I morse, i den där magiska tystnaden innan de övernattade barnbarnen vaknat, satte jag mig framför tv:n med en kopp kaffe och råkade av en händelse hamna i SVT:s fina program om sorg. Det var skönt att se och höra människor dela med sig av sina upplevelser. Unga och gamla som hade förlorat nära och kära under olika omständigheter. Och hur de bearbetat sin sorg. 

Jag kan inte säga att jag upplevt sorg på det riktigt personliga planet. Båda mina föräldrar är döda och det låter kanske cynisk att säga att jag varken känner sorg eller saknad efter dem men så är det. Båda fick leva ett långt liv. Min mamma försvann in i Altzheimers dimma flera år innan hon gick bort och jag hade gott om tid att bearbeta min sorg långt innan jag hörde henne dra sin sista suck. Min pappas död gick hastigare. Personalen berättade hur de hade pratat och skojat med honom som vanligt på kvällen innan han somnade. Och dog. Men dör man en vecka innan 101-årsdagen så kommer inte döden direkt som en blixt från klar himmel. Jag hade nog haft mina föraningar om att han inte hade så lång tid kvar. Jag nåddes av beskedet samma dag som vi skulle åka och se "Satyagraha" av Philip Glass på Folkoperan. Med Cirkus Cirkör. Det blev ingen opera. Det blev istället en dag fylld av eftertanke. Det var också höst. Det är i dagarna fyra år sedan. Hösten är en fin tid för kontemplation och eftertanke. 

Det finaste minnet jag har av den sista tiden med min pappa är hans sista besök här. Det var på fars dag och det var min frus idé att vi skulle ta med honom hem. Jag var lite motsträvig för jag visste inte hur vi skulle få honom uppför trappan. Men min frus kinesiska och positiva syn segrade och det är jag oerhört tacksam för. Efter en fin promenad i höstsolen kom vi hem och förberedde oss för att lyfta rullstolen uppför trappan. "He gå bra", sa pappa bara på sin glada norrländska, reste sig och gick utan problem uppför de fem trappstegen. Vi häpnade.

När vi sedan kom in fick han se den fina, snidade lampkronan som vi fått i arv. Han blev så glad och rördes nästan till tårar när han såg den. När vi sedan serverade Pings smörgåstårta på porslinet de köpte till sin bröllopsdag blev han ännu mer rörd. Det kändes som om han gjorde ett slags bokslut över sitt liv. En vecka senare var han död. 

Jag kan varken känna sorg eller saknad över mina föräldrar, däremot kan jag känna en tacksamhet över att jag varit en del av deras liv. Två fantastiska människor med olika personligheter som lärde mig olika saker. Visst upplevde jag sorg när de gick bort men det gick snabbt över. Bestående sorg och saknad kan jag istället känna över andra människor, vänner och släktingar, som gått bort alldeles för tidigt. 

Sorgen etablerar sig som ett varaktigt tillstånd i vårt medvetande. Mörkret är en förutsättning för ljuset och sorgen är kanske en förutsättning för lyckan. Sorgen är väl också en påminnelse om vår egen förestående bortgång. Livet här på jorden är inte evigt och för varje dag som går närmar vi oss obönhörligen den dagen då vår kropp bara är ett skal utan levande innehåll. 

Jag har funderat ibland över hur jag vill att min begravning ska se ut. Jag har ju definitivt passerat den punkt på livslinjen där jag är närmare slutet än början och det är väl inte så konstigt att man börjar tänka i de banorna. Ska jag bli lika gammal som min pappa har jag ytterligare 40 år kvar här och blir jag lika gammal som mamma är det 30. Så jag har ju att brås på, som man brukar säga. Men även om det kanske är 30 - 40 år kvar, och det hoppas jag, så kan man ju vänja sig vid tanken.

Begravningar är en märklig tillställning. Man är själv inte närvarande men samtidigt är man huvudperson. Jag hoppas att min blir en riktigt trevlig tillställning. Mycket gråt och mycket skratt. Det ena utesluter inte det andra. Sorgen och glädjen och lite där emellan, det är väl det som är livet?  :-)