Det finns bilder som sätter sig väldigt starkt i vårt medvetande. En sådan är bilden av Danuta Danielsson. Alla vet vilken bild jag menar. Damen med väskan. Hon som med ursinne och kraft är på väg att drämma sin väska i bakhuvudet på en nazist. Bilden är tagen exakt det ögonblick innan väskan träffar hans huvud. Den lilla väskan innehåller hela Danutas liv. Hennes minnen från mammans berättelser från koncentrationsläger, hennes mardrömmar och hennes vrede och maktlöshet över att se dessa tankar marschera på gatorna igen.

 

Det finns en annan bild från samma tillfälle som inte alls blivit lika känd men som, tycker jag, är ännu starkare i sitt budskap. För den uttrycker, mitt i detta kaos av demonstrerande nazister och uppretade motdemonstranter, en kärleksfull handling.

 

Det var en handfull nazister som hade kommit till Växjö den där dagen. De möttes av ett par tusen uppretade motdemonstranter. En av nazisterna slogs ned. Blodig och medvetslös fick han ta emot folkmassans slag och sparkar ända tills en man med ett enormt civilkurage kom och stoppade misshandeln och tog sig an den skadade nazisten. Bilden visar hur han har rest nazisten på knä och lägger sina händer på hans axlar. I sitt svarta hår och svarta skägg är han en bild av Kristus. Eller Johannes Döparen. Nazisten som sitter med huvudet nedböjt, omgiven av flygblad och med rakat huvud för tankarna direkt till ett reningsbad. Nazisten är också ett offer. Som vuxit upp utan kärlek. Här fick han ta emot lite kärlek. Av en helt okänd.

 


Den här bilden och den här historien visar hur långt en uppretad folkmassa kan gå. Nazisten kunde blivit dödad. Han blev ganska svårt skadad. Av en anonym folkmassa som demonstrerade mot nazism. Ville de egentligen det? Var det deras mål att få ned honom på marken och sparka och slå honom? Så klart inte. Men i den kollektiva hetsen segrade våldet. Den här bilden och den här berättelsen visar hur långt vi kan gå i kollektiv hets. Vem som helst av oss kunde varit där. Jag också. Det är inte längre den enskilde personens vilja som styr utan ett kollektivt medvetande.

 

Danuta Danielsson ville nog egentligen inte slå till nazisten i huvudet. Hon hade velat visa honom innehållet i väskan. Ta fram sina minnen, sin sanning, sin ångest, sina mardrömmar och sina bilder på sin mamma i koncentrationslägret. Hon hade nog velat sitta ned och prata med honom istället. Försöka få honom att förstå. Men i den kollektiva hetsen tog hon också till våld. Danuta tyckte aldrig om bilden. Hon mådde inte bra av att se den. Hon ville inte förknippas med våld. Tre år senare tog hon sitt liv, bara 41 år gammal.