I dag var min högra höftled ute på sin sista promenad. Med haltande gång och den molande värk som jag numera vant mig vid gick vi runt den vackra stigen vid Romanäs. Solskenet, den friska luften, färgerna, Pings skratt det vackra vädret gjorde dock att jag inte tänkte så mycket på värken.

Istället tänkte jag på hur otroligt privilegierad jag är. Att det överhuvud taget finns möjlighet att operera en höft. I övermorgon ska jag in, ledkulan ska sågas av och ersättas med en tjusig kula i titan. Det är helt fantastiskt. Hade det varit bara någon generation tillbaka hade det ju inte varit möjligt. Eller om jag varit född i något annat land. Då hade jag fått gå med den här värken livet ut. Dessutom är sjukvården fri. Och jag får betalt när jag är sjukskriven.

Jag undrar vad jag egentligen gjort som förtjänar att vara så privilegierad som jag är. Jag hörde en siffra på 3% som gällde de av jordens befolkning som har tillgång till en egen trädgård. Jag är en av de tre procenten. Jag är född på en plats där det är fred, fjärran från jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer. Jag andas frisk luft och jag kan dricka vatten direkt från kranen. Jag kan äta mig mätt varje dag. Jag har en bra bostad. Jag har ett jobb och kan försörja mig själv. Ett bra jobb dessutom som jag trivs med. Jag vet inga procentsatser på allt det här men det gäller ju långt ifrån alla. Dessutom vill jag påstå att jag inte bara är gift utan lyckligt gift också. Min fru är underbar liksom mina barn och barnbarn. 

Så här på hösten blir jag ibland lite sentimental också. När löven faller och livet går till vila tänker jag på min egen ändlighet. Jag har ju med råge passerat den punkt på livslinjen då jag är närmare slutet än början. Oavsett hur man räknar. Ska jag bli lika gammal som min pappa så har jag drygt 40 år kvar och det är ju mycket. Men ändå ...

Och när det har börjat bli dags att plocka in reservdelar i skrovet så dyker ju tanken upp. En dag ligger jag där med näsan i vädret och inga reservdelar i världen kan väcka upp mig igen. Jag vill inte påstå att tanken på döden skrämmer mig direkt men jag älskar verkligen livet och jag hoppas att jag och min nya höftled får vandra runt i många år till. 

Snart blir det några veckors sjukskrivning. Nästa vecka ska det bli upp mot 18° och jag är ordinerad att bli kompis med min nya kula och röra mig mycket. Livet är underbart. <3