Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Jag vet inte - del 2

När jag växte upp och började finna mig tillrätta i den kropp som jag stöpts i kom ibland funderingar över könstillhörighet över mig. Jag var, och är väl fortfarande, rätt känslig. Jag kände mig inte hemma bland killarnas jargong på skolan. Det kompisgäng jag umgicks med på fritiden var mer tillåtande och där var det inte så grabbigt. Det blev min räddning. Jag tilläts vara den jag var.

För jag var inte som alla andra. Eller rättare sagt, jag var inte som alla andra killar.

I dag är samhället mycket mer tillåtande. Jag är absolut positiv till en öppen attityd. Men antalet personer som i dag söker sig till sjukvården för att få sin könsidentitet bekräftad ökar lavinartat. Kanske debatten påverkar dem. När jag var ung fanns ingen sådan debatt. Pojk eller flicka. Punkt slut.

Om jag hade varit ung i dag hade jag säkert påverkats av debatten också. Och jag tror inte jag hade mått bra av det. Grubblerier. Oro. 

I dag har vi hela tiden en massa val vi måste göra. Valen på gymnasiet är en djungel. Sedan ska du välja telefonoperatör, elleverantör, försäkringsbolag, pensionsfonder ... Allt! Man blir ju galen! Och så kanske du dessutom hamnar i valet av kön. Men det är inget val säger många då. Nej, jag vet, men är man osäker och fast i sina funderingar kan man kanske ändå påverkas så mycket av informationen och debatten att det någonstans ändå blir ett val.

Nu vill jag inte förorda någon slags grottmänniskomentalitet. Eller att det var bättre förr. Jag tycker det är jättebra att vi kan diskutera könstillhörighet. Jag älskar Priderörelsen och jag tycker mycket om oliktänkande. Men jag tror att det finns en, inte så liten, grupp som känner sig osäkra och mår dåligt i allt det här. Och hade jag varit ung i dag hade jag säkert tillhört den gruppen. 

Men - återigen - jag vet inte. Allt jag vet är att jag är väldigt lycklig i dag, att jag älskar min familj och mina vänner. Och att jag älskar mig själv. Som den man jag är.

Jag vet inte - del 1

I skolan idag ser man mycket till individen, vilket givetvis är bra. Under min skolgång såg man mer på kollektivet och att alla skulle göra samma saker på samma sätt. Idag får till exempel elever som har svårt att tala inför grupp ofta göra en redovisning i en mindre grupp, enbart med läraren eller skriftligt. Alla ska ha möjlighet att nå målen.

Jag tycker allt det här är jättebra, framför allt att man följer den personliga utvecklingen mycket mer än tidigare. Samtidigt tänker jag på hur det var när jag själv gick i skolan. Hade möjligheten funnits att slippa muntliga redovisningar hade jag absolut tagit den. Det fanns inget som var så ångestframkallande för mig som muntliga redovisningar. Jag minns med fasa hur blodet steg i ansiktet tills jag trodde att det skulle sprängas och det nästan svartnade för ögonen när jag stod med ett darrande papper i handen inför klassen.  

Det räckte med att klassen läste en bok tillsammans. Vi hade ibland högläsning och alla fick läsa några rader i tur och ordning. Ingen pardon. Inga undantag. Fasan steg när högläsandet närmade sig. Jag hade ingen aning om vad texten handlade om, allt jag fokuserade på var att det snart var min tur. När det så kom till mig var jag så nervös att raderna flöt fram som en tjock gröt framför ögonen. På något sätt lyckades jag nog i alla fall läsa men jag var så borta att det kändes som om det var någon annan som läste genom mina stämband.

Då var det fasansfullt och det var inte ens skönