Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Sommar - del 1

Inledande allsång: Imse Vimse Spindel


1


Jag har varit, och är, ovanligt privilegierad. Jag föddes i en del av världen som lever i fred. Bara en sådan sak. Jag tänkte först säga att vi lever i ett bra klimat, långt från stora naturkatastrofer, men efter den här sommaren kanske man inte kan säga riktigt så. Men ändå …  


Jag får vara frisk. Jag lever i mitt andra äktenskap och båda har varit, och är, fantastiska. På olika sätt. Jag har en fru, barn och barnbarn som jag älskar. Jag har ett arbete som är stimulerande och härliga kollegor. De perioder i mitt liv som jag upplevt som jobbiga har gett mig erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Allt jag varit med om har format mig till den jag är och jag tycker om den jag är.


Så, vem är jag då?  Vi identifierar oss ofta med vårt yrke. Jag jobbar som bildlärare och det har jag gjort i snart 30 år. Men jag ÄR inte bildlärare. Jag är inte mitt yrke. Jag vill inte säga att jag är lärare för det jag egentligen är, det är någonting annat. Det handlar om uppväxt, livsåskådning, värderingar, kultur och religion. Och minnen.


Jag heter Lars-Erik Strand. De första 30 åren av mitt liv hette jag Strandgren men när jag gifte mig första gången kapade jag av grenen och vi tog tillsammans namnet Strand, som faktiskt är min mammas flicknamn. Jag föddes i den lilla byn Överboda två mil utanför Umeå. I Norrland är det vanligt med dubbelnamn. När jag var liten ville min mamma att vi skulle ta bort Lars och bara låta mig heta Erik. Då tittade jag på henne med stora ögon och sa: Men jag heter ju Jas-Ele. Det tyckte mamma var så gulligt att jag fick fortsätta att ha ett dubbelnamn.  


Innan jag föddes hade min pappa, som var väldigt företagsam, låtit gräva upp hela tomten och gjort om den till en bensinmack. Han körde taxi också och med hans unika sociala begåvning var han känd vida omkring. Alla inom en radie på någon mil visste vem n´Gustav i Överboda var.


Jag växte alltså upp på en mack och vårt hem var anpassat efter det. I hallen stod kassaregistret och jag tyckte om att stå där och vara med när kunderna kom in för att betala och prata en stund. En bensinmack var också en social mötesplats. Jag var n´Gustavs pojken och jag var stolt över det.


Jag hörde allt skvaller som gick i byn, både det som var snällt och det som var mindre snällt. Jag hörde berättelserna. Det som fascinerade mig mest var när de pratade om Vittra. Vittra var ett naturväsen, ungefär som älvor. Vittra gick runt på gårdarna och gjorde för det mesta inte något större väsen av sig. Men om man själv gjorde något dumt så kunde Vittra bli arg. Jag har en känsla av att Vittra sa ifrån när man gjorde för stora ingrepp i naturen.


Det var ingen som tvivlade på Vittra. Hon var liksom en del av helheten. Man talade om vad hon hade gjort eller inte gjort. Om man hade sett henne kvällen innan. Ungefär som när man sett en älg i trädgården. De här historierna på macken som jag fick vara med om som barn formade kanske min uppfattning om naturens väsen och om den andliga närvaron.


Jag tycker om melodin i den norrländska dialekten och varje gång jag hör någon prata norrländska väcks minnen till liv. Precis som med alla andra dialekter finns det speciella ord som man inte hittar i övriga delar av landet. Vad som i efterhand har förvånat mig är att man har ett så stort utbud av ord som beskriver någon som är lite fumlig eller tafatt. Håp, Klåp, Kalv, Kalvskall, Klatter, Klatterskall, Klotter, Hammel är några. Och de användes flitigt. Även om sig själv. Om man slog i en spik lite snett kom det genast: ”Men, va håp!” eller något liknande.


Jag vet inte hur det kan påverka ett litet barn att vara omgiven av så många och målande beskrivningar av tafatthet men kanske sätter det sig någonstans. Det fanns ändå ingen nedsättande ton. Var man ett klatter så var man ett klatter. Men man kunde absolut vara älskad ändå.


Norrländskan är också negationernas dialekt. Slög till exempel, ursprunget till ordet slöjd, är ett gammalt svenskt ord som betyder skicklig. Det dyker upp i norrländskan men då som en negation. Uttalas sch. Oschlög. Det används väldigt ofta och det var inte förrän jag var vuxen som jag insåg att det var en negation. Man sa det om någon som var slarvig eller om något som såg slarvigt ut. ”Men Harregu, se oschlögt!”. Ordet dygd har man också gjort en negation av. Om man var busig och olydig som barn, då var man odygdig.


Man använder också negationer för att tala om att man inte har druckit kaffe eller att man inte har ätit. Man har odrucki kaffe. Eller man har oäti. Har man däremot nyligen gjort det har man nydrucki eller nyäti.


Ett av mina favorituttryck på norrländska är: “Va ska he va bra för?” och de används om allt irrationellt eller när något är onödigt eller bara för mycket. Det finns som ett rationellt tänk hos norrlänningen. Man behöv ju till exempel inte en massa olika kaffe och välj på. Va ska he va bra för? He räck ju me kokkaffe.


Jag hade det i alla fall väldigt bra i min tidiga barndom. Jag fick växa upp mitt i byn och för ett barn var det detsamma som universums medelpunkt. Ett stenkast från macken låg lanthandeln. Vi var navet i byn som allt kretsade runt. Jag var omgiven av människor som tyckte om mig, jag hade många vänner och jag hade en familj som älskade mig.


Min mamma lärde mig att tänka osjälviskt. Det här är ett av de finaste minnena jag har av henne:

Hon står i köket och slår in ett paket. Det är inte jul och ingen fyller år. Hon slår in det i vanligt gråpapper, inget presentpapper. Jag blir nyfiken och går fram och frågar henne vad det är.

”Det är en liten present till Erik”.

”Vilken Erik”.

”Erik Larsa”.

Jag blir rädd. n´Erik Larsa, han är ju alkoholist och ett av originalen i byn. Barnen är rädda för Erik och mammorna tar in sina barn när de ser att han är i antågande. Han går runt och pratar för sig själv. Ofta väldigt högljutt. Hans språk är fyllt av fula ord, svordomar och anklagelser. Jag är också rädd för honom.

”Han fyller år idag”, säger mamma och ler mot mig. Hur hon har fått reda på vilken dag han fyller år kan jag än i dag inte förstå men tydligen vet hon det.

