Visar inlägg från mars 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Draken Film

I går var jag hemma och sjukskriven. Det händer ju inte så ofta men vad passar bättre en sådan dag än att skaffa ett abonnemang på Draken Film? Fantastisk filmklubb med massor av godbitar! Filmkonst på hög nivå.

I går ägnade jag mig mest åt att återse gamla kära bekanta. Först den starka "Tala! Det är så mörkt" av Susanne Osten. Det finns ju inget som åldras så snabbt som film och jag tyckte nog när jag återsåg den att vissa repliker kändes lite väl inövade. Fast bara av birollsinnehavarna. Etienne Glaser gör en lysande roll som den judiske läkaren som av en slump hamnar i privat samtalsterapi med en äkta fullblodsnazist, som spelas mycket övertygande av en ung Simon Norrthon. Stark och gripande. Och givetvis också en film som är minst lika aktuell i dag.

Sedan blev det en lite kortis, Chaplins lilla mästerverk "Ett hundliv". Jag har alltid gillat Chaplin och hans enastående förmåga att kombinera humor med djupt allvar. Jag tänkte först se om "Diktatorn" men den får vänta lite.

Kvällen avslutades med Bo Widerbergs fantastiska film om Joe Hill. Och jag har massor med godbitar kvar på Draken Film. Och de fyller hela tiden på med mera film, både äldre och nya.

Det som slår mig när jag ser äldre film är att man som regissör vågade dra ut mycket mer på scenerna. Det kan vara ganska långa tagningar på någon som bara sitter och funderar. Det gör aldrig någon i dag. Är det ett uttryck för vår tidsanda?

Nu har jag några lediga dagar och ska fördjupa mig ytterligare. Och jag kan nog inte låta bli att se om några guldkorn innan jag går vidare. Det finns en hel del av Tarkovskij, en av de regissörer jag älskar mest. "Solaris" har jag faktiskt missat och den måste jag så klart se. Så finns också den mycket märkvärdiga filmen "Regi Andrej Tarkovskij" som sattes ihop av hans klippare efter hans död. Vi får följa slutscenen i "Offret" där ett hus brinner upp. Hur Sven Nyquist kliar sig lite bekymrat i huvudet och förklarar att kameran gick sönder när han filmade scenen. De tänker att det går att klippa ihop andra vinklar som filmades av andra kameror men Tarkovskij är totalt förtvivlad och kompromisslös. Det slutar med att de, på bara några dagar, bygger upp ett nytt hus som de kan bränna ned.

Sedan blir det förstås Werner Herzogs fantastiska mästerverk om Kaspar Hauser. Tyvärr hittar jag inget mer av Herzog men det kanske kommer. Av Roy Andersson hittar jag bara "Giliap", hans mest undangömda film. Med samme Tommy Berggren i huvudrollen som spelar Joe Hill. Det var första och enda gången som Roy använde en etablerad skådespelare och arbetet lär inte ha varit helt konfliktfritt.

Jag tycker också mycket om italiensk film och mina favoriter där är nog bröderna Taviani. Där blev jag överraskad, för när jag letade på dem kom en film från 2012, "Ceasar måste dö". Jag trodde knappt de levde längre. Deras äldre mästerverk "San Lorentzonatten" och "Padre Padrone" finns tyvärr inte. Men Ceasar måste jag förstås se. Ska bli väldigt spännande att se hur dessa märkvärdiga regissörsbröder har utvecklats.

Så, tack Draken Film, för att ni har återuppväckt mitt filmintresse. Det är mycket väl investerade 79 kronor i månaden. Och, som sagt, massor av nya filmer. Mest det, faktist, men också gamla klassiker.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mad Mike

I dagens aftonblad kan vi läsa om Mike Hughes, "Mad Mike", som sköt upp sig själv i en raket till en höjd av drygt 100 kilometer innan han lät utlösa två jättefallskärmar och störtade mot marken. Han skadades i fallet och fick föras till sjukhus.  

