Strandad

I dag firar jag att jag har funnits till i den här formen i 61 år. Och efter fiolspelande barnbarn, teckningar och tårta är det dags att hitta på något annat kul. Och vad gör man då på sin födelsedag när allt har lugnat ner sig? Jo, bloggar såklart   

Jag vill berätta om ett besök på Österängens konsthall i går. Österängen ligger nära E4:an, mittemellan Huskvarna och Jönköping. Första gången jag var där undrade jag verkligen om jag hade kommit riktigt rätt. Mitt inne i ett litet köpcentrum irrade jag runt och letade efter en konsthall. Bara det verkade surrealistiskt. Dessutom skulle jag se Niki Lindroth von Bahrs fantastiska modeller som hon använt till sina märkvärdiga kortfilmer. Det kändes inte alls rätt. Jag frågade mig fram, och jodå, man fick gå in till Willys och sedan rulltrappan ned. Och det var sant! När man rullar ner för trappan uppenbarar sig plötsligt en helt annan värld, mitt inne i köpcentrat. 

Den här gången visas utställningen "Molnskogen" av konstnären Valeria Monnti Colque. Valeria är född i Sverige men det är alldeles uppenbart att hon söker sig längre tillbaka i sina kulturella rötter. Hon är född 1978 och hon har en gedigen konstnärlig utbildning. Förutom Konsthögskolan i Sverige har hon gått utbildningar både i Mexico och Costa Rica. Hon har en lång rad av utställningar bakom sig och hon jobbar även med performance. 

Hon jobbar i olika tekniker, bland annat akvarell, collage, installationer, masker, textil och film. Det låter rörigt och det är det också. Man skulle vilja se varje konstverk avskilt från de andra. De står närstan på varandra och det kan bli lite svårt att uppfatta helheten. Hade utställningen kanske vunnit på att något eller ett par verk tagits bort? 

Men det är en viktig utställning som berör och den är absolut värd ett besök. Utställningen pågår fram till 14 juni. Och jag tror inte man behöver oroa sig för trängsel och smittorisk. Vi hade försett oss med munskydd men det var mest för att vi behövde passera Willys. 

De flesta kastar in en blick från rulltrappan och nöjer sig med det. Och det är synd. Valeria synliggör vår kultur. Naturmaterial och shamanska masker blandas med kitsch. Djuren har en viktig roll i Valerias konst och jag får en känsla av att hon vill berätta hur viktiga djuren är för oss. I ett mörkt rum visas film där en kvinna utan ansikte (Valeria själv?) vandrar runt i olika miljöer och med olika attribut. Vår vandring genom livet, genom historien och genom våra självvalda och påtvingade roller.

Österängens konsthall är ett fantastiskt och unikt ställe. Man visar det som de kommersiella gallerierna och inte ens museerna väljer att visa. Man stryker inte medhårs. Man visar konst som berör. Dessutom blir man alltid så vänligt bemött. Personalen där har alltid tid för en pratstund. Om konsten och om livet. Det är ju också trevligt    Jag hoppas verkligen att hallen kan leva kvar, även i dessa svåra tider.

Så om du inte har upptäckt Österängens konsthall än, gör det! Sväng av E4:an, gå in på Willys och ta rulltrappan till en helt ny värld.

Man vill ju inte ta några onödiga risker i dessa tider ...

Två personer på ett café. De sitter vid varsitt bord. En man och en kvinna. Utanför vilar staden, tyst och ödslig. Bilden påminner om en del scener ur Roy Anderssons film "Du levande". Bilden från 1958 av Edward Hopper speglar den tid vi lever i just nu. De senaste veckorna har vi översköljts av bilder från tomma städer och människor som håller avstånd. "Sunlight in cafeteria" framhöll Hopper som en av sina bästa bilder. Titeln är nästan lite ironisk. Det var ofta hans fru Josephine som satte titlar på hans bilder och här får man känslan av att hon tyckte att mitt i all ödslighet kom ändå solen och lyste över de dystra cafégästerna. Precis som vi har det i dag. Virusets skugga vilar tung över oss men vi kan ändå glädjas åt att dagarna blir längre och längre. Solen ger oss hopp och framtidstro mitt i all dyster nyhetsrapportering. Tänk om Coronakrisen hade kommit i oktober ...