”Men varför ska du ge något till honom?”

”Varför inte? Det är inget märkvärdigt. Bara två par varma sockor. Han har alltid så trasiga sockor när han går runt i byn”.

”Mmmm”

”Du kanske vill gå upp till honom med dem”, frågar hon och jag blir skräckslagen. Hon frågade om jag ville gå upp till Överbodas farligaste man! Vad menar hon?

”Det är ingen fara. Han kommer bara att bli glad. Jag lovar dig”.

”Ok … ”.

Sagt och gjort. Jag litar på mamma. Jag tar paketet och går upp till Eriks lilla hus som jag aldrig tidigare vågat gå i närheten av. Jag tar mod till mig, går in längs den igenvuxna grusgången, tänker på vad mamma sagt och går fram till dörren. Knackar lite försiktigt. Jag hör ingenting. ”Skönt”, tänker jag och vänder mig om. Men ... jag måste  nog ge honom en chans till. Jag knackar igen, lite hårdare. Nu hör jag hur det rör sig därinne. Jag får hjärtklappning och ångrar alltihop. Jag vill bara bort därifrån.


Så kommer Erik och öppnar. Han ser snäll ut. Förvånad. Jag har aldrig sett honom på så nära håll förut. Jag stammar fram mitt ärende. Att jag har ett paket att överlämna.

”Till mig?”

”Ja. Min mamma ville ge dig det. Du fyller ju år idag”.

”Jaså?” svarar han. ”Men he ä väl alldes för mycke?”

”Nej då”, svarar jag, och nu har jag blivit lite modigare. ”Var så god”. Jag räcker över paketet.

”Men tack...” När han öppnar paketet och plockar fram sockorna, trycker dem mot kinden och börjar gråta som ett barn.


Det kanske var första gången han fick en present. Och det var säkert första gången på länge som någon knackade på hos honom. Och jag är säker på är att det var första gången på väldigt länge som ett barn pratade med honom. Allt det här förstod min mamma.


Erik Larsa. Mannen som gav ondskan ett ansikte. Han som andra mammor höll sina barn borta ifrån. Min mamma skickade upp mig till honom. Med en present. På hans födelsedag som han själv inte visste om. Jag hade världens finaste mamma.


Musik: Jon & Vangelis: Italian Song


2


Så kom tiden då det började talas om att flytta. Jag var nio år. Det var ingen liten flytt. Vi skulle ta oss ända ner till södra Sverige. Till en annan del av världen.


Jag var aldrig orolig inför flytten. Tvärtom. Jag tyckte det var spännande. Jag hade min inre trygghet. Jag hade många bra vänner i Överboda som jag skulle lämna men vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva brev. Jag skulle skicka dem bilder och jag skulle så klart komma och hälsa på ibland.  Vi bläddrade i kartboken tillsammans och jag visade var Tranås låg. Så långt … Och så nära Stockholm. Tänk, jag kanske skulle få se kungen!


Bara resan ner mot södra Sverige var en stor upplevelse. Nu gick det ju inte bara ett flyttlass utan vi flyttade i etapper. Jag älskade att passera Höga Kusten och se den vackra naturen där omkring. När vi passerade Sandöbron var jag lyrisk. Jag kunde inte förstå hur något kunde vara så vackert. I dag åker man ju över den mäktiga Höga Kustenbron men jag tycker fortfarande att Sandöbron är den vackraste av dem båda. Höga Kustenbron är en storslagen symfoni men Sandöbron är ett stycke kammarmusik.


När jag idag åker norrut tar jag gärna den extra lilla svängen förbi Sandöbron, stannar till en stund och går runt och upplever historien. Både min egen och platsens. För den här platsen bär ju också på tragedier. När gjutformen för brospannet brast och 18 personer omkom. Och när fem arbetare ur ett demonstrationståg dödades av tillkallad militär.


Men, i alla fall, vi kom så småningom ner till Småland och började etablera oss. Vi bodde i en lägenhet i Tranås under tiden villan i Gripenberg byggdes. Jag fascinerades av naturen och det gör jag fortfarande. Det finns en sådan enorm rikedom och variation i floran. Jag var ju mest van vid björk och tall. Jag kommer speciellt ihåg hur förtjust jag var i enbuskarna. Små runda bollar av mjukt barr. Jag plockade ekollon och kastanjer och dissekerade dem med mina nyfikna nioårsfingrar.


Och sen kom all frukt. Att känna smaken av ett körsbär var poesi för munhålan. Nya mattraditioner. Ostkaka! Allt var nytt och allt var vackert. Det fanns en skönhet i Småland som förtrollade mig.


Min pappa fick med sig några burkar surströmming som, av hänsyn till oss barn, intogs utomhus på behörigt avstånd från känsliga smålänningar. Tunnbröd och andra norrländska specialiteter kom då och då på posten från hans omtänksamma bröder.


Jag hörde inga berättelser om Vittra. Hon bodde nog bara i Norrland. Mystiken hade på något sätt ersatts av skönheten och mångfalden.  Men jag var glad i den här nya delen av världen. Jag hade min grundtrygghet som byggts upp av norrländska byggstenar. Jag hade min familj. Min mamma, pappa och min bror. Och jag fick snart nya vänner.


Det blev jobbigt när min pappa inte kunde hitta något jobb som passade honom. Han skulle absolut ha en bensinmack igen. Han hamnade till slut på en ort alltför långt bort för att pendla. Han kom hem ibland och var hemma en kväll men tidigt nästa morgon var han tvungen att åka igen. Det här gjorde ont. Jag älskade honom mycket och jag var aldrig så lycklig som de kvällar när han var hemma.


Men vi startade upp vårt nya liv i Småland. Mamma var lärare, jag började skolan i Gripenberg och min bror gick högstadiet i Tranås.


När min bror gjorde sin praktik i skolan fick han en plats på Göberga gård. Där lärde han känna den underbara och lite excentriska tant Viola som bodde i den stora herrgården och som sedan också blev en god vän med hela familjen. Jag cyklade ofta ut ensam och hälsade på henne. Hon kom från en förmögen familj och hade fått hela herrgården i gåva av sin far men det fanns absolut inget spår av högfärd hos henne. Tvärtom. Hon skötte det mesta själv och var alltid upptagen med något.


