Det finns vissa bilder som för alltid etsar sig fast på näthinnan när vi väl har sett dem. Bilder som i sitt budskap påverkar våra känslor så starkt att vi aldrig glömmer dem. Det kan vara både positivt och negativt och bilderna kan antingen väcka vår glädje, hoppfullhet, beundran, ilska ellr sorg. 

Den senaste i raden av bilder som jag vet att jag aldrig kommer att glömma är bilden på den brinnande kåtan. 

Utan att vara direkt insatt i historien bakom förfarandet och utan att kunna avgöra vad som är sant eller falskt i den här historien blir jag ändå helt bestört av själva handlingen. Man bränner inte ned andras bostäder. Punkt slut. Oavsett hur "rätt" myndigheterna har i den här frågan. Man bränner inte ned andras bostäder.

Om en privatperson gör något liknande rubriceras det som allmänfarlig ödeläggelse eller mordbrand. När kronofogden håller i tändstickan kallas det myndighetsutövning.

Den här bilden ger associationer till Wounded Knee. Just själva tankesättet. Vi har rätt. Du har fel. Och så tar man på sig maktens alla befogenheter och ger sig på en ensam kvinna som vårdat sitt hem i generationer. Svartbygge! Det ska bort! Hur kan man vara så okänslig?

Varför kan vi inte lyssna lite på vår urbefolkning istället? Ta tillvara deras visdom och levnadssätt. Där ekologi är så mycket mer än att panta burkar och källsortera. Där människan själv är en del av det ekologiska systemet. Där ekologi är ett levnadsvillkor och en livsfilosofi istället för bara ett begrepp. 

Om vi nu är så stolta över vår fjällhöga Nord, varför då inte värna om den befolkning som ser till att bruka den och hålla landskapet levande?

Det var väl ingen som trodde att den här historien skulle gå så långt så att kåtan verkligen eldades upp. Men det gjorde den. Jag vet inte vad de som höll i tändstickorna sa när de tittade på sitt verk och kände den sista värmen som kom från den bostaden. Men troligen var det ungefär samma som de som vred på gasen i koncentrationslägren: Vi lydde bara order.