Visar inlägg från mars 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Föreläsningar

Spridningen på internet är både skrämmande och lockande. Ett tidigare inlägg jag skrev här och la ut på Facebook fick massor av spridningar och jag såg i statistiken att det hade runt 4 000 träffar. Då var det säkert en del som öppnade det flera gånger men det måste åtminstone vara ett par tusen som läst eller åtminstone öppnat det. Det gör mig nästan lite skrämd. Men så tänker jag, hm, man kanske kan utnyttja det till helt eget syfte.

Nu är det nämligen så här: Jag brinner verkligen för att komma ut och berätta och föreläsa. Det som ligger mig närmast om hjärtat är berättelsen om min mamma, hennes uppväxt och min egen uppväxt tillsammans med henne. Om hennes psykiska sjukdom och tablettmissbruk men samtidigt om försoningen med och kärleken till henne. Det andra är Curt Clemens, konstnären som min mamma jobbade hos under 40-talet och som faktiskt var en av de högst skattade konstnärerna just då. Jag blev färdig med boken om honom i november förra året, på 70-årsdagen efter hans död. 

De båda föreläsningarna har olika målgrupper. Jag vill gärna komma ut på skolor och berätta om min uppväxt, som inte alltid var så rolig. Att få höra någon med liknande upplevelser hade varit fantastiskt för mig att få höra när jag växte upp. Därför vill jag så gärna komma ut och föreläsa i skolor. Jag har föreläst en del på min egen skola men jag vill komma ut mer. Clemens riktar sig mer till föreningar, konstföreningar mm. Jag vill också presentera någon slags föreläsning där jag väver samman min mammas och Clemens liv. Likheterna de emellan är ganska stora. Känsligheten, intellektet, den psykiska ohälsan och missbruket. 

I mina försök att få upp intresset för detta har jag skickat ut information till de gymnasieskolor som finns inom en radie av ungefär 15 mil ifrån mig. Inga svar. Jag har mailat ut en påminnelse där jag vänt mig till elevhälsa och mer personal på skolorna. Inga svar. Jag har mailat till konstföreningar i närheten om Clemens. Ett svar. De skulle återkomma. 

Det har ändå börjar röra sig lite i grytan men inte på grund av mina brev och mail utan på personliga kontakter. Jag var inne på ABF i Tranås och där har jag fått en kväll. Sedan fick jag se att Ödeshög har en konstförening som jag hade missat i mitt mailutskick. Tog då kontakt med fantastiska Camilla Linusson och där satte det fart direkt. Jag ska dit redan nästa månad och berätta om Clemens. Tranåsbygdens konstförening kommer också att få ett besök men det blir nog till hösten. Den kontakten ledde för övrigt till att jag också blev invald i styrelsen.  :-\ Men det blir nog kul. Jag ser fram emot det också.

 


Så, nu tänker jag så här: Om ett blogginlägg kan spridas så här mycket så kanske någon läser det och tänker, hm ... det där låter intressant. Jag tror nämligen att det först och främst är genom muntliga kontakter man får erbjudanden. Sedan kan man hoppas på att det sprider sig ringar på vattnet. Så om någon som läser det här känner någon som känner någon som ... ja, ni vet. Så, hör av er! Tilläggas bör att jag gör mina föreläsningar om Clemens helt gratis (inom rimligt avstånd) mot att jag eventuellt får sälja några böcker. När det gäller skolföreläsningar måste det ju ske på skoltid, vilket innebär att jag måste ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Jag vill heller inte försöka kränga böcker till skolungdomar. Där vill jag diskutera ett rimligt pris. 

Titta gärna in på min hemsida. www.strandad.com

Tack!  :-) 

Snö, platta tak och höjdskräck


Att det har kommit mycket snö har väl knappast undgått någon vid det här laget. Detta i kombination med platt tak är ju inte heller det bästa. Lägg då till HÖJDSKRÄCK så förstår ni mitt dilemma. Jag tycker höjdskräck är ett bättre ord än svindel, för skräck är vad det handlar om. På baksidan av huset sitter en väl förankrad stege och att ta sig upp på taket är enkelt och problemfritt. Om man inte har höjdskräck. 