Ibland när jag kom dit satt hon i sitt jättelika trädgårdsland med sin långa rock, höga stövlar och sina stora och smutsiga händer. Ibland var hon i hönshuset eller ute och planterade tallplantor och ibland satt hon på verandan och läste en bok. Och hon blev alltid lika glad när jag kom och hälsade på. När hon hade tid tog hon med mig i sin gamla bil som skuttande och smällande tog oss fram på de små grusvägarna. Hon visade mig gamla fornlämningar och andra spännande platser.


Jag gick runt det stora slottet och läste inskriptionen på klocktornet: Akta tiden, Värna friden, Svensk ära, Svensk tro, Ingens träl, Ingens tyrann.


När vi var inne lät hon mig ströva omkring fritt i herrgårdens alla rum. Även på vinden fick jag gå runt och titta. Försiktig och andaktsfull smög jag runt däruppe. Jag vågade till och med titta in i spökrummet, där mystiken fanns. Men Tant Viola, som hon också kallade sig själv, hon älskade att mala sönder de gamla spökhistorierna och istället ta fram de naturliga, och mycket mer troliga, förklaringarna.


Tant Viola betydde väldigt mycket för mig under min tidiga ungdom, säkert mycket mer än hon förstod. Göberga är idag en herrgård som håller på att förfalla men i mitt minne är bostaden ett skimrande slott och tant Viola den regerande drottningen.


En annan sak som jag upptäckte under den här tiden var musiken. När Mats Wilander var här och pratade berättade han att han lyssnade mycket på vad hans storebröder spelade. Smyglyssnade utanför dörren. Det var likadant med mig. Jag har bara en storebror men jag lyssnade mycket på vad han och hans kompisar spelade. Ibland satt jag där ensam och bläddrade bland hans skivor.


Så kom han hem en dag med en skiva som redan vid den okulära besiktningen väckte min förundran. På framsidan var det en stor ko. Ingen text. Bara en ko. Dessutom vände den baken mot mig samtidigt som den blängde på mig med en blick som nästan gjorde mig förlägen.


Jag vände på fodralet. Där var det en bild på tre kor som stod uppradade och tittade på mig ur grodperspektiv. Jag kände mig liten. Men korna såg snälla ut. Likt de tre vise männen stod de där och överlämnade den här gåvan. Men fortfarande ingen information om vad det handlade om. När jag öppnade fodralet stod det lite mer. Pink Floyd. Atom Heart Mother. När jag la skivan på tallriken öppnades också en ny dörr till en ny värld.


(Musik: Pink Floyd: Atom Heart Mother Suite. Tona ned vid 2:54)


Jag lyfte försiktigt ned nålen mot de hemlighetsfulla spåren i vinylen. De ljud som började strömma mot mig var något helt nytt. Det började väldigt tyst. Smygande. Nästan omärkligt rullades en flygande ljudmatta ut under mig och lyfte upp mig till oanade musikaliska höjder. Trumpeter och fanfarer blandades med ljud från sirener, explosioner, bilar och motorcyklar. Jag tittade på kossorna. Lyssnade. Tittade på kossorna. Lyssnade. Här fanns magin!



3


Min mamma var periodvis mycket sjuk. Vad var det som hände egentligen, mamma? Demoner från din barndom förföljde dig och gjorde din tillvaro outhärdlig ibland. Under min tonårstid kändes det som om jag förlorade dig. Från att ha varit min älskade mamma blev du en främmande person. Det var först i vuxen ålder som jag lärde mig älska dig på nytt. Då blev jag nyfiken på vem du egentligen var. Och vem du hade varit.


Vem var du innan du blev sjuk? Och vem var du innan du blev min mamma? När du var närmare 80 år bad jag dig berätta om din barndom. Du hade berättat en del men bara de ljusa bitarna. Jag ville veta allt. “Men det är inte roligt för dig att höra”, svarade du först. Nej, inte roligt kanske, men viktigt. Jag ville lära känna dig för att sedan lära känna mig själv. Då satte du dig ned och spelade in hela din historia på elva nittiominuterskassetter.


För det är jag evigt tacksam. Av allt jag ärvt är det det mest värdefulla. Du inleder med orden “De människor som jag anser gjort mig illa är de som varit olyckliga”. Förlåtelse och försoning. Det är ett genomgående tema i hela din berättelse om din förfärliga barndom och de plågoandar som följt dig.


Ditt minne var imponerande liksom din begåvning och intellekt. Du beskrev namn, platser och händelser som låg 70 - 80 år tillbaka i tiden utan att staka dig eller tveka. Du lärde dig läsa redan som fyraåring trots att all litteratur som fanns hemma var en bibel och en psalmbok. Du låg långt före i skolundervisningen och med bättre förutsättningar, och framförallt med bättre självförtroende, hade du kunnat gå väldigt långt. Men efter att ha lyssnat på din berättelse stod det klart för mig att med den uppväxten var det starkt av dig att överhuvudtaget ta dig vidare i livet. Jag är stolt över att just du var min mamma.


Jag kände direkt att jag ville skriva ned dina ord och ge ut dem i bokform. Du hade själv skrivit ned samma berättelse ungefär 50 år tidigare. Du skickade in det till ett enda förlag och när du fick tillbaka det refuserat så kastade du alltihop. Jag var mer envis och när jag hade skrivit ned dina ord, gestaltat och lagt till en del om min egen uppväxt, skickade jag in mitt manus till flera förlag.


Jag fick tillbaka det med ungefär samma svar ”Det är en gripande historia men vi avböjer publicering”. Jag började inse att bokförlag också är också vinstdrivande företag. Det måste finnas ett vinstintresse i det som ges ut. Och att ge ut en bok, skriven av en okänd man på drygt 50 som skriver om sin gamla mamma ... Det är kanske inte så lukrativt.


Det finns nog många i min situation som ger upp vid den här insikten och det ligger säkert massor av material i byrålådor och på hårddiskar som skulle vara ett stort tillskott till vår berättartradition.


Ett förlag tipsade mig om att gå vidare till föreningen Liv i Sverige. Det är en idéell förening som jobbar just med att hålla berättandet vid liv och uppmuntrar det biografiska berättandet. Där fick jag chans att skicka in mitt manus och få det bedömt av professionella lektörer. Det var intressant att få texten sedd genom objektiva ögon.