Edward Hopper är ensamhetens skildrare. I "Intermission" från 1963 ser vi en ensam kvinna i en teatersalong. Ridån har dragits för och kvinnan sitter där och stirrar in i en tyst tomhet. Man frågar sig vad som kommer att hända efter pausen. Kommer salongen att fyllas med glada och förväntansfulla människor? Eller är det en paus? Jag ser "Intermission" som ett porträtt av oss själva. Vi betraktar vårt eget liv, vår egen teater, utifrån. Ibland behöver vi ta en paus för tid till eftertänksamhet. Vi behöver dra för ridån en stund och gå in i oss själva. 

Edward Hoppers skildringar är bilder av en ensamhet som vuxit fram ur ett alltmer urbaniserat samhälle. Vår västerländska livsstil isolerar människor från varandra. Människorna i Hoppers värld är inte lyckliga. De har hamnat i en ensamhet som de inte själva valt. Hopper själv levde i ett stormigt äktenskap med mycket bråk. Josephine Hopper, som också var konstnär, hjälpte honom ändå mycket, inte bara med att sätta titlar på bilderna. Hon målade akvarell och hjälpte sin man med akvarelltekniken. Edward gjorde flera riktigt lysande  akvareller som, tycker jag, många gånger överträffar hans oljor. I akvarellerna finns en frihet och en lätthet som inte finns i oljorna. I porträttet av Jo har han satt sig själv i baksätet på bilen medan hon sitter i framsätet och målar. Kanske ett erkännande av hustrun som den som styr, den som egentligen var den som behärskade akvarelltekniken bättre.

Hopper är också med om två världskrig. Mitt under andra världskrigen gör han sitt mästerverk, "Nighthawks". En lysande framställning av människor i förklädd rädsla. Isolerade av kriget försöker de ändå leva ett normalt liv vid baren. Precis som vi ser svenskarna idag trotsa Hälsomyndighetens uppmaning att hålla avstånd vid barer och restauranger. Människors längtan efter gemenskap är stark. 

Edward och Josephine föddes samma år, 1883. När Edward dör 1967 skänker Josephine hela sitt livsverk och en stor del av makens till Whitney Museum of American Art. Året efter går Josephine också bort och när museet går igenom donationen sparas Edwards bilder medan det mesta av Josephines bilder kasseras. Kvar finns några landskapsbilder och porträtt, bland annat en ömsint skildring av maken Edward.

Ska vi vara ärliga så är det också Edward som är den som man kommer ihåg av de båda. Hans bilder är banbrytande medan Jos är mer traditionella. Men att för den skull bara göra sig av med de flesta av hennes bilder är helt obegripligt. Bilder från ett mer än 40 år långt äktenskap. Frågan som man också kan ställa sig är: Hur hade Jos måleri utvecklats om hon hade levt ensam eller i en lugnare relation?

Om Edward Hopper är den påtvingade ensamhetens skildrare så är fallet tvärtom med konstnären Vilhelm Hammershøi. Han är den självvalda ensamhetens skildrare. 

Det finns flera likheter mellan de båda men också många olikheter. Hammershøi föddes 1864, 18 år innan Hopper, men dog redan under första världskriget, bara 51 år gammal. Hans konst förblev bortglömd under många år efter hans död, kanske mycket beroende på just kriget men också på grund av expressionismens framväxt i Europa. Hammershøis tidlösa måleri passade inte in i en värld som dominerades av maskinernas övertagande.

Precis som Hopper använder Hammershøi också sin fru som modell väldigt ofta. Men medan Hopper byter miljö använder Hammershøi hela tiden deras lägenhet på Strandgade 30. Han möblerar om och ändrar lite men vi känner igen fönstren, spegeldörrarna, taffeln och den stora, tunga soffan. Att besöka Hammershøis värld är lite grann som att gå bakom kulisserna på en teaterscen där möblemanget ändrats om för olika akter.

Hammershøi verkar nästan besatt av perfektion. I en målning med en spegeldörr är den övre ramen på dörren lite skev. Jag undrar varför. När jag sedan ser fler bilder på samma dörr är den skev där också. Vilhelm kunde inte ljuga. Kanske fanns det en önskan hos honom att göra ramen helt perfekt men nu var den ju lite skev i verkligheten och då målade han den också så. 

