När jag gick bildlärarutbildningen hade vi som vår viktigaste kurslitteratur, tegelstenen "Konsten" av H. W. Janson. Det var den man alltid återkom till och den man hade som referensverk hela tiden. På drygt 800 sidor gick Janson igenom hela konsthistorien, från grottmåleriet fram till 60-talet och popkonsten. Det var fantastiskt att bläddra i detta praktverk och jag satt ofta försjunken i det under ensamma kvällar hemma i min barndomsby Överboda utanför Umeå, där jag för övrigt hyrde övervåningen på huset som min farfar hade byggt. Så bildlärarutbildningen blev för mig både en resa bakåt i tiden till min barndom och en resa tillbaka till alla konstnärers underbara värld.

Eller vänta nu ... alla konstnärer? Jag har i efterhand tagit reda på, för jag tänkte inte på det då (vilket också är märkligt), att i detta storslagna verk med hundratals konstnärer, mest fokuserat på västerlandets konst, men ändå, finns en enda kvinnlig konstnär nämnd.

En!

Jo, det är sant. Artemisia Gentiletshi är den ende som Janson tar upp och det verkar dessutom som att en stor anledning till att han överhuvud taget nämner henne är därför att hon blev våldtagen av sin lärare och att det sannolikt är därför hennes bild av Judith som skär huvudet av Holofernes (ett vanligt motiv under renässansen och barocken) är så blodigt och grymt. Inte ett ord om att det kanske var för att hon var ovanligt skicklig och realistisk och en mästare i att behärska clair obscuremåleriet. Inte ett ord om hennes lysande självporträtt, där hon avbildat sig själv under själva måleriet. Som om en annan konstnär porträtterat henne. Hade den bilden varit målad i dag hade vi trott att hon målat av ett foto, men det var ju knappast aktuellt på 1600-talet

Judith och Holofernes har många gånger återgivits och ofta med Judith med svärdet i handen, ett svärd som inte bär ett spår av blod, och huvudet prydligt upplagt som en frukt i ett stilleben. Artemisia skildrar händelsen mitt i akten. Blodet sprutar, Holofernes vrider sig av smärta och Judits följeslagare gör sig beredd att fly.

Så är det.

Men det var egentligen inte Gentiletshi jag ville skriva om utan om Sofonisba Anguissola. Hon levde lite tidigare än Gentiletshi, på 1500-talet. Hennes pappa var kompis med Michelangelo och han såg att hon var ett underbarn. Familjen var förmögen, Sofonisba var den äldsta av sju syskon och barnen hade det alltså ganska väl förspänt. Flera av de andra syskonen var också konstnärligt begåvade och Sofonisba gav lektioner till sin yngre syster Lucia.

En av de mest underbara renässansbilder jag vet är "Tre systrar spelar schack" av Sofonisba Anguissola. Det är hennes egna systrar. Den är så ljuvlig och så varm. Man känner verkligen hennes kärlek till familjen. Den äldsta systern som tittar mot oss, som för att sitta still och bli avporträtterad. den yngre som håller upp handen, som för att avleda den äldres uppmärksamhet "Hallå, det är ditt drag ...", och så den yngsta, som lite spjuveraktigt betraktar alltihop. (har hon gömt en pjäs i handen?) Ett vakande öga hålls i bakgrunden av husan, som vill se till så att inga pjäser kommer bort eller att något annat konstigt händer. 

Sofonisba gör också, bland mycket annat, ett självporträtt som faktiskt, i sin komposition, påminner en hel del om Gentiletshis. Här ser vi också hon själv i färd med att färdigställa ett porträtt. Inte så kraftfullt och inte lika utlämnande som Gentiletshi skulle göra cirka 100 år senare, men lika känsligt och lika ovanligt.

Sofonisbas familj är en rik familj. På många plan. Att avbilda unga kvinnor som spelar schack är ju också kontroversiellt eftersom schack var ett spel som mest var tillägnat de intellektuella. Männen. (eller hur?) Sofonisba fick möjligheten att utveckla sitt konstnärsskap tack vare sin förmögna familj och kontakten med Michelangelo. Men hur många, lika begåvade, fanns det inte som inte alls fick den möjligheten enbart på grund av den omständigheten att de var kvinnor? Jättemånga!

Och tänk så mycket roligare konsthistorien hade varit om kvinnorna hade fått ta mera plats. Tänk så mycket roligare historien hade varit. Och mer spännande. Intressant. Realistisk. Och kanske mer fredlig ...