I fredags tänkte jag "Nu!" och greppade glatt snöskyffeln. Jag hade till och med köpt en ny för den gamla hade jag skottat sönder. Jag pulsade fram till stegen, tog ett stadigt grepp och började så sakta att ta mig upp. Vid ungefär fyra meters höjd, då kommer SKRÄCKEN! Det är svårt att förklara men det är som om hela kroppen låser sig. Jag blir oförmögen att lyfta en arm eller ben eller att över huvudtaget röra kroppen åt något annat håll än nedåt. 

Jag ställde mig en stund för att lugna ner kroppen och försöka övertyga den om att jag faktiskt hade ett stadigt tag om stegen, ingenting skulle kunna hända om jag inte själv bara skulle släppa taget. Och även om det osannolika skulle hända så skulle jag landa i en mjuk matta av snö. Tror ni att det hjälpte? Kroppen förstår det nog men inte huvudet. Det här är helt och hållet psykiskt, jag vet det. Samma fenomen som med min flygrädsla. När Ping och Lia pratar och skrattar och tittar på utsikten vid start sitter jag och kallsvettas och håller i armstöden så konogarna vitnar. Men det har faktiskt blivit lite bättre. Jag har tänkt att min höjdskräck också skulle kunna bli bättre, och det kan den nog också med rätt metoder men jag vet inte om jag är beredd att försöka. Så jag får väl skylla mig själv och så länge mina psykiska åkommor inte sträcker sig djupare än så får jag väl vara nöjd. 

Jag trodde att jag var på väg att övervinna höjdskräcken när jag gick bildlärarutbildningen i Umeå i slutet på 80-talet. Jag bodde då i min hemby Överboda och till och med i den gamla västerbottensgården som min farfar byggde. Då bodde min farbror och faster på botten och jag hyrde andra våningen. En vinter kom det otroligt mycket snö. När jag låg därinne i min lilla sängkammare kunde jag nästan känna hur taket kom närmare. Min farbror var gammal och tänkte inte så mycket på det. Men jag tänkte att om jag ska överleva den här vintern måste jag försöka få ner snön. Sagt och gjort, jag tog med en spade och klättrade ut, via balkongen, på taket. Det var inga problem. Sedan kravlade jag mig upp till skorstenen, höll om den och tittade ut. Låg där en stund som en stor spindel, krampaktigt hållande om skorstenen. Sedan ... kröp jag ned igen. Det gick bara inte. Dagarna gick, det kom mer snö och till slut kände jag bara att "Nu eller aldrig". Upp igen. Samma procedur. Men den här gången lyckades jag börja peta lite i snön. Det gick bättre och bättre och till slut stod jag där med dödsförakt och kastade ner snön på marken. Det kändes jättebra och jag trodde att min självterapi hade botat mig. 

Men nej.

I fredags var det som sagt stopp på stegen. Gick inte. Kunde inte röra mig uppåt. Med svansen mellan benen kröp jag ner igen, började krafsa lite i snön på balkongen och funderade på vem man kunde anlita som hjälp. Då hör jag plötsligt hur det rasslar på taket och ser snö börjar flyga ned. Och vem var där? Ping, så klart! "Ingen fara! Jättekul!" Hon skottade av halva taket och i dag var hon uppe och tog resten. Jag följde med ut och sympatiskottade garagetaket. 

Man kanske undrar hur jag tänker när jag inte vågar klättra upp själv men gärna skickar upp min kära fru. Men det är ju så att skräcken ligger inte i risken att falla ned för den är obefintlig. Skräcken sitter helt och hållet i huvudet och så länge det här huvudet är som det är så får jag väl leva med det. Samtidigt är jag så otroligt lycklig, på många olika plan, över att jag lever tillsammans med Ping. 

 

 




 

Uppehållstillstånd

Jag har uppehållstillstånd i Sverige. Det fick jag med modersmjölken. Jag känner mig glad och privilegierad över det. Sverige är vackert även om det varit lite väl kallt sista tiden. Men det är också det enda. Vi lever inte i krig, vi har demokrati och vi vilar på fast berggrund långt ifrån de flesta naturkatastrofer. 

