Ja men nu är det verkligen dags för mig att berätta om sommarens stora äventyr, åtminstone på det personliga planet: Jag har varit med om ett mirakel. Jag har inte mött Jesus men Otto Fricke, ögonläkare.

Jag märkte, under våren och tidiga sommaren, att det började hända underliga saker med mitt vänstra öga. Saker flimrade förbi, små blixtar och svarta prickar som jag ibland tog miste för små flugor och viftade irriterat i luften. Så en kväll när vi tog en promenad höll jag för höger öga. Då blev jag rädd. Det jag såg var bara nedre delen av synfältet. Det var som en gardin som dragits ned för halva ögat. 

Dagen efter ringde jag vårdcentralen, som tyckte det var bättre att jag gick till en optiker. Jag fick tid samma dag för en synundersökning. Blev undersökt av en väldigt trevlig optiker som tyckte att det här, det såg ut som en näthinneavlossning. Det lät ju inte så bra. Jag skulle gå till den nyöppnade ögonkliniken i stan. Han skrev ut en remiss och förklarade var det låg.

"Men när ska jag dit då?" undrade jag

"Nu!" svarade han och tittade på mig som om jag inte förstått allvaret i situationen, vilket jag inte heller hade.

Så jag tog mitt öga och gick upp till Tranås ögonklinik. Ytterligare en jättetrevlig läkare som undersökte mig och konstaterade var optikern redan hade sett: Näthinneavlossning. Det måste opereras snarast. Han gav mig också en mycket pedagogisk förklaring på vad som egentligen hade hänt: Inne i ögongloben sitter glaskroppen. Den har man nytta av i spädbarnsåldern men sedan sitter den bara där. När man blir äldre och allt annat börjar skrumpna så börjar ibland också glaskroppen att skrumpna. I vissa fall drar den då med sig näthinnan, och den blir som en tapet som lossnar från väggen.

Tidigt nästa morgon, dagen innan midsommarafton, satt jag på tåget till Linköping. Målet var ögonavdelningen på Universitetssjukhuset. Även här, fantastiska människor som tog hand om mig och det var nu jag mötte Otto.

Efter den obligatoriska undersökningen kördes jag ner till operation. Jag täcktes över med ett skynke med bara ett hål för ögat, sedan släcktes belysningen som i en biosalong och jag låg där och bara lät saker ske. Först en bedövning och sedan kunde jag se hur ett instrument stacks in i ögat och grävde runt bland mina tappar och stavar. En gas pumpades in som genererade en psykedelisk effekt. Ögat var ju vidöppet men jag kunde ändå inte se honom. Det var liksom mörkt, som om jag ändå blundade.

Sedan började rehabiliteringen. Första veckan skulle jag helst ligga på magen eller på sidan, alternativt sitta framåtlutad. Det var för att gasen som pumpats in, hade till uppgift att pressa näthinnan på plats igen och då skulle man försöka få gasen att pressa på rätt ställe. Dagen efter operationen var det midsommarafton och min gode vän Per Ljunggren, som också hämtade mig efter operationen, hade ordnat med en madrass så jag kunde ligga hemma hos honom, där vi skulle fira midsommar. Mina midsommarminnen från 2020 är därför i 90° vinkel.

Under sommaren har jag sedan gått omkring som ett levande vattenpass. Gasen i ögat har långsamt ersatts av ögats naturliga vätska. Under resans gång har en hel del optiska fenomen uppkommit. Från början kunde jag bara urskilja ljus och mörker på det sjuka ögat, sedan kom färgerna och då kom de plötsligt väldigt intensivt. Jag upplevde en vecka då färgerna var ovanligt starka. Jag hade också en period när jag kunde se genom bubblan som en extra lins. Den blev då som ett förstoringsglas. Mycket märkligt. Jag satt länge och såg på min vigselring. Detaljer som jag aldrig sett tidigare syntes nu med exakt skärpa.

Bubblan blev mindre och mindre och efter ungefär sex veckor var den helt borta. Nu är mitt öga så bra som det kan bli. Jag ser på hela synfältet men gula fläcken, som tydligen också var ute på vift, ställer till med en del problem. Hade jag varit observant på varningstecknen tidigare hade det förmodligen blivit helt återställt.

Det är ju många tankar som dyker upp efter en sådan här händelse. Hur hade det gått om det hade hänt för 50 år sedan? Jag hade sannolikt blivit blind på det ögat. Och sannolikheten att det skulle hända även på det andra är ju rätt stor. Kanske hade jag blivit helt blind efter ett par år. Och det ställer ju till en del problem när man är bildlärare.

Tankar på synens fantastiska kraft har också dykt upp. Den gudomliga gåva det innebär att ha syn. Hur klarar man sig egentligen utan syn? Och hur förklarar man en visuell upplevelse för någon som inte kan se? Och den som är född utan syn ... När man inte alls har några referensramar. Hur förklarar man rött? Eller gult? Eller den magiska upplevelsen av Marc Rothkos måleri? Det måste vara som att förklara funktionen hos ett vindkraftverk för en abborre.

Nu återstår att se vad jag behöver för glasögon. Om jag behöver mer än läsglasögon. På det högra ögat har nämligen fått mycket bättre syn än jag hade innan. Jag vet inte om det beror på någon slags kompensation. Den lilla skadan som ändå är på vänster öga måste jag nog kanske leva med, men det gör inget. Alternativet hade varit nattsvart.

Jag är verkligen tacksam att det här är möjligt och att jag bor i ett land där man kan göra sådana här operationer, dessutom till nästan ingen kostnad alls. Det här var den andra stora operationen jag gjort på två år nu. Förra gången var det höften, minst lika fascinerande och spännande. Hade jag levt i ett annat land eller annan tid hade jag varit en halvblind krympling nu.

Sensmoralen i den här berättelsen är alltså: Ta varningssignaler på allvar! När blixtar börjar fara förbi och svarta prickar rör sig okontrollerat i synfältet, då är det inte bara för skojs skull utan då är det dags att besöka ögonkliniken. Snabbt!