Efter några vändor ansåg de att mitt manus höll måttet för en utgivning men jag förstod att det ändå skulle vara svårt att få det utgivet på ett kommersiellt förlag. Jag kontaktade bokförlaget Atremi utanför Mjölby. Där jobbar man med så kallad uppdragsutgivning, de ger ut böcker på uppdrag av författare som vill ge ut en bok själva. Där fanns Per-Anders, som visade sig vara en gammal ungdomsbekant från Tranås. Han hjälpte mig att få ut boken ”I skuggan av en trasig barndom”.


Hit har jag vänt mig även i fortsättningen och jag tycker att det här är ett jättebra sätt att ge ut sina böcker på. För mig personligen är det ingen vinstaffär precis. Mitt mål med mina tre böcker har varit plus – minus noll och dit har jag hittills inte nått.


Men man får så mycket mer som inte kan värderas i pengar. Här har jag chans att vara med i arbetet hela vägen. Speciellt under arbetet med min senaste bok om Curt Clemens kändes det bra för där är det ju mycket bilder också. Det har varit ett stort privilegium att få jobba tillsammans med Per-Anders. Han är lugn och professionell. Allt får ta sin tid. Han låter mig bestämma samtidigt som han har ett vakande öga över processen och griper in när han tycker det behövs. Och det gör det … Många av de bilder som jag, som bildlärare, hade jobbat med och kände mig rätt nöjd med tyckte han att det fanns mer kvar att jobba på. Och visst, det blev mycket bättre.  


Boken om Curt Clemens har för övrigt också en direkt koppling till min mamma. Hon jobbade som piga hos den konstnären i mitten på 40-talet. Hon berättade att hon hade jobbat hos en konstnär och hur han ofta hade kända skådespelare och andra kulturpersonligheter som kom på besök för att bli avporträtterade.


Jag hade aldrig hört talas om Curt Clemens och jag trodde nog att hon överdrev hans betydelse. Men efter att ha börjat forska lite började jag inse att han var mycket mer betydelsefull än jag hade förstått.


Han var en av de allra största konstnärerna vi hade under 40-talet. Hyllad av kritiker och älskad av publiken. I dag i det närmaste bortglömd. Ingen hade skrivit någon bok om Curt Clemens sedan året efter hans död, alltså 1948 och jag kände det lite som min uppgift att skriva något och sprida kunskap om den här spännande konstnären.


När jag hade bestämt mig tog jag kontakt med sonen Mikael, som bor med sin hustru utanför Gnesta. Mikael var bara två år när pappan gick bort men han har sparat mycket material från sin far och hans väggar är fulla av Curts målningar. Under arbetets gång blev vi också goda vänner och det är jätteroligt.


Jag fick låna hem alla hans gamla klippböcker från 40-talet med recensioner, artiklar, foton och korrespondens och efter att ha grottat ned mig i det upplevde jag det som att jag nästan kände Curt, eller åtminstone förstod honom på ett djupare plan. Ett oerhört intressant livsöde, fyllt av passion och kärlek men också av missbruk och psykisk ohälsa. Curt Clemens dog i en olycka, endast 36 år gammal.


Det var synd att mamma hann gå bort innan mina böcker var klara och det hade varit väldigt roligt om hon hade fått veta att jag blivit god vän med Curt Clemens son. Men någonstans kanske hon vet och det känns ändå bra att jag hann få hennes historia medan hennes minne och intellekt fortfarande var kristallklart. Jag fick också hennes tillåtelse att ge ut boken om henne. “Men vem skulle vilja läsa den?” svarade hon. Ja du mamma, nu är det ganska många som läst den.


Jag har också gett ut den lilla boken “Möten”. Den handlar om min tid som ensamstående pappa i ett bostadsområde i Linköping. Direkt när jag kom dit märkte jag att det var ett område med ganska stora sociala problem. Det som fick mig att stanna kvar där var alla barn som såg mig som en ställföreträdande pappa. Jag älskade verkligen de här barnen och min lägenhet blev en mötesplats med mycket lek och kärlek. Jag kunde också känna igen mig själv. Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en frånvarande pappa. Här lärde jag också känna Jaqueline Ferm, den ökände Lars Ferms dotter. Väldigt klok flicka som också skrivit en gripande skildring om sin barndom, ”Rövardotter”. Vi har fortfarande kontakt.


Nästa musikstycke är ur Faurés Requiem. Just den här musiken ekade mellan husväggarna när vi hade kattbegravning med barnen. Den flickan som stod mig närmast, kom och berättade att hennes favoritkattunge hade dött. Hennes mamma hade lagt den i en låda och skulle kasta den i soporna. Jag bad henne hämta lådan, som också innehöll en liten leksak.


Så gjorde vi en grop som vi la lådan i, fyllde igen och satte ett litet kors på. En värdig begravning för en älskad liten kattunge. Ett par av grannarnas barn hade också kommit och tillsammans stod vi där i en allvarsam stund och lyssnade på dödsmässan som på sin tid fick kritik för att skildra döden alldeles för vackert. Men precis så här vackert var det.


Tre små flickor, en förrättare, en död katt och ett kors. Och Fauré


(Musik: Faure: Requiem)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommar - del 2

4

 

 

”Du visar så fint hur din kristna tro kommer fram” sa en kusin till mig när han hade läst den boken. Då fick jag lite problem för faktum är att jag inte alls är kristen. Mina värderingar och min livsåskådning är nära kristendomens. Men jag kan inte kalla mig kristen. Min mamma var djupt troende. Min pappa inte alls. Jag blev väl någonting mittemellan.

 

Men jag är väldigt tacksam för vad kyrkan gör och jag är imponerad över allt ideellt arbete som pågår. Jag var med i scouterna och ungdomsverksamheten i Gripenberg och de ungdomsledarna där gjorde väldigt mycket för mig. Jag är också tacksam för den konfirmationsundervisning min dotter har fått vara med om. Hon växte väldigt mycket under den tiden och hela konfirmationen avslutades med en resa till Berlin. Fantastiskt! Och jag är tacksam över att få vara här i kväll.

 

Det är roligt att se hur kyrkan utvecklats. Min egen konfirmation minns jag med fasa. Då handlade det om att lära sig texter utantill och det var stenhård disciplin. Lektionerna skedde på skoltid. Det var de enda lektioner jag kände att jag var rädd för att gå till. Jag våndades på lektionerna och hoppades på att inte få någon fråga.

 

När tiden för konfirmationen kom var jag skräckslagen. Det var som ett gammalt husförhör men inför publik. I dag är konfirmationsundervisningen mer ett diskussionsforum för existentiella frågor och en plattform för värderingsgrunder och förståelse för allas lika värde. Det känns helt rätt.

