Visar inlägg från april 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Avicii och Kristus

Jag ska börja med att erkänna: Första gången jag hörde namnet Avicii hade jag ingen aning om vem det var. Nu vet jag. Men jag förstod aldrig hur stor han var. Vilket geni han var.

Jag förstår fortfarande inte vad det egentligen var som gjorde honom så speciell. Så älskad. En hel värld sörjer honom. Det måste finnas något mer. Bortom musiken. Jag kommer lösningen lite på spåret när jag läser om hur han var som människa och inte bara som musiker. Fantastiskt ödmjuk och kärleksfull. 

Han skänkte miljoner till välgörenhet och han försökte aldrig vinna några fördelar med att han var känd. När han inte blev insläppt på en nattklubb, där en av hans vänner var DJ, lommade han snällt iväg. Inte ett ord om att han var Avicii. Den store Avicii. Som vilken nattklubb som helst skulle rullat ut röda mattan för.

Och det är här jag börjar fundera på om inte Avicii var vår tids Kristusgestalt. Den enkla människan med de gudomliga krafterna och det stora hjärtat. Bilden av honom där han står vid sina musikmaskiner med folket nedanför för tankarna direkt till Jesus och hans anhängare.

Varje tid behöver sin Kristus. Vi behöver en ikon att älska, att beundra och att se upp till. Avicii blev den ikonen. Utan att han bett om det. Och precis som Jesus blev jagad av romare och tvivlare blev också Avicii jagad av samtidens musikindustri och mediauppbåd. De som ställde orimliga krav. De som, trots hans svikande hälsa, ställde samma hårda krav på hans yrkesutövande.

Vi har ännu inte fått veta hur Avicii dog. Sannolikt blev han inte korsfäst men hans Golgata i Oman var kantad av hjärnspöken från musikindustrin. De som till varje pris ville få ut så mycket som möjligt av detta musikaliska geni. 

Orden "vila i frid" låter ibland som en klyscha. Men i fallet Avicii önskar man verkligen att han får vila i frid, den frid han längtade så mycket efter i livet. Kanske han når den i döden.

Jag visste alltså inte mycket om Avicii och jag vet fortfarande inte mycket om hans musikaliska gärning. Hans musik är ju inte heller den jag normalt lyssnar på och jag kommer inte att göra det i fortsättningen heller. Men jag förstår lite av hans mänskliga gärning. Och jag förstår att han var ett stort geni. Och han var en god människa, kanske för god för att passa in i vår hårda tid. 

Vila i frid, Avicii.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyckta dörrar

Vad är det med lyckta dörrar och galenskap? Jag kan inte påstå att jag är speciellt insatt i turerna kring svenska akademien men jag tror säkert att de flesta är rätt trevliga prickar. Helt obildade är de väl inte heller. Men så fort de hamnar innanför lyckta dörrar förvandlas de till monster. Innanför dörrarna legitimeras vilka stolligheter som helst, så länge det inte sprids till verkligheten utanför dörrarna.

Inom många ordenssällskap sker mötena också innanför dörrar som är stängda och bevakade. Det finns en stor likhet mellan vanliga ordensällskap och svenska akademien. De "hemligheter" som det vurmas så stort för i ordenssällskapen är verkligen inte några märkvärdigheter. Man värnar också ofta om sin långa tradition vilket bara är en omskrivning för konservatism. Gud förbjude förnyelse och förändring!

Men när man besitter hemlig kunskap och har möten innanför lyckta dörrar besitter man också ett visst mått av makt. Låt vara att maktutövandet bara sker hos en begränsad skara, men det är ändå makt. Och maktlystnad, om än i liten skala, kan leda till att man tappar huvudet.

I ordenssällskap är det viktigt med grader och gradgivningar. Tanken är att man stiger i graderna och kommer närmare den gudomliga fullkomligheten. I själva verket kommer man längre och längre ifrån verkligheten och låser in sig själv med allt tyngre och säkrare lås. 

Alla har allt att vinna på öppenhet och dialog. Om svenska akademien hade börjat förnya sig någon gång i början på 1800-talet och sedan fortsatt med jämna mellanrum, och om dörrarna hade varit olåsta, kanske vi inte hade haft den här krisen som vi har nu. Svenska akademiens grundidé är ju jättebra. Vi behöver en samling intellektuella som vårdar och ser över vårt språk.

Och de ordenssällskap som finns och som kämpar mot ett alltför ålderstiget medlemsskap skulle kanske föryngras om de vågade förnya sig och låsa upp dörrarna lite mer. Många ordenssällskap har fina grundtankar och det vore synd om de dog ut bara för att några inlåsta och konservativa krafter till varje pris vill hålla sig kvar vid makten.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den brinnande kåtan

Det finns vissa bilder som för alltid etsar sig fast på näthinnan när vi väl har sett dem. Bilder som i sitt budskap påverkar våra känslor så starkt att vi aldrig glömmer dem. Det kan vara både positivt och negativt och bilderna kan antingen väcka vår glädje, hoppfullhet, beundran, ilska ellr sorg. 

Den senaste i raden av bilder som jag vet att jag aldrig kommer att glömma är bilden på den brinnande kåtan. 

Utan att vara direkt insatt i historien bakom förfarandet och utan att kunna avgöra vad som är sant eller falskt i den här historien blir jag ändå helt bestört av själva handlingen. Man bränner inte ned andras bostäder. Punkt slut. Oavsett hur "rätt" myndigheterna har i den här frågan. Man bränner inte ned andras bostäder.

Om en privatperson gör något liknande rubriceras det som allmänfarlig ödeläggelse eller mordbrand. När kronofogden håller i tändstickan kallas det myndighetsutövning.

Den här bilden ger associationer till Wounded Knee. Just själva tankesättet. Vi har rätt. Du har fel. Och så tar man på sig maktens alla befogenheter och ger sig på en ensam kvinna som vårdat sitt hem i generationer. Svartbygge! Det ska bort! Hur kan man vara så okänslig?

Varför kan vi inte lyssna lite på vår urbefolkning istället? Ta tillvara deras visdom och levnadssätt. Där ekologi är så mycket mer än att panta burkar och källsortera. Där människan själv är en del av det ekologiska systemet. Där ekologi är ett levnadsvillkor och en livsfilosofi istället för bara ett begrepp. 

Om vi nu är så stolta över vår fjällhöga Nord, varför då inte värna om den befolkning som ser till att bruka den och hålla landskapet levande?

Det var väl ingen som trodde att den här historien skulle gå så långt så att kåtan verkligen eldades upp. Men det gjorde den. Jag vet inte vad de som höll i tändstickorna sa när de tittade på sitt verk och kände den sista värmen som kom från den bostaden. Men troligen var det ungefär samma som de som vred på gasen i koncentrationslägren: Vi lydde bara order.