Visar inlägg från mars 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Alva

 


Eftersom jag var i Norrköping i helgen blir det lite därifrån. Jag tycker om Norrköping. Industrilandskapet är fantastiskt. I De Geerhallen, där de spelade Allan, finns en skulptur föreställande cellisten Pablo Casals. Varje gång jag går förbi den tänker jag på hans underbara svar när han fick frågan om han aldrig tänker på döden när han, drygt 80 år, gift sig med en kvinna som var 60 år yngre. "Nej, varför skulle jag göra det? Dör hon så dör hon".

Han fick också frågan varför han satt och övade i flera timmar varje dag när han var närmare 90. På det svarade han "Det är därför jag tycker att jag gör framsteg".

Visst är det fint? Men det var inte Pablo Casals jag tänkte skriva om utan om Alva Carlsson. En av de bästa utställningarna på Arbetets Museum tycker jag är den om Alva. Det är en permanent utställning som finns i trappan på väg upp, eller ned, i den gamla fabriken. 

Alva jobbade som rullerska på femte våningen i fabriken som numera är museum. Det som jag tycker är så underbart med henne är hennes otroligt positiva livssyn. Man får följa hennes arbete och fritid på väg upp (eller ned) för trapporna. Allt genomsyras av hennes glädje. 

Vi behöver belöningar. Dagens ungdomar får sina belöningar genom att de nått en högre nivå i ett spel, eller att de nått hundratals gillanden på ett inlägg i ett socialt media. Alva fick sin belöning i pengar. Hon jobbade och hon tjänade ihop till sitt uppehälle. Ibland hade hon råd att köpa en ny matta, vilket gav henne en enorm tillfredsställelse. Någon gång kunde hon köpa en ny kaffeservis och bjuda in sina vänner. Hennes bostad bestod av ett enda rum, ett så kallat järnspisrum. Kokvrå existerade inte utan det stod en järnspis i ett hörn. "Det var så trångt att om man drog ut soffan kunde man sitta i den och tända i spisen och samtidigt sätta på kaffepannan". Ibland, berättar hon, var det så många kompisar hemma att de var tvungna att öppna dörren och några fick sitta på tröskeln.

Hon älskade sitt rum och sitt jobb. Gick upp klockan 4 varje morgon. När hon gift sig och fått barn flyttade de in i en större lägenhet. Ett rum och kök! Dasset på bakgården.

Intervjun med henne gjordes när hon var drygt 50. Minnesbilder kan ha förskönats. Det fanns säkert dagar då hon också grät. När hon undrade vad hon höll på med. Och det fanns säkert de i hennes närhet som hade liknande situation och som inte alls var lika positiva.

Men ändå ...

Alltså, varför detta utbredda missnöje bland unga människor idag? Jag tror att mycket handlar om valmöjligheterna. Redan som bebisar blir de erbjudna ett val: De kan amma mammas bröst eller de kan ta en flaska. Det valet fanns aldrig förr. Bröstet var det enda, det självklara och det naturliga. Sedan växer barnet upp. Det finns en djungel av barnmat och när barnet vägrar äta av en sort får det något annat och man börjar genast utreda eventuella allergier.

När barnet växt upp en bit till och börjar leka med leksaker finns precis hur mycket som helst. Barnet drunknar i leksaksdjungeln och skriker i ren frustration över att världen ser ut som den gör. När det ska välja TV-program zappar det igenom alla kanaler utan att fastna vid någonting. Det är bara för mycket. Frustration. Ångest.

Sedan kommer skolan. Och hur mycket ska de inte välja där? 

Jag vill inte ha tillbaka den tid som Alva levde i. Hon hade för val. Att till exempel gå en högskola, utbilda sig och skaffa sig ett annat jobb, var totalt främmande för henne. Den möjligheten ska alla ha. 

Men jag vill ha tillbaka den inställningen till livet. Glädjen. Motivationen. Varför mår alla så dåligt idag, när vi har det så bra? Definitionen på att ha det bra kan ju se lite olika ut. 

"Att få det bra, det var mitt mål. Att kunna försörja mig själv. Att slippa svälta. Det gav jag mig tjyven på. Jag skulle ha det bra och det fick jag också. Det har gått bra för mig".

Alva Carlsson

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Restaurangen och polisen

 


Att vara gift med en restaurangägare innebär att man får vara beredd på att lägga ned ganska mycket av sin fritid med att hjälpa till. Är man gift med en utländsk restaurangägare får man dessutom räkna med att bli betraktad som en presumtiv brottsling.

I fredags hände det igen. Restaurangen var halvfull med glada och nöjda matgäster när plötsligt dörren rycks upp och två polispatruller stormar in, personal från socialen, kommunens alkoholhandläggare med mera. Sammanlagt att tiotal personer. Det enda som fattades var nationella insatsstyrkan. Man undrar ju om inte polisen har viktigare uppgifter en fredagskväll.

Restaurangbranschen har under lång tid varit satt under lupp. Det har sin förklaring. Lönsamheten är låg och det har varit relativt enkelt att stoppa undan lite pengar i fickan. I dag är däremot den möjligheten undanröjd. Kassaregistret måsta ha en "svart låda" som registrerar alla inslag. Allt registreras. Även om kassalådan stått öppen för lång tid. Vi har också en bok där vi måste fylla i namn, personnummer och tid när vi börjar och avslutar ett arbetspass. Ungefär som en stämpelklocka. Ändå anser man alltså att man måste göra en sådan här razzia ibland. 