 

I min värld är naturen en gudomlig skapelse. Jag tror på kärleken. Jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv. Jag tror kanske inte att jag efter döden precis kommer att träffa mina föräldrar, släktingar och vänner som gått över till andra sidan. Men jag tror att jag kommer att kunna förnimma deras närvaro på ett annat plan.

 

Jag tror inte på Himmel och Helvete. Bara på Himmel. Alla människor föds goda. Det är bara jordiska omständigheter som gör vissa av oss till det vi kallar onda. Jag tror på uppståndelse. Inte nedståndelse.

 

Vi behöver vår religion. Men världsreligionerna skulle gå samman. Det är förstås en utopi men jag tror att det i grunden handlar om samma sak. Tron på ett högre väsen. Tron på kärlekens kraft. Bara så. Utan regelverk. Utan fördömanden och utan fundamentalism.

 

Musik: Celtic Woman: Ave Maria


 

5

 

Jag har varit bildlärare i många år nu och jag har alltid tyckt om det. Fortfarande, efter snart 30 år, kan jag känna spänning och förväntan och rentav en längtan efter att skolan om en vecka öppnar sina portar för eleverna och jag får träffa dem, både de jag haft tidigare och de som är nya. Att få följa unga människor på sin väg är ett stort privilegium.

 

Men på senare år har det kommit in en del moment i arbetet som jag inte har varit förberedd på. Som känns svåra och tunga. Det är arbetet med de ensamkommande ungdomarna. När jag pratade om min flytt var det minnen från tioårsåldern. Det var en lång flytt, tyckte jag då. Men jag hade allt med mig. Jag hade mina saker, min familj och min trygghet. Det kändes som om det inte spelade någon roll vart vi skulle flytta för jag hade allt jag behövde.

 

Många av de som kommer till Sverige i dag har påbörjat sin resa sin vid ungefär samma ålder som jag var när vi flyttade.  Flera av dem lämnade sitt hemland när de bara var barn. Precis som jag. Skillnaden är att de har flytt. Inte flyttat. Flytt.

 

Flytt för sina liv efter att ha fått sina hem nedbrända och sin egendom beslagtagen. Flytt utan att veta vart de skulle ta vägen. En del har sett sina föräldrar bli mördade. Kanske hela sin familj. De lämnade allt de hade. Familjen, tryggheten, vännerna, hemmet, naturen, omgivningen, smakerna, dofterna, färgerna, kulturen. De lämnade allt. Det enda de fick med sig var sina minnen.

 

Många av mina elever har varit med om allt detta, och om den fasansfulla flykten över Medelhavet och genom Europa. De har utsatt sig själva för livsfara under väldigt lång tid. Ofta många år. Till slut har de kommit till Sverige. Det förlovade landet. De har blivit bönhörda.


De har fått hjälp i det nya landet. De har blivit bemötta med vänlighet och leenden. De har fått börja skola, de har fått sjukvård och de har fått någonstans att bo. Fortfarande plågade av hemska minnen och mardrömmar har de långsamt börja bygga upp ett nytt liv i det nya landet. Med hjälp av internet försöker de spåra och pussla ihop de spillror som eventuellt finns kvar av deras familj.

 

Redan efter ett par år i det nya landet har de lärt sig språket ganska bra. De har acklimatiserat sig och de kan sova på nätterna. De känner sig trygga. De börjar fantisera om vad de vill jobba med i framtiden i Sverige. Många jag pratat med vill jobba inom vård och omsorg. Att få hjälpa andra.

 

Då bestämmer plötsligt det nya landet att många av de här ungdomarna inte längre får plats. De ska utvisas. Över en natt har de förvandlats till brottslingar. Deras brott är att de har flytt ifrån ett krig, att de vill utbilda sig och börja jobba. De har drömmar om att bilda familj och skapa ett nytt liv, en ny framtid i Sverige. För det ska de straffas. Utvisas till ett land där de inte vistats på många, många år. Där de inte har någon anknytning. Ingen släkt. Inga vänner. Till ett land där de dessutom är jagade och föraktade.

 

Som lärare och mentor har jag pratat med flera ungdomar i precis den här situationen. Som fått sitt första utvisningsbesked och överklagat, fått sitt andra och överklagat och fått sitt tredje som inte går att överklaga. De har blivit fråntagna sin legitimation, sitt hopp och sina drömmar. De är återigen i en situation där allt de har är sina minnen.

 

Jag har sett dem utvecklas från glada, entusiastiska och positiva unga människor till desillusionerade, rädda och ångestfyllda individer. Ungdomar vars rädsla är så stark att deras händer skakar och ångesten speglas i deras tårblanka ögon. Och allt jag kan göra är att lyssna. Det är också frustrerande. Lyssna på hur landet, mitt land, som välkomnade dem nu vill utvisa dem.


Hur de väntar varje natt på att polisen ska komma och hämta dem. Hur de varje dag är oroliga på sin väg till och från skolan. Hur de vänder sig om när de hör en bil närma sig. Hur de gömmer sig hos kompisar och väljer att stanna hemma från skolan därför att då vet inte polisen var de är. Jag känner skuld och skam över att vara en del av den demokratiska process som lett fram till politiska beslut som vi trodde att vi skulle slippa se i Sverige efter baltutlämningen.

 

Med tanke på hur vi i Sverige behandlar dessa, redan från början, sargade ungdomar förvånar det mig att vi ändå inte ser mer av psykisk obalans hos dem. De har flytt från krig och hamnat i ett nytt krig. Ett krig utan vapen. Bara med ord och med papper, med slumpartade åldersbedömningar och katastrofala beslut har de blivit svårt skadade av Sveriges psykologiska krigföring.

 

Och för att slutgiltigt punktera deras självkänsla placeras de på ett så kallat “förvar” innan de sätts på planet som inte ska föra dem hem utan bort från det som skulle bli deras hem. Ett förvar är i princip ett fängelse. En plats där all mänsklig värdighet har dragits ned till botten. Den platsen kommer att bli deras sista minne av Sverige, landet som var deras enda hopp.

 

Förra året jobbade jag även på Eksjö Gymnasium, uteslutande med ensamkommande elever. Jag pendlade med buss och det var under tiden man byggde om vägen. En period leddes trafiken på småvägar via Knutstorp och Aneby. En dag när jag var på väg hem var det stopp på den smala vägen. Flera bilar stod still och efter ett tag fick jag se vad som hänt. Ett litet lamm hade kommit ut på vägen och ingen kunde få tag på det. Flera personer sprang runt och försökte omringa lammet men det lyckades hela tiden lura dem. Efter ett tag började folk i bussen skruva på sig och titta på sina klockor.

