Jag vill berätta lite mer om Tant Viola och Göberga Herrgård. Inte för att jag vet mer än någon annan om det utan för att jag ville berätta gamla minnen. Göberga är en herrgård men i mitt minne är det ett slott, där drottning Viola regerade. Historien om Göberga börjar för min del någon gång i början på 70-talet.  I själva verket börjar den väl på 1400-talet, och själva herrgården, eller slottet som jag kallar det, fick sitt nuvarande utseende någon gång på 1600-talet. Huvudbyggnaden är i barockstil med mjuka linjer, harmoniska former och ett väl proportionerligt klocktorn. Sagolikt vacker.

Göberga var tidigare ett stort lantbruk där herrgården ovh en intilliggande stor ladugård ingick. Det hela började med att min bror hade en praktikperiod där. Han lärde känna tant Viola som sedan lärde känna min mamma och sedan blev också jag presenterad för denna excentriska dam.

Jag kommer inte ihåg hur det började men snart var jag väl förtrogen med slottet och jag cyklade ofta ut ensam dit och hälsade på. I ett av rummen stod ett skrälligt och förmodligen oerhört ostämt piano. Jag tyckte det såg så spännande ut, som i Familjen Addams, och ibland kunde jag inte motstå att sätta mig ned och bara slå på tangenterna och låtsas att jag var en konsertpianist, trots att jag inte kunde ta en enda ton. Tant Viola drog sig då tillbaka till sitt arbetsrum och stängde dörren försiktigt. Hon lät mig också gå runt på egen hand i slottet eller i den stora trädgården under tiden hon höll på med sitt. Hon måste ha känt ett stort förtroende för mig.

Jag kommer också ihåg hennes hundar. Först hade hon en som verkligen gjorde skäl för namnet vakthund. När jag kom på besök var signalen några kraftiga ryck i den stora nyckeln. Hunden började då vråla ut sitt hat mot den inkräktare som försökte bryta sig in. Tant Viola stängde in den och sedan var allt frid och fröjd. Men jag kommer ihåg en gång när jag råkade öppna dörren till hennes arbetsrum utan förvarning. Hunden flög rakt emot mig med mord i blicken. Jag hann vända mig om men kände ändå ett kraftigt bett i skinkan. Den kvällen cyklade jag hem med värkande bakdel. När den hunden gick bort skaffade hon sig en, eller kanske till och med två, som var betydligt lugnare. Jag tror att det kan ha varit Berner-Sennen. Jag hade nog respekt för den (eller dem) också men det kändes lite lugnare.

Tant Viola lät mig också gå upp på andra våningen och bedriva egen forskning. Här fanns det omtalade "spökrummet"- Alla slott ska ju ha ett spökrum. Tant Viola älskade dock att smula sönder alla spökhistorier. Hennes favorit var "Spökvagnen". Det hördes hur en häst och vagn kom och stannade utanför porten, men när man öppnade fanns ingen där. Detta upprepades många gånger innan man kom på att när ett ekipage kom förbi reflekterades ljudet mot en av flyglarna och dog sedan ut. Hästen med vagnen fortsatte utan att längre vara inom hörhåll.

Jag tror att tant Viola uppfattade mig som en kille som var intresserad av historia. Så var det väl kanske inte, men jag blev det. Tack vare henne. Ibland tog hon med mig i sin gamla skruttiga bil ut i Göbergaskogarna. Puttrande och smällande tog vi oss fram på de små grusvägarna och hon visade mig domarringar och skeppssättningar. Det mest spektakulära hon visade var "Krypstenen", ett par stora stenblock som stod lutade mot varandra så att det bildades en smal gång emellan. Under medeltiden användes den för att man skulle renas från synder. Man eldade därinne och så skulle man krypa igenom. Stenarna var fortfarande svarta av sot. Fantasin skenade iväg hos den unge Lars-Erik.

Jag kom alltid oanmäld på besök och jag var alltid lika välkommen. Åtminstone kändes det så. Ibland satt hon på verandan med en bok och sina stora glasögon på näsan. Hon var mycket intellektuell, både allmänbildad och språkkunnig. Ibland satt hon ute i sina jättelika odlingar och rensade ogräs. Då lärde hon mig om de unika växterna som fanns där och om dammarna, som lär ha anlagts av polska krigsfångar. Ibland var hon i hönshuset och ibland planterade hon tallplantor. Men jag hittade henne alltid. Det fanns inte något spår av högfärd hos henne, tvärtom. Men ändå, på något högborgerligt sätt var hon noga med titlarna och när hon talade om sig själv sa hon aldrig "jag" utan "Tant Viola". Det tyckte jag var charmigt. Lite gammaldags.

Under sina forna dagar var Göberga en gård full av liv. Tant Viola fick hela gården av sin far, som var riksdagsman, någon gång på 40-talet. Sedan var den i hennes ägo fram till hennes död. Hon bjöd in till fest i den stora trädgården, ibland med artister. Jag vet att bland andra Arthur Eriksson var där. Hans frireligiösa sånger var väl kanske inget som direkt tilltalade mig som gillade Black Sabbath och Alice Cooper, men det var fint på något sätt. Jag tyckte om det. När jag hade börjat måla ville jag ge en liten tavla till tant Viola. Jag tänkte att hon kanske ville ha den i sitt sovrum eller arbetsrum. Nej då, den skulle upp i stora salen bland alla jättelika porträtt och landskapsmålningar från 1600-talet och framåt. Det kändes både smickrande och lite generande. Men mest var jag glad.

Vad jag i min ungdom inte förstod var att tant Viola, som ju började bli gammal, trots sin energi var oförmögen att sköta om detta stora arv på ett riktigt sätt. Jag kommer nog ihåg doften av katturin som var ganska påtaglig inomhus men jag kunde ändå inte förstå att slottet började förfalla. Men det var precis vad det gjorde och när jag besökte slottet för några år sedan var det en sorglig syn. Den klargula färgen fanns knappt kvar, trä hade börjar murkna, trädgården hade växt igen och av de fina dammarna återstod bara sumpväxter. 

Jag skrev till Länsstyrelsen och fick ett snabbt svar. Och, jodå, ett långsiktigt renoveringsarbete är på gång. De lovade att jag snart skulle få se slottet i sin forna prakt och nu ser jag att det är sant. Klocktornet är inpackat och saker börjar hända. Det här gläder mig verkligen. Göberga och tant Viola har nog betytt mer för mig än jag tidigare förstått. Att se det förfalla var som att se en viktig del ur min personliga historia försvinna. 

Jag är oerhört tacksam över allt som drottning Viola visade mig i sitt slott. Hon gjorde ett starkt avtryck i min ungdom och därmed i hela mitt vuxna liv. Frid över hennes minne.

"Akta Tiden
Värna Friden
Svensk Ära
Svensk Tro
Ingens Träl
Ingens Tyrann"

Jag gick många gånger runt slottet och läste inskriptionen på klocktornet. Jag fick inte nog. Jag tyckte det var så fint. I dag tycker jag kanske att det låter lite högdraget. Men ändå ... fint på något sätt.