Men i dag pratade jag med en kille som inte har det så. Han har inte uppehållstillstånd. Han har blivit nekat vid sin tredje överklagan. Nu väntar han bara på att polisen ska komma och föra ut honom ur landet. Jag är hans mentor och han förklarade för mig varför han inte varit i skolan den sista tiden. "Jag kom hit i dag bara för att träffa dig", sa han. 

Innan vi blev ensamma pratade han en stund med en annan kille i klassen från samma land. Han står också i samma situation men förutom att han verkar ha ett psyke av stål så har han också haft mer tur med sitt boende. Han är inneboende hos en äldre dam och har sin trygghet hos henne. De växlade några ord på sitt eget språk och jag insåg att lika lite som jag förstår av deras språk - lika lite förstår jag av deras situation. 

Jag fick mitt uppehållstillstånd med modersmjölken. Jag har aldrig behövt bevisa något, jag har alltid känt att jag fyllt en funktion i vårt samhälle. För mig har uppehället varit självklart. Ingen har ifrågasatt det. Jag skulle kunna göra vad som helst utan att för den skull förlora min rätt att vistas i landet. Jag kan skända flaggan, begå grova brott och kriminella handlingar. Jag skulle bli straffad, så klart, men inte utvisad ur landet. 

Så vad har då den här killen begått för brott? Jag har följt honom sedan i höstas. I början av terminen var det en glad och trevlig kille som tillförde klassen mycket positiv energi. Kom alltid in i klassrummet med ett stort leende, skojade och skämtade både med mig och sina kompisar. Nu var det länge sedan jag såg hans leende. Hans läppar darrar och ögonen blänker av återhållna tårar. Han lever i dag i ständig rädsla. Han har svårt att sova och när han hör en bil köra förbi på natten tror han att det är polisen som kommer för att hämta honom. Han plågas ofta av mardrömmar. Hans brott är att han vill bli svensk medborgare.

Att inte ha tillstånd att uppehålla sig i landet. Att vara tvungen att kämpa för sitt existensberättigande. Att inte känna sig behövd. Att vara en belastning. Jag försöker sätta mig in i hans situation. Men jag kan inte. Det är alltför svårt. Han är där. Han har inte valt det själv. Sverige har bestämt det åt honom.

Sverige, vad gör ni med den här och massor av andra fina ungdomar i samma situation? Ni bryter ned friska, starka, positiva och arbetsföra människor till botten. Därefter skickar ni ut dem ur landet. Inte hem utan till ett land där de inte alls har någon anknytning. De har fått leva några år i Sverige, hunnit lära sig språket hyfsat, bearbetat sina traumatiska upplevelser från flykten hit och börjat drömma om en framtid här. Då börjar vi systematiskt att bryta ned dem igen innan vi till slut kastar ut dem ur landet. Det här är fullständigt vedervärdigt och en stor rättsskandal.

Jag skäms. Precis som många andra elever på skolan skäms. De som fått permanent uppehållstillstånd. Varför just jag? Varför skrapade just jag fram högsta vinsten eller varför öppnade just jag den där luckan i färgfemman? För det är vad det handlar om. Ett lotteri. 

Min fru brukar säga att vår nationalsång är så fin. Det tycker jag också. Den handlar inte om att man ska ut och strida för sitt land. Den handlar istället om naturen och storslagenheten i att vara människa. Det är jättefint. 

Jag vill leva och jag vill dö i Norden. Jag är en sann patriot. Om jag inte ändrar mig under resans gång. Jag kanske flyttar till Sydfrankrike eller Italien som pensionär. Eller Kina. Men än så länge är jag i alla fall stolt över Sverige och den svenska naturen. Jag skulle också vilja vara stolt över den svenska migrationspolitiken. Det är jag verkligen inte.

Om inte historieskrivningen förskönas kommer vi att få läsa om det här i våra historieböcker. Men hur mycket finns egentligen att läsa om baltutlämningen i våra historieböcker? Det här är på samma nivå. Och vi kan bara se på. 

Nyare inlägg