 

Då gick Mohammed från Syrien fram och frågade om han kunde få komma ut och hjälpa till. Chauffören var stressad men öppnade dörren. Mohammed sprang rakt på lammet och tog det över ryggen bakifrån. Varsamt men bestämt lyfte han in det i baksätet hos de lyckliga ägarna och gick tillbaka till bussen, där han fick ta emot passagerarnas applåder. Allt var över på en halv minut. Trafiken rullade på igen.

 

Det var säkert första gången som Mohammed fick visa något han var bra på. Nu råkade det vara så att just Mohammed hade god hand med får och lamm eftersom han som barn hade jobbat som herde. Men innan kriget var Syrien ett välutvecklat land och många av de som kommer hit är bra på alla möjliga saker. Men de är inte bra på svenska. För övrigt har de ofta en stark vilja att lära sig och att utbilda sig.  Att göra rätt för sig. Men istället för att ge dem den möjligheten och utnyttja den potentialen har Sverige alltså bestämt sig för att de är en belastning för samhället.

 

I maj togs ett beslut i riksdagen som gav de här ungdomarna en ny chans. Men bara en ny chans. Ungefär som när man skrapar fram en ny lott. Det är ju inte säkert att den lotten ger vinst.

 

Jag försöker tänka mig in i deras situation. Att inte känna sig behövd. Inte efterfrågad. Att vara jagad. Att vara en bricka i det smutsiga spel som handlar om politik och opinion. När allt man vill är att få ett jobb, bilda familj och leva ett liv i fred och frihet.

 

(Musik: Jon Anderson: Myo Maya)


 

 

6

 

En av de elever jag pratat med, som fått sitt tredje avslag och som också väntar på att bli hämtad och utvisad, verkar i det närmast oberörd. Jag förstår att han innerst inne är förtvivlad och att han också ligger sömnlös. Men när jag träffar honom är det alltid med ett leende. Han berättar lugnt och sakligt om sin situation, som är helt förfärlig. Hans resa hit till Sverige är också helt osannolik. Han sköter sin skolgång exemplariskt och han är mycket noga med att inte missa något.

 

När vi pratar känns det ibland som om det är han som ger mig tröst och inte tvärtom. ”Alla har sina problem” sa han en gång. ”Jag har ju mina problem men svenskar har också sina problem. Små eller stora. Alla har något”.

 

Och det är sant. Vi lever i ett land som borde vara ett av de allra bästa men många lever i stress och oro. Den psykiska ohälsan ökar lavinartat. Vad beror det på?

 

När jag och min familj gjorde den långa resan söderut brukade pappa stanna vid Sandöbrons norra fäste, dra i handbromsen och säga: ”Nu ska vi ha en korv”. Så gick alla ur bilen och köpte varsin korv. Man hade några val. Senap, ketchup, bröd eller mos. Mycket mer än så var det inte. Och det var bra så. Vi åt vår korv och var nöjda. Klart. Sedan fortsatte vi.

 

I dag blir ett sådant stopp en jätteapparat. Min fru har en restaurang och jag hjälper till där ibland. Då och då kommer det en barnfamilj, precis som vi var då. Det som slår mig är att det ofta är barnen som bestämmer vad som ska ätas. Och alla vill olika. Många gånger slutar det med att hela familjen tvingas fortsätta. För att det inte fanns pizza. Eller hamburgare. Eller något annat. Eller för att det inte såg gott ut.

 

Det är något med alla dessa val som verkar enormt frustrerande. Både för barn och föräldrar. Och att valen läggs i barnens händer. När jag var barn fanns det en trygghet i att veta att när pappa ville ha en korv, då ville jag också ha en korv.

 

Lanthandeln i Överboda var ungefär lika stor som avdelningen för choklad och godis på Ica. När jag gick ned för att köpa smågodis fanns det gröna söta och gula surisar. Inget mer. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. I dag skryter godisaffärerna om upp till 1000 olika sorter.

 

Sedan kommer de upp till skolan där de hela tiden också tvingas välja. Samtidigt som det ställs stora krav på dem. De nationella proven håller på att stressa sönder både lärare, elever och föräldrar. Jag är tacksam över att ha ett ämne där kunskapen inte är mätbar på samma sätt.

 

Skolan försöker tävla med näringslivet och alla elever ska gå ut som vinnare. Men alla är inte vinnare. Alla kanske inte vill vara vinnare. Varför kan man inte bara få duga som man är?

 

Sedan kommer också alla sociala koder som de måste lösa. Hur de ska se ut, hur de ska klä sig, vad de ska säga och inte ska säga, vad de ska tycka och inte tycka och så vidare.

 

Det är inte lätt för en ung människa i dag att älska sig själv. Med alla krav som ställs från skola, samhälle, media, social media och reklam. Men att älska sig själv är en grundförutsättning för att kunna älska andra.

 

(Musik: Frank Zappa: Uncle Remus)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommar - del 3

7

 

Det där var Frank Zappa som sjöng om Uncle Remus. Texten är en klockren protest mot rasism. Jag tycker det är synd att Zappa inte gjorde fler sådana här sånger. Jag anser att han var ett av 1900-talets största genier.

 Ickevåld har alltid varit en självklarhet för mig. När det var dags för mig att göra min värnplikt fick jag problem. Jag förstod liksom själva grundidén med att göra lumpen, men i min naiva världsbild så var sannolikheten för krig obefintlig så det spelade inte någon roll om jag gjorde lumpen eller inte. Jag gick den enklaste vägen och placerades i Eksjö som ingenjörssoldat, eller ”brobyggare”.

 Jag kan inte påstå att jag trivdes speciellt bra i den grabbiga miljön. Men på något sätt anpassade jag mig. Att ligga ute i fält och bygga broar var ändå rätt trevligt. Bygga broar mellan människor ... det fanns något sympatiskt i det. Vi lärde oss aldrig att spränga broar. Bara bygga. Sedan plockade vi ned dem igen. Det var tungt och slitigt och fullständigt meningslöst. Men på något sätt kunde jag hitta en viss tillfredsställelse i det. Det var uppfostrande, man fick använda sin kropp, man var tvungen att samarbeta och lita på varandra. Det skapade en god gemenskap.