Men Hammershøis värld är så mycket mer än perfektion. Här finns sökande, mystik och andlighet. I Statens Museum för Konst i Köpenhamn finns ett helt rum tillägnat Hammershøi. När jag går in i det rummet fylls jag av en känsla som närmast kan beskrivas som religiös. Den där känslan som inte går att ta på. 

Hammershøi skrapar på ytan till vårt omedvetna. Det är inte alltid hans fru är med på bilderna och jag upplever att de rena interiörerna blir ännu mer talande. Då är det bara jag och rummet, där rummet symboliserar vårt omedvetna. Det är sällan några stängda dörrar i Hammershøis värld. Dörrarna står öppna eller på glänt, som för att locka in oss i våra egna slutna rum.  

Både Hopper och Hammershøi fascinerar mig. Men medan Hopper skrämmer mig med sina visionära bilder av ensamheten tar Hammershøi mig med på en resa i frid och harmoni. Där ensamheten och eftertänksamheten kan vara välbehövlig ibland. 

"För mig är urmodern till all konst och den kanske absolut nödvändigaste ingrediensen i det diffusa begreppet konstnär; känsla, för konsten att leva. Den kan vara skön eller oskön, men måste alltid vara sann för konstnären och helst även evigt sann" 

Vera Frisén

Under mitt arbete med boken om Curt Clemens fick jag också tillfälle att stifta bekantskap med fler, av mig dittills obekanta, konstnärer. En av dem som jag blev mest förtjust i är Vera Frisén. Jag har tittat lite på auktionssiter för att försöka utöka min blygsamma konstsamling med en Frisén. För ett par veckor sedan dök det så upp ett fantastiskt fint porträtt från 1936, när Vera alltså var 26 år. Fem år innan succéutställningen på Galleri Färg och Form. Värderingen låg på 2 500 och det högsta budet var 1 200. Slutdatum på kvällen den 7 maj. Nu hade jag min chans! Jag avvaktade och tänkte att jag skulle lägga ett chockbud i slutminuterna. 2 500! Eller skulle jag sträcka mig ända till 3 500? Men jag är tydligen inte ensam om att gilla Vera och nu ligger budet på 7 600, det vill säga långt över min smärtgräns. Slutbudet kommer kanske att bli femsiffrigt.

Blir jag ledsen? Jo, men samtidigt också rätt glad. För det betyder att hon inte är så glömd som hon skulle kunna vara. 

Vera och jag har ju ett gemensamt förflutet för hon föddes också i Umeå. Visserligen några år innan mig, men ändå. 1910. Hon var alltså jämngammal med min pappa. Hennes typiska bilder är just från trakterna kring Umeå. Efter hon hade flyttat till Stockholm återvände hon många somrar till Stöcksjö och till Kolksele, som inte ligger så långt ifrån min gamla barndomsby Överboda. 

Det är kanske därför jag är så förälskad i Veras måleri. Det slår an något hos mig. Ett minne som inte riktigt går att ta på, inte ett minne av någon händelse utan minnet av en känsla. Vera beskriver själv den känslan så här: 

"Hos en människa kallas det själ, hos naturen stämning och i en tavla konst, det som bara finns där och inte kan beskrivas".

Vera kommer till Stockholm redan som 18-åring för att börja sin konstutbildning. Hon hör till den första årskullen i Otte Skölds målarskola. Hon hör till de yngsta i klassen. Det är bara Curt Clemens som med sina 17 år är yngre. Hon är inte ensam norrlänning. Hon blir god vän med Lennart Gram, som kommer från Vindeln.

Under första året insjuknar Vera i tbc. Hon blir inlagd på sanatoriet i Sävsjö samtidigt som några av hennes vänner från målarskolan åker till Paris. Hon återvänder till målarskolan året efter men insjuknar igen och vårdas under perioder både i Sävsjö och i Hällnäs, som ligger närmare föräldrarna i Umeå. 

Under sina sjukdomsperioder slutar hon dock aldrig att måla. Hon uttrycker själv att hon måste måla och det var kanske det som höll henne uppe. Hon deltar i en del samlingsutställningar under 30-talet, både i sin hemstad Umeå och i Stockholm men även internationellt.

1941 är det så dags för hennes egen separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm. Utställningen blir en stor succé. "Sveriges Helene Schjerfbeck!" utropar kritikerna och den 31-åriga konstnären spås en lysande framtid. Allt är slutsålt när utställningsperioden är över. 

