Jag är inte kristen men jag tycker mig ändå ibland ha upplevelser som sträcker sig utöver det jordiska. Framför allt när det gäller musik. Idag var jag i Norrköping och såg Symfoniorkestern, Radiokören och Eric Erikssons kammarkör under ledning av Christian Lindberg framföra Allan Petterssons tolfte symfoni. Det var gudomligt!

Allan Pettersson var en särling i Svenskt musikliv. Växte upp under extremt fattiga förhållanden och blev betraktad som ett original även som vuxen. Samtidigt som han skrev underbar musik. Men ingen, eller inte många, tog honom på allvar. Kanske lite som med Antonin Dvorak. 

Tolfte symfonin är ett mästerverk på alla sätt. Skriven för stor orkester och kör. Bygger på en text av Pablo Neruda som beskriver en händelse i Chile 1946. Några gruvarbetare demonstrerade, gick ut på torget och sjöng varvid militären kom och öppnade eld mot dem. Sex personer dog. Symfonin har också den föga uppmuntrande undertiteln "De döda på torget".

I Petterssons genialiska tolkning av den här händelsen spelar kören en stor roll. Det finns inga solister. Kören representerar folket. Folkets röst. Och att det som hände i Chile 1946 kan hända var som helst, när som helst. Nu senast i Christchurch. 

Det finns ändå hopp och en positiv vändning i Nerudas text och Pettersson musik. Finalen är storslagen och magnifik och jag lämnade de Geerhallen i ett lyckorus. En gudomlig injektion. 

När jag började tycka om klassisk musik någon gång i tjugoårsåldern kände jag mig alltid bland de yngsta när jag var på en konsert. Det konstiga är att jag fortfarande, 40 år senare, gör det. Rollatorerna trängdes i foajén på väg ut och hissarna gick i skytteltrafik. 

Varför är det så svårt för unga människor att ta till sig klassisk musik? Det är ju inte svårt, det är bara att öppna upp kanalen till det gudomliga och ta emot. Bara njuta.