 Ibland hade vi skytte. Jag tyckte också det var roligt att skjuta prick. Vid ett tillfälle hade vi något slags tävlingsskytte. Mycket stod på spel. Man kunde få MEDALJER! Alla gjorde sitt bästa. Jag också. Jag tyckte ju det var kul, men jag misstänker att ribban för att få medalj satt ganska lågt för alla jag kände sköt i alla fall till sig en bronsmedalj. Om jag inte minns fel skulle jag fått en guldmedalj. Men sedan var det ytterligare ett hinder på vägen. Medaljerna i sig kostade ingenting men för att få dem var man tvungen att gå med i Eksjö Skytteförening. Det kostade två kronor. Alla gick med. Utom jag. Jag tyckte det var roligt att skjuta prick men någon medalj ville jag inte ha. Jag anser att medaljer i sådana sammanhang bara är ett kvitto på att man accepterat hela idén om krig. Det hade inte jag. Jag såg hur mina vänner med glädje löste sitt medlemskap och fick sina medaljer. De var väldigt stolta och de undrade var jag hade mina.

 ”Jag vill inte ha dem”, svarade jag.

”Vill du inte gå med i skytteföreningen?”

”Nej”.

”Men det kostar ju bara två kronor”.

 Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att jag inte alls ville ha några medaljer. De trodde att jag var snål. Förmodligen gör de det än i dag. Men det bjuder jag på. Och när jag tänker tillbaka så kan jag känna en viss stolthet över att jag lyckades stå emot grupptrycket och gå min egen väg.

 Efter lumpen mognade jag i alla fall så pass att jag förstod att det jag utbildat mig till faktiskt kunde bli allvar. Ett krig såg jag inte längre som en omöjlighet. Jag skulle kunna bli utkommenderad vart som helst. Stå öga mot öga med en annan medmänniska som var i samma situation som jag.

 Vem skulle då bli först att döda den andre? Den tanken gjorde mig skräckslagen. Varför hade jag varit så naiv? Varför hade jag inte redan från början sökt en vapenfri tjänst? Visserligen var det omöjligt. De enda skäl man kunde åberopa var medicinska eller religiösa och jag var ju varken sjuk eller religiös. Men ändå …

 Jag började ansöka om att få göra vapenfri tjänst efter en fullbordad grundutbildning. Det verkade förstås hopplöst men jag ville inte ge upp utan att åtminstone ha försökt.

 Det första som hände var att jag fick en kallelse till en psykolog i Jönköping. Jag åkte ned och fick sitta i en lång intervju som jag tyckte var intressant. Han hade sin praktik hemma i villan och det kändes avslappnande att sitta i hemmiljö. Han ställde frågor som jag inte var beredd på och som fick mig att tänka efter.

 Tillsammans med honom besökte jag de djupaste delarna av mitt inre och jag tyckte om det. Det var mer som ett existentiellt samtal än en intervju. Han hade tystnadsplikt och jag kunde öppna mig och känna mig förtrolig med honom.

Så kom då dessa vansinniga frågor som man hade hört talas om:

”Du står öga mot öga med en man som tänker mörda din familj. Du har ett skjutvapen och kan oskadliggöra honom. Vad gör du?”

”Det är ju omöjligt att svara på” sa jag “men troligtvis skulle jag skjuta honom”.

 Jag förstod att det inte var det svar han ville höra. Han ville höra att jag skulle lägga ned mitt vapen. Jag kunde ju sagt det för att öka på pluspoängen. Men jag kunde inte ljuga. Det hade låtit så konstruerat. Ett förväntat svar på en förväntad fråga.

“Det är sant”, svarade han. “Man kan förstås inte svara på det. Ingen kan svara på det”. Det kändes som om han helt och hållet stod på min sida.

 När vi skildes åt gjorde det som goda vänner. Jag hade fått öppna upp mig och sätta ord på mina känslor inför en människa som förstod och höll med mig. Det hade varit som att sitta i terapi ett par timmar. Helt gratis. Och jag hade kommit ett steg närmare en vapenfri tjänst.

 Efter ett par veckor fick jag en kopia på psykologens utlåtande. Han beskrev i allmänna ordalag vårt samtal och avslutade med att det ändå fanns vissa tveksamheter och att han avrådde från vapenfri tjänstgöring.

 Besviken är bara förnamnet. Jag visste att det här utlåtandet var väldigt viktigt. Och jag förstod att tveksamheterna bestod i att jag hade svarat ärligt. Jag kände mig inte så besviken över själva beslutet utan mest över att han hade varit så förtrolig och nu bara vände mig ryggen. Jag hade upplevt att han stod på min sida.

 Det är just den sortens besvikelse och hopplöshet som jag tror att många av våra nyanlända upplever. För dem gäller det ju så mycket mer men känslan kan vara densamma. När de blir svikna av samma myndighet som tagit emot dem och visat förtroende. Vart ska de då vända sig? Den totala maktlösheten.

 Mina små konflikter med myndigheterna är förstås I-landsproblem i jämförelse men just då betydde det mycket för mig. Jag satte mig ned och skrev ett långt brev till den ansvariga myndigheten. Efter ytterligare ett par veckor kom beslutet: Min ansökan hade gått igenom. Jag trodde knappt det var sant. Och nu kändes det plötsligt så enkelt. Jag hade alltså, utan att vara varken sjuk eller religiös, fått igenom något som endast kunde beviljas på grund av sjukdom eller religiösa skäl. Dessutom, efter en redan fullbordad grundutbildning som jag skött rätt bra och efter att jag hade fått en avrådan från den viktigaste instansen.

 Jag var så klart glad. Jag skulle inte behöva stå inför valet att döda eller dödas. Men här kände jag också att jag hade en makt som jag inte tidigare hade insett. Jag hade språkets makt. Jag började förstå att jag hade en viss fallenhet för att uttrycka mig i skrift.

 Men samtidigt kändes det orättvist. För hur många fanns det inte där ute som var i exakt samma situation som mig men som inte hade samma förmåga att uttrycka sig skriftligt? Och om man återigen ska göra en jämförelse med våra nyanlända ungdomar: Hur många av dem har möjlighet att uttrycka sig tillräckligt nyanserat efter bara ett par år i Sverige?

 Jag fick i alla fall min vapenfria tjänst, vilket i princip betydde att jag inte hade med militära myndigheter att göra längre. Eftersom jag redan gjort en grundutbildning med vapen i hand skulle det kosta för mycket och ta för lång tid att börja om från början med vapenfri tjänst. Jag hade varit besvärlig och det gladde mig.

