2020 var ett riktigt skitår. sägs det. Och det stämmer för många. För mig har det varit ett år av eftertanke, ödmjukhet, operationer och tacksamhet. Jag ser mycket positivt i det gångna året.

2020 var ett annorlunda år. Visst, det har varit tråkigt. Man får alltid tänka till en extra gång när man ska hitta på något. Inga evenemang, inga spontana utflykter ... Men de flesta av oss kan leva ett liv som är bra mycket rikare än i många andra länder och kulturer. Vi har tak över huvudet, fri sjukhusvård och vi svälter inte. De enda restriktioner vi drabbats av är att vi inte får träffas för många, att vi ska hålla avstånd, tvätta händerna och så vidare. Och det kan man väl leva med en tid?

Det måste vara oerhört jobbigt för alla kulturarbetare och för andra som drabbats av konkurser och uppsägningar. Jag, och många med mig, har ändå varit lyckligt lottad i det här:

1. Jag har inte blivit sjuk

2. Jag har ett yrke som inte påverkas

3. Min fru har ett yrke som påverkas, men inte så mycket

4. Jag lever i en familj och vi har varandra

Årets första dramatiska händelse började egentligen när vi lärare spelade brännboll. Jag skulle ta upp en boll från marken och fick inte tag på den. Kände mig som en idiot. Till slut lyckades jag i alla fall och kastade tillbaka den. Vad jag inte förstod var att jag höll på att tappa synen på ena ögat och därmed även avståndsbedömningen. 

På kvällen såg jag vad som höll på att hända när jag höll över ena ögat. En gardin hade dragits ned halvvägs över det andra. Dagen efter var jag hos optikern och sedan blev det akut operation i Linköping. Ögonläkare Otto Fricke körde in ett instrument i ögat och fyllde på med gas. Psykedelisk upplevelse och helt gratis. Sedan fick jag tillbringa en stor del av sommaren liggande på mage, alternativt som siffran sju. Gasen tryckte fast näthinnan igen och nu ser jag, om inte helt perfekt, så näst intill. 

Konstnären Otto Modersohn drabbades av samma öde men på hans tid fanns inte den kunskapen så han fick nöja sig med att långsamt tappa synen. Som tur var hade han andra ögat intakt men han höll sig mest inomhus och målade stilleben när han blivit enögd.


Nästa operation var desto mer allvarlig. Ping har, under en lång tid, haft en liten svart fläck under foten. Vi har inte tänkt på den så mycket, men så började det komma en till och vi åkte till hudläkaren. Det bestämdes att vi skulle ta bort en bit "för säkerhets skull". Det visade sig att den innehöll en ovanlig form av malignt melanom. Hon fick snart en ny tid och de opererade bort en större bit samt lite vid lymfkärlen i vad och ljumske. 

Därefter följde en orolig väntan på provsvar och det visade sig att allt inte var helt borta. Det fanns lite kvar vid ljumsken. För några år sedan hade man opererat bort det men det gör man inte idag för det kan medföra komplikationer i form av lymfödem. Det är samma som Lia har i sitt ben men i hennes fall är det medfött. 

Istället får vi snart en kallelse till onkologen för att ta fram en behandlingsplan. Därefter kommer hon att gå på regelbundna besök med ultraljud för att se att cancercellen inte växer. Förhoppningen är att den så småningom kommer att försvinna. Som kuriosa kan nämnas att Bob Marley drabbades av samma typ av melanom men på hans tid fanns ingen bot.

Nu känner vi oss lugna i det här men det har varit en turbulent period med mycket känslor. Bara själva ordet cancer blir man ju skräckslagen av. För inte så många år sedan var det synonymt med en dödsdom. Givetvis har rädslor kommit upp. Hur skulle mitt liv se ut utan Ping? Det är verkligen svårt att föreställa sig och jag har också insett hur mycket jag älskar henne.

Jag skrev på Facebook om hennes hälsotillstånd, mest för att folk skulle veta varför hon inte syntes till på restaurangen och varför jag körde runt på henne i rullstol. Så många hjärtan och fina kommentarer har jag aldrig varit med om tidigare och jag förstår verkligen också hur många fina vänner vi har.

Fucking jävla cancer brukar man ju säga. Visst kan man säga det, men jag skulle också vilja säga fantastiska svenska läkarvård. 

 


Ytterligare en operation är på gång och nu gäller det Lia. Hon har alltså ett medfött lymfödem. Väldigt ovanligt. Lymfvätska, som cirkulerar i kroppen, har inte riktigt hittat hela vägen tillbaka från hennes ena ben utan ombildats till fettvävnad. Det man kan göra med det är en fettsugning. I januari ska vi till kirurgen i Eksjö för en bedömning och sedan blir det operation i Malmö, där man specialiserat sig på det.

Det är alltså ingen skönhetsoperation utan ett ingrepp för att hon ska kunna leva som vi andra. Själva ödemet kommer att finnas kvar och hon måste även i fortsättningen ha en kompressionsstrumpa för att pressa tillbaka lymfvätskan, men hennes ben kommer att bli så mycket lättare att bära på och hon kommer att uppleva det som om hon svävar fram. Och vem vet, snart kanske man har löst gåtan med lymfkärlen också.

Jag unnar henne det så mycket. Hon har aldrig klagat över sitt ben. Alltid glad och positiv. Hon har en stark  inre trygghet. De enda gånger hon varit lite ledsen är när hon sett folk vända sig om efter henne och viska.


Jag är så tacksam över att leva i Sverige och alla privilegium det innebär. Samtidigt känner jag också dåligt samvete ibland över att jag får ta del av sådant man bara kan drömma om i andra delar av världen. Nu är ett coronavaccin på gång och jag ställer mig ivrigt i kön. Men Sverige har roffat åt sig massvis med doser som skulle behövas mycket mer i fattiga länder. Det känns inte helt rätt.

2020 har alltså handlat om mycket känslor för min del. Mitt liv har för det mesta varit enkelt. Det har varit få motgångar. Men de perioder som ändå varit jobbiga har också lärt mig något och utvecklat mig till den jag är idag. 2020 har också lärt mig en massa saker även om det inte alltid har varit så kul. Och så kan man ju alltid säga som Alfons farmor: Man måste ha tråkigt ibland för annars glömmer man hur det är att ha roligt. När coronan är över ska jag ha jätteroligt! Men jag har det bra nu med.

  :-)