Vad ville han då uppnå med detta? Jo, han skulle fotografera hur jordytan såg ut från så hög höjd för att därmed bevisa att jorden är platt. En gång för alla. Nu skulle bevisen komma fram. Korten skulle läggas på bordet. Huruvida han lyckades med det förtäljer inte historien. Men det lär väl i så fall komma fram och då kommer det att visa sig att hela vår världsbild ända sedan Aristoteles har varit fel. Det är väl åtminstone vad Mad Mike hoppas på. Om inte kameran också gick sönder i fallet. I så fall bygger han säkert en ny raket och gör ett nytt försök. Den här uppskjutningen var inte heller den första han gjorde.

Det som är så speciellt med sådana här personer är att de ger sig ALDRIG! Jag kan känna en viss fascination över den här fullständigt oomkullrunkeliga övertygelsen. Men det finns också något läskigt i det här. För om tillräckligt många korkade människor säger korkade saker tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning. Och en sanning som sprids i en mindre grupp sprider sig snart till en allt större massa. Det är viktigt att man bygger upp en teori runt sin tro och försöker få den att se vetenskaplig ut. Plattjordsförespråkarna (för det är väldigt många fler än bara Mad Mike) har komplicerade teorier och "bevis" för att jorden är platt. Bland de tyngre namnen finns också en före detta pilot som helt seriöst berättar om hur han från flygplanets förarkabin alltid ser en rak horisontlinje. Alltså: Jorden är platt. 

Riktigt hur själva kanten på tallriken ser ut finns lite olika teorier om. Vissa tror att man verkligen kan trilla av om man kommer för nära medan de flesta kanske ändå tror att skivan omges av en 345 meter hög isbarriär. Tanken fascinerar onekligen och man undrar lite varför inte Mad Mike istället försöker bege sig till denna isbarriär och klättra upp på den för att därifrån blicka ut över universum. Men det kanske vore för enkelt.

Men åter: Plattjordarna kan man ju ändå tycka är ganska harmlösa. De lyckas dra med sig många anhängare i sin sanning men det verkar ändå inte som om de gör någon större skada, mer än på sig själva när de störtar till marken. (jämförelsen med Roadrunner är inte helt fel) Och man måste ju någonstans beundra Mike som skruvar ihop en egen raket. Det är inte alla som fixar en sådan sak.

Roadrunner 

Men det finns andra konspirationsteorier som är läskiga och rent farliga. Utan att på något sätt vara expert på området vet jag ändå att många teorier i dag går ut på att jorden håller på att övertas av en utomjordisk civilisation som är överlägsen oss. Det är reptilvarelser som ibland tar sig mänsklig form. Ofta då i skepnad av världsledare. De håller långsamt på att förgifta vår planet för att sedan, när mänskligheten dött ut, kunna ta över. 

Att vi håller på att utrota oss själva är ju helt uppenbart och det behövs inga konspirationsteorier för det. Det räcker ju med att se på klimatförändringarna och det är konstigt att inte konspirationsteoretikerna gjort det till sitt och hävdar att det är ödlefolket som står bakom. Men det kanske inte är lika spännande.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Dokumentationstvånget

Lindas panik - 33 000 privata bilder borta

Så lyder en rubrik i dagens aftonblad. Underrubriken: "Känner mig dum - betalar ju"

När bara förnamnet används i en rubrik och det är kopplat till en bild på personen i fråga förutsätts det att man vet vem denna Linda är. Jag visste inte. Nu vet jag. Linda Lindorff. Programledare för ett program som heter "Förlåt mig" på någon av reklamkanalerna, Fröken Sverige 1990, före detta väderpresentatör, har varit med i "Let´s Dance"... 

Allt detta har gått mig förbi. Jag hade ingen aning om vem denna Linda var. Förrän nu. När hon är en rubrikernas kvinna för att hon tappat sin mobil med 33 000 bilder i marken. Då vaknar mitt intresse. Men inte för Linda som person. Utan för dessa 33 000 bilder. Och inte för att de är borta. Utan för att hon har tagit dem. Och inte för att det är just hon. Utan för att det säkert inte alls är ovanligt att gå omkring med 33 000 bilder i fickan. Tvärtom.

