Lindas panik - 33 000 privata bilder borta

Så lyder en rubrik i dagens aftonblad. Underrubriken: "Känner mig dum - betalar ju"

När bara förnamnet används i en rubrik och det är kopplat till en bild på personen i fråga förutsätts det att man vet vem denna Linda är. Jag visste inte. Nu vet jag. Linda Lindorff. Programledare för ett program som heter "Förlåt mig" på någon av reklamkanalerna, Fröken Sverige 1990, före detta väderpresentatör, har varit med i "Let´s Dance"... 

Allt detta har gått mig förbi. Jag hade ingen aning om vem denna Linda var. Förrän nu. När hon är en rubrikernas kvinna för att hon tappat sin mobil med 33 000 bilder i marken. Då vaknar mitt intresse. Men inte för Linda som person. Utan för dessa 33 000 bilder. Och inte för att de är borta. Utan för att hon har tagit dem. Och inte för att det är just hon. Utan för att det säkert inte alls är ovanligt att gå omkring med 33 000 bilder i fickan. Tvärtom.

33 000! Och med en normalkonsumtion av mobiltelefoner var det säkert bara något års produktion som fanns i den. I alla fall inte mer än tre år. Det skulle i så fall betyda 11 000 bilder per år. Eller 30 om dagen. Lågt räknat.

Varifrån kommer detta dokumentationstvång? För visst är det ett tvångsmässigt beteende att stup i kvarten dra upp sin mobil och ta några bilder på det som händer? Man vill gärna få med sig själv på bild också. Det är väl ett uttryck för vår tids narcissism. Att avbilda sig själv är ju i och för sig inget nytt. Rembrandt gjorde självporträtt hela sitt liv. Men han putade inte med munnen eller rufsade till håret innan han gjorde dem. Skillnaden mellan barockens självporträtt och dagens selfies är att man då använde sitt ansikte för en studie, både fysiskt och psykologiskt. Att följa Rembrandts självporträtt är en resa genom hans liv och erfarenheter. Han är ärlig och inte alls förskönande i sin framställning av sitt eget åldrande. I en selfie är det mer för att dokumentera att "jag var här".

I går såg jag, från fönstret på mitt arbete, en mamma som gick baklänges och filmade sina barn när de gick emot henne. Hon kastade någon blick över axeln ibland och hon hade säkert mer koll på läget än vad det såg ut, men det är en ganska typisk bild av hur dokumentationshetsen ser ut. De barn som växer upp i dag kommer att minnas sina föräldrar med en mobil i handen. Vi dokumenterar våra barn mer än vi umgås med dem.

De bilder som togs på mig när jag var barn har jag kvar och jag kommer ihåg dem. Det var en stor sak att bli fotograferad. Bara under min tid som pappa har fotograferandet genomgått en stor förändring. När min äldste son var liten tog jag analoga bilder på honom. Filmen skickades in till framkallning och spänningen var stor när det kom tillbaka et kuvert med bilder. Ibland stoppade jag i en svart/vit film och framkallade själv. Att se en bild växa fram i mörkrummets rödaktiga sken är en stor upplevelse som jag ibland saknar. Men med tanke på att vätskorna både är miljöfarliga och cancerogena är förstås den digitala bilden totalt överlägsen och det finns inget försvar för ett mörkrum. 

Jag har själv dragits in i den här dokumentationskarusellen. Det är inte längre samma kärlek och känsla. Bilden har förlorat sin mystik. Och sin spänning och förväntan. Man har genast facit på hand och barnen lär sig snabbt att springa fram och kontrollera resultatet på mobilen. Bilderna man tar kommer inte att bli ett minne som ska klistras in i ett fotoalbum och bevaras och föras vidare genom generationer. De kommer bara att finnas där tills datorn kraschar. Eller tills vi tappar mobilen i backen. Med 33 000 bilder.