Men lika tomma som väggarna är på galleriet när utställningen plockats ned, lika tomt är det i Veras hjärta. Hon kan nog glädjas över att andra också tycker om hennes konst men hon har absolut inget till övers för uppmärksamhet och kommersiell framgång. Hon undvek minglet efter vernissagefesten och nu känner hon en saknad över sina sålda verk. 

Hon uppmuntras och uppmanas av vänner och bekanta att ställa ut igen men Vera förblir sluten. Hon gifter sig och hon fortsätter sitt konstnärskap men Stockholmspubliken kommer att få vänta i nästan 50 år för att få se en utställning av henne igen. Hon har ytterligare en separatutställning hos Västerbottens konstförening 1944 och hon är med på en del samlingsutställningar men hon drar sig alltmer tillbaka. Somrarna tillbringar hon i sitt älskade Norrland där hon har sitt hjärta.

Det finns alltså fler likheter med Helene Schjerfbeck, konstnären som drog sig tillbaka och levde i ett rum och kök tillsammans med sin mamma i 20 år. Hon gillade inte heller uppmärksamheten och tyckte inte alls om att umgås i konstnärskretsar.

Veras norrländska landskap är ett förenklat och förandligat landskapsmåleri. Hon går in i landskapets själ och låter det bli ett med sig själv. När jag ser hennes måleri tänker jag också på Monets höstackar. Kandinsky lär ha sett någon av dem i Monets ateljé. Den stod då upp och ned och Kandinsky såg inget annat än en abstrakt komposition. Det är på samma sätt med Veras måleri. Hässjorna, ladorna, träden, vattnet, myren, himlen. Allt blir delar i en komposition som lika gärna skulle kunna vara abstrakt. Avskalat och översinnligt.

De sista åren av sitt liv är Vera sjuk och till slut tvingas hon lägga penslarna på hyllan. Hon övertalas av sin man att ha ytterligare en separatutställning och till slut går hon med på det. Året är 1989 och utställningen visas återigen på Galleri Färg och Form innan den går vidare och visas även i Norrköping och Umeå. Hur den mottas har jag svårt att hitta information om. Kanske var hon redan bortglömd, nästan 50 år efter succéutställningen. Hon är gammal och sjuk och orkar inte heller själv närvara vid vernissagen. Kanske vill hon inte heller. När hennes man går bort året därpå är hennes önskan att hon också snart ska få dö. Hennes önskan uppfylls och hon går bort på sommaren samma år, bara ett par månader efter sin man. 

Vera Frisén är en myt, en gåta i svenskt konstnärsliv. Varför valde hon inte att gå vidare på den inslagna vägen? Hon hade framtiden för sig. Manegen var krattad. Hade hon valt att fortsätta hade hon säkert varit lika känd i dag som Vera Nilsson och Siri Derkert. Kanske hon också hade fått offentliga uppdrag. Men, nej ... 

Och jag tror ändå att svaret är rätt enkelt. Hon ville inte. Hon hade det bra ändå. Hennes man, Olof Stroh, var under många år generalsekreterare i Svenska Röda Korset och jag får en känsla av att hennes liv ändå var spännande och intressant på flera olika plan. Och hon saknade inte vänner. Tvärtom. Och hon slutade inte måla. Måleriet var ett behov som närmast liknade ett inre tvång. Men när någon drar sig undan offentligheten betraktar vi gärna den personen som introvert och kanske lite bitter. Jag tror inte alls att det var så. Visserligen kände hon sig lurad på en del ersättning av Galleri Färg och Form. Norrlandsmålaren Folke Ricklund kontaktade henne vid något tillfälle och sa att han också blivit lurad. Men att hon för den skull skulle dra sig tillbaka i nästan 50 år verkar inte sannolikt.

Människor är olika. En del gillar uppmärksamhet. Andra inte. Och när någon inte gör vad som förväntas av etablissemanget och den stora allmänheten, då undrar man ofta vad som är "fel" på den personen. Nina Hagen spåddes att bli en lysande Wagnersopran när hon var ung. Istället blev hon punksångerska. Och det var hennes val. Inte etablissemangets. Vera Frisén valde att vara Vera Frisén. Det var hennes val.