33 000! Och med en normalkonsumtion av mobiltelefoner var det säkert bara något års produktion som fanns i den. I alla fall inte mer än tre år. Det skulle i så fall betyda 11 000 bilder per år. Eller 30 om dagen. Lågt räknat.

Varifrån kommer detta dokumentationstvång? För visst är det ett tvångsmässigt beteende att stup i kvarten dra upp sin mobil och ta några bilder på det som händer? Man vill gärna få med sig själv på bild också. Det är väl ett uttryck för vår tids narcissism. Att avbilda sig själv är ju i och för sig inget nytt. Rembrandt gjorde självporträtt hela sitt liv. Men han putade inte med munnen eller rufsade till håret innan han gjorde dem. Skillnaden mellan barockens självporträtt och dagens selfies är att man då använde sitt ansikte för en studie, både fysiskt och psykologiskt. Att följa Rembrandts självporträtt är en resa genom hans liv och erfarenheter. Han är ärlig och inte alls förskönande i sin framställning av sitt eget åldrande. I en selfie är det mer för att dokumentera att "jag var här".

I går såg jag, från fönstret på mitt arbete, en mamma som gick baklänges och filmade sina barn när de gick emot henne. Hon kastade någon blick över axeln ibland och hon hade säkert mer koll på läget än vad det såg ut, men det är en ganska typisk bild av hur dokumentationshetsen ser ut. De barn som växer upp i dag kommer att minnas sina föräldrar med en mobil i handen. Vi dokumenterar våra barn mer än vi umgås med dem.

De bilder som togs på mig när jag var barn har jag kvar och jag kommer ihåg dem. Det var en stor sak att bli fotograferad. Bara under min tid som pappa har fotograferandet genomgått en stor förändring. När min äldste son var liten tog jag analoga bilder på honom. Filmen skickades in till framkallning och spänningen var stor när det kom tillbaka et kuvert med bilder. Ibland stoppade jag i en svart/vit film och framkallade själv. Att se en bild växa fram i mörkrummets rödaktiga sken är en stor upplevelse som jag ibland saknar. Men med tanke på att vätskorna både är miljöfarliga och cancerogena är förstås den digitala bilden totalt överlägsen och det finns inget försvar för ett mörkrum. 

Jag har själv dragits in i den här dokumentationskarusellen. Det är inte längre samma kärlek och känsla. Bilden har förlorat sin mystik. Och sin spänning och förväntan. Man har genast facit på hand och barnen lär sig snabbt att springa fram och kontrollera resultatet på mobilen. Bilderna man tar kommer inte att bli ett minne som ska klistras in i ett fotoalbum och bevaras och föras vidare genom generationer. De kommer bara att finnas där tills datorn kraschar. Eller tills vi tappar mobilen i backen. Med 33 000 bilder.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om perfektionismen

Läste häromdagen en intressant artikel i DN om vårt nya behov av perfektionism. Det är något som jag också reagerat på och jag skulle vilja ge lite av skulden för det på datorerna. Vårt liv har mer och mer kommit att styras av ettor och nollor. Antingen är det rätt eller fel. Det kan aldrig vara "så där". Eller nästan. Eller kanske. Ett eller moll. Av eller på. Punkt slut.

I artikeln hänvisar de till filosofen Jonna Bornemark (Om hon är släkt med Gullan framgår inte) som har en hel del spännande att säga. Hon tycker till exempel att "optimeringsjakten beror på att förnuftet reducerats till sin nyttofunktion, medan vi glömt bort dess förmåga att fånga upp vad som är viktigt".

Bland annat tar hon upp kärlek och perfektion: "Kärlek är rätt intressant i förhållande till perfektion. Vi kan aldrig helt förstå varandra, och den dagen du vet allt om den andre så är ju kärleken död. Vi borde bli bättre på att bejaka ickevetandet, för kärlek handlar om tilltro, inte om vetande".