Förbipasserande undrar förstås vad som är på gång när två polisbilar står parkerade utanför och polismän blockerar entré och köksingång. Bråk, fylla, slagsmål ...? Vad hade hänt då? Ingenting. En helt vanlig fredagskväll med nöjda gäster. Mina tankar går till Monty Phyton och scenen där romerska styrkor genomsöker ett hus och en soldat kommer ut: "Found this spoon, sir!" Men den här gången hittade de inte ens en sked. 

Utan att ha fog för vad jag säger nu tror jag inte att sådana här razzior förekommer på svenska restauranger med helsvensk personal. Jag kan ha fel men jag tror det. Det finns en utbredd misstro mot utländska entrepenörer i restaurangbranschen. Människor som kommer till Sverige och inte vill leva på bidrag utan försörja sig på ett hederligt arbete, jobba hårt och dra in skattepengar till Sverige. Givetvis finns det undantag men i de allra flesta fall är det nog så. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spela Allan

I går var jag inne på det gudomliga och jag tänkte fortsätta lite till på det spåret, fast på ett helt annat sätt. 

Jag är ju, som sagt, inte kristen men jag tycker mig ändå ibland ha upplevelser som sträcker sig utöver det jordiska. Framför allt när det gäller musik. Idag var jag i Norrköping och såg Symfoniorkestern, Radiokören och Eric Erikssons kammarkör under ledning av Christian Lindberg framföra Allan Petterssons tolfte symfoni. Det var gudomligt!

Allan Pettersson var en särling i Svenskt musikliv. Växte upp under extremt fattiga förhållanden och blev betraktad som ett original även som vuxen. Samtidigt som han skrev underbar musik. Men ingen, eller inte många, tog honom på allvar. Kanske lite som med Antonin Dvorak. 

Tolfte symfonin är ett mästerverk på alla sätt. Skriven för stor orkester och kör. Bygger på en text av Pablo Neruda som beskriver en händelse i Chile 1946. Några gruvarbetare demonstrerade, gick ut på torget och sjöng varvid militären kom och öppnade eld mot dem. Sex personer dog. Symfonin har också den föga uppmuntrande undertiteln "De döda på torget".

I Petterssons genialiska tolkning av den här händelsen spelar kören en stor roll. Det finns inga solister. Kören representerar folket. Folkets röst. Och att det som hände i Chile 1946 kan hända var som helst, när som helst. Nu senast i Christchurch. 

Det finns ändå hopp och en positiv vändning i Nerudas text och Pettersson musik. Finalen är storslagen och magnifik och jag lämnade de Geerhallen i ett lyckorus. En gudomlig injektion. 

När jag började tycka om klassisk musik någon gång i tjugoårsåldern kände jag mig alltid bland de yngsta när jag var på en konsert. Det konstiga är att jag fortfarande, 40 år senare, gör det. Rollatorerna trängdes i foajén på väg ut och hissarna gick i skytteltrafik. 

Varför är det så svårt för unga människor att ta till sig klassisk musik? Det är ju inte svårt, det är bara att öppna upp kanalen till det gudomliga och ta emot. Bara njuta.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Great

Dåligt samvete är en egenskap som aldrig riktigt legat för mig. Jag gör många felaktigheter i livet men att gå och älta det, att ha dåligt samvete, ökar bara skuldkänslan och illamåendet. Det leder inte vidare. Jag skulle istället vilja kalla det skuldstyrka. När vi gjort något fel bör vi istället få styrka för att rätta till det. 

Greta Thunberg är en flicka som ger, eller borde ge, alla i min generation skuldstyrka. Den enorma styrka som den här lilla flickan visar upp får mig att fundera över om vi inte bevittnar Kristi återkomst.

Jag är inte kristen men jag kan ändå tro att det inte bara finns en stor visdom i Bibeln, utan också en del sanning. Jag tror mycket väl att Jesus har funnits men inte att han skulle varit Guds son. Jag tror att Jesus var en person som vem som helst men med ett gudomligt medvetande. Han föddes i en tid som var orolig och han lyckades att med en gudomlig kärlek få människor att mötas.

Greta föddes också  i en tid som är turbulent på många sätt. Vi har många krigshärdar överallt runt om i världen men det allra mest oroande molnet på vår mörka himmel är ändå klimatet. Många väntar, och har väntat länge, på Kristi återkomst. Jag tror att vi ser det just nu. Och att vi har gjort det tidigare också. Människor med ett gudomligt medvetande. Eller hela rörelser. Ett gudomligt medvetande behöver ju inte sänkas ned just över en man eller en kvinna utan över hela rörelser. Fredsrörelsen ... 

Vad är det som gör att jag tänker så mycket Jesus just med Greta då? Jo, precis som med Jesus samlar hon tusentals anhängare som tror på och som vill dela hennes budskap. Precis som med Jesus möter hon också misstro, rädsla och hat. Det enda hon vill är att förkunna ett kärleksbudskap men det finns en utbredd rädsla kring kärleksfulla människor.

När hon ställer sig mitt ibland världens ledare och talar om för dem att de har stulit hennes framtid och bara tänker på sina pengar, då ser jag bilden framför mig av hur Jesus jagar ut månglarna ifrån templet. 

Greta kanske är den frälsare världen behöver för att överleva. Och det är väl ingen tillfällighet att de två sista bokstäverna i hennes namn bildar ordet "Great" om man byter plats på dem.

Vi kanske snart får en ung generation som tvingar ned oss på knä. Som får oss att verkligen inse vad som håller på att hända. Och att det är vi som orsakat det. Och att det inte räcker med att källsortera och att skriva på en namnlista för att sedan ta bilen på en liten nöjestripp. Och det är den generationen som inte ger oss skuldkänslor utan skuldstyrkor.

0 kommentarer | Skriv en kommentar