(Musik: Imagine)

 

8

 

Vi lever i en polariserad värld. De onda krafterna är starka. Men också de goda.

HBTQ-rörelsen ser jag som vår tids fredsrörelse. Mycket mer än en grupp som bara bejakar olika former av sexualitet. Jag ser den som en rörelse som bejakar livet och kärleken. I alla former.

Vi lever på en planet som inte mår bra. Men den är inte döende. Den behöver kärlek och omtanke. Vi hör rapporter om hur polarisarna smälter, permafrosten tinar, korallreven dör ut, regnskogarna skövlas och haven dör. Men starka krafter arbetar också för att stoppa och motverka den negativa utvecklingen.

 Alternativa energikällor och förnybar energi är nu inte bara ett alternativ utan även en stark konkurrent till kol- och oljeindustrin. Det börjar bli billigare att producera förnybar energi än fossila bränslen och eftersom ekonomin styr blir det de billigaste alternativen som segrar.

 Saudiarabien, som vi mer än något annat ställe förknippar med oljeindustri, skryter idag om att man har världens största solcellspark. I Delstaten Wyoming, som står för en tredjedel av USA:s oljeproduktion, börjar vindkraftverken ta över fälten som tidigare dominerats av oljepumpar. På Stanford University har man sett hur de fossila bränslenas skenande utsläpp för första gången har bromsat in i världen.

 Organisationen 4Ocean började med två unga män som surfade i Indonesien. De blev förtvivlade över de nedskräpade haven och började själva plocka upp skräp för hand. I dag är det en jätteorganisation med hundratals anställda över hela världen som på mindre än två år plockat upp hundratals ton skräp ur haven. Organisationen växer och fler liknande organisationer bildas.

 “You may say I´m a dreamer” sjunger John Lennon, och det kanske jag är också. “But I´m not the only one”. Vi har en ung och klok generation som förstår att vi inte kan fortsätta i samma spår som vi lagt ut och som leder mot undergång. En fin generation. Pålästa, medvetna, drogfria och handlingskraftiga. Tillsammans med dem har vi potential att vända vår negativa utveckling. Den politiska medvetenheten och viljan till förändring är idag större än den varit på länge.

 Vi måste måste givetvis ta alla hot på största allvar. Senast den här sommaren som nu börjar gå mot sitt slut har med sin extremvärme gett oss en nödvändig påminnelse om vad som håller på att hända. Och klockan är fem i tolv. Vi måste göra något NU.

 Men vi måste ta till oss de positiva nyheterna. Också! Vi måste vara optimister. För om vi inte är det går vi under av ren bitterhet. Och då är det lätt att börja tänka att det redan är för sent. Vi måste jobba för att vår vackra planet ska återuppstå från krig och förgiftning.

 Inledningens allsång handlar om uppståndelse. För när Imse Vimse Spindel ligger där, nedslagen av regnet, kravlande och med sina sista krafter försöker hitta något torrt för att få fäste med sina blöta och svaga ben medan regnet fortsätter att piska honom mot marken, då tror han att domedagen har kommit. Åskan mullrar. Han befinner sig i Harmagedon. Men när han sluter sina ögon och hans vimsiga lilla hjärta är på väg att ge upp, då kommer solen! Då kommer livet tillbaka.

 Vi ska som avslutning lyssna på en annan sång om uppståndelse. Finalen från Gustav Mahlers andra symfoni. Uppståndelsesymfonin. Ett andligt testamente till eftervärlden. Det är ett storslaget verk som kräver en jätteorkester med förstärkta slagverk och blås, harpor, orgel, kör och solister.

 Just den här inspelningen är också speciell. Det är Wienerfilharmonikerna som dirigeras av Gilbert Kaplan. Som 24-åring lyssnade han för första gången på Mahler. Just den här symfonin. Han blev besatt och kunde inte släppa den.  

 Efter några år hade han stor framgång som affärsman och var snart miljonär. Mahler följde med honom vart han än reste och han missade aldrig ett tillfälle att se tvåan framföras. Snart började en tanke gro hos honom. För att riktigt tränga in i uppståndelsesymfonin skulle han lära sig att dirigera den! Hans vänner tyckte förstås att han var galen. Den enda musikundervisning han hade i bagaget var tre års pianoundervisning som barn. Och om han nu skulle lära sig att dirigera, varför just ett av musikhistoriens mest intrikata och komplicerade verk?

 Men han gav sig inte. Han kom över Mahlers originalpartitur på över 200 sidor som han på sju månader lärde sig utantill. Han använde sina pengar till att hyra stora orkestrar som han övade med. Efter många års studerande och övande och samtal med andra dirigenter hyrde han en stor konsertlokal, en stor orkester, kör och solister och bjöd in 2 500 av sina vänner och affärsbekanta på middag och uppståndelsesymfoni med han själv som dirigent.

 Han berättade senare att han var skräckslagen när han gick ut på scenen. Men samtidigt, sa han, kunde han känna att de som kommit för att se honom dirigera var ännu mer skräckslagna. “De såg sig själva i mig. De såg sina egna ouppnådda drömmar”.

 Han sa också så här om sitt projekt: “Det fanns egentligen bara två stora risker. Den ena, om jag försökte, var att jag skulle göra mig löjlig. Den andra, om jag inte försökte, var att jag skulle tvingas leva resten av mitt liv med frågan om vad som skulle ha hänt om jag hade försökt. Jag kunde ta den första risken. Jag skulle inte förlora något viktigt på att göra mig löjlig. Men den andra risken ville jag inte ta”.

 Gilbert Kaplan kände inget behov av att dirigera något annat verk, varken av Mahler eller någon annan tonsättare. Men med uppståndelsesymfonin fick han stor framgång och turnerade runt hela världen med olika orkestrar. Han gick bort för två år sedan, 74 år gammal och kanske är han med oss här i kväll.

 För mig är Kaplan symbolen för att allt är möjligt.

 Och nu får uppståndelsesymfonin bli en sång till moder Jord. Hela symfonin är en timme och tjugo minuter. Lika länge som vi suttit här nu. En timme och tjugo minuters hyllning till livet, kärleken och uppståndelsen, till ljuset och till solen som torkar upp allt regn. Och Imse Vimse Spindel, han klättrar upp igen.

(Musik: Gustav Mahler: Symphony No. 2) 

0 kommentarer | Skriv en kommentar