En annan spännande aspekt som tas upp är egot. I vår jakt efter perfektion blir vi i allt högre grad benägna att skylla våra misstag på andra. Och här kan jag inte låta bli att tänka på en händelse på min frus restaurang för några år sedan. Först vill jag bara säga att de allra flesta är jättenöjda och det är roligt att få vara med och hjälpa till ibland. Men den här dagen, en varm sommardag med fullsatt uteservering, kom en ung kvinna fram till mig och sa att hon hade fått en larv i maten. Jag följde med henne och kollade. Jodå. Hon hade lagt det lilla djuret på ett räkchips så det skulle synas tydligare. Det var mellan två och tre millimeter. Det såg inte direkt hotfullt ut, men visst, man vill inte ha det i maten.

Jag förklarade att det knappast kan ha kommit från köket där en sådan liten hjälplös varelse inte skulle överlevt hettan vid tillagningen. Den förklaringen hjälpte föga. Jag pekade på markisen, som var strax ovanför deras bord och målade upp det högst sannolika scenariot att den hemska varelsen hade trillat ned därifrån och landat på hennes tallrik. Nej. Larven kom från köket. Punkt slut. Ettor och nollor.

Givetvis erbjöd jag henne en ny portion men det ville hon inte ha. Hon hade tappat matlusten och det var vårt fel. Det hela slutade med att hon fick tillbaka sina pengar och lämnade restaurangen för att troligtvis aldrig mer komma tillbaka.

Blev jag upprörd? Nej, knappast. Men jag blir bekymrad över det här sättet att reagera. Lite tråkigt. Och jag tänker att det har säkert med vårt behov av perfektion att göra. När man går på restaurang ska maten helst serveras inplastad. 

Perfektion är skapandets motsats. I ett samhälle som hyllar perfektion är det svårare att verka som fri tänkare eller kulturarbetare. Och det blir så mycket tråkigare.

Leve antiperfektionismen! Och, för att citera Gullan Bornemark, sudda bort din sura min  ;-) 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad gjorde dig glad idag?

På FaceBook florerar ju massor av olika grupper. Det finns minst en grupp för i stort sett allt. Plus lite till. Den grupp som, åtminstone fram till i går kväll, har varit mest livaktig och där det händer väldigt mycket är gruppen "Vi som älskar klassisk musik". Egentligen känner mig alldeles för okunnig. Hade det varit ett verkligt möte med de personerna hade jag nog bara suttit tyst och lyssnat. Men det är också bra med dessa grupper. Man kan gå med och bara, som en passiv betraktare, suga åt sig av de övrigas kommentarer. Och jag gillar verkligen den gruppen. Jag lär mig mycket och får massor av tips.

Men så i går kväll fick jag syn på en ny grupp: "Vad gjorde dig glad idag?" Jag blev glad bara av att se namnet på gruppen. För det första tycker jag att själva formuleringen är genialisk. "Vad gjorde dig glad idag?" Inte "Har något gjort dig glad i dag?" Gruppens namn understryker att hur jobbig en dag än kan vara så finns det alltid något som glimrat förbi som en ljuspunkt. Det finns alltid något och det behöver inte vara så stort. Det kan räcka med att bara möta ett leende eller att se en fågel.

I den här gruppen finns en stor variation av människor i olika situationer i livet. Olika åldrar, erfarenheter, politiska åsikter, religiösa åskådningar och kulturella bakgrunder. Men har inte samlats runt ett speciellt ämne. Den gemensamma nämnaren är bara att man har en positiv grundsyn och att man älskar livet. 

Jag tycker det här är jättekul. Och även om man inte behöver göra något inlägg varje dag så är det bra att ibland påminna sig själv om de ljusa stunderna i tillvaron och att de faktiskt är ganska många. Och det är vackert att läsa alla inlägg från folk som blivit glada av olika saker. Allt ifrån vårblommor som börjar synas till lyckade cancerbehandlingar.

Vad gjorde dig glad idag?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg