husbonde som tar emot en tjänsteflicka så tog Curt emot min mamma med öppna armar och utan fördomar. Fördomarna låg hos mamma. Curt gjorde inte skillnad på människor.

Men det finns fler likheter med romanen. Griet kommer närmare Vermeer och vid ett tillfälle, när han håller på med en målning, smyger hon fram och tittar på den när ateljén är tom. Hon ser genast en detalj som skulle förbättra målningen. Hon har aldrig tidigare vågat röra något i ateljén och varit ytterst försiktig när hon dammat och städat därinne. Men hon kan inte låta bli, hon rätar till duken och viker tyget så som hon tycker att det ska vara och lämnar sedan ateljén. När hon sedan ser att Vermeer målat om tyget precis som hon vikt det blir hon stolt och glad. 

Mamma berättade för mig att Curt en gång frågade henne vad hon egentligen tyckte om en stor målning som hängde i vardagsrummet. Mamma, som aldrig kunde ljuga, sa precis vad hon hade tänkt hela tiden och hon skämdes oerhört över att tvingas säga det. Dagen efter blev hon stolt och glad när hon såg att Curt hade bytt ut målningen mot en som hon själv hade föreslagit.

När jag hade köpt Eugene Wretholms biografi från 1948 över Curt Clemens bläddrade jag ivrigt igenom alla svart/vita illustrationer för att försöka hitta någon bild av min mamma. Det fanns förstås ingen. En konstnär målar inte av sin piga. Curt tänkte säkert inte så men mamma tänkte så. Och jag tror att Curt aldrig vågade ställa frågan till mamma för han visste vad svaret skulle bli: "Det är svårt för mig att säga nej på en uppriktig begäran, men jag tror att herr Clemens själv inser det omöjliga i att en enkel piga avbildas av en stor konstnär med oljefärg på en duk".

Ytterligare en parallell är kärleken. Utan att det direkt uttalas i boken låter författaren oss förstå Griets drömmar och tankar på en kärlekshistoria med det högre ståndet. Det blir ju aldrig så och hon gifter sig sedan med slaktarsonen Pieter. Min mammas första kärlekshistoria var med en musikdirektör i Stockholm. Han var djupt förälskad i henne och han blev helt förkrossad när han nåddes av beskedet att mamma hade träffat min pappa. Hon älskade verkligen honom också men en piga gifter sig inte med en musikdirektör. Den klassresan skulle för henne varit lika omöjlig som en resa till Månen.

En piga skulle inte heller ha med världsliga ting att göra. I bokens sista kapitel (spoilervarning!) berättas om hur Griet får pärlorna som hon tvingades bära på porträttet. Hon tar motvilligt emot dem och går sedan direkt till torget och säljer dem. 

Min mamma fick en dag ett infall och köpte en dyr och fin klänning. Hon hade den en enda kväll och alla tyckte hon var jättefin i den. På kvällen slog hon in den i ett paket och skickade den till sin halvsyster i Jämtland. 

Min mamma var verkligen vacker i sin ungdom även om hon inte själv kunde inse det. Jag är ganska säker på att Curt Clemens tänkte att han ville porträttera henne någon gång men han vågade nog aldrig fråga. Kanske hade han redan bilden klar i huvudet. När hon torkade disk och ljuset föll från sidan, när hon skurade golvet och några hårslingor hade åkt ned över kinden eller när hon leende bytte på sonen Lennart. 

"En inställd konsert är också en konsert", sa visst Ulf Lundell någon gång. Ett omålat porträtt är också ett porträtt, för det finns i fantasin. Jag föreställer mig hur Curt Clemens porträtt av min mamma skulle sett ut. Synd kanske, att det aldrig fastnade på duken, men i min fantasi är det ett storartat mästerverk.

Griet blir bestört när hon några år efter hon slutat nås av beskedet att Vermeer gått bort. Mamma blev också djupt bedrövad när hon läste i tidningen att Curt hade förolyckats, bara 36 år gammal.

 

                          "Aili, min ängel", hörde mamma Curt säga många gånger och 

                          hustrun Aili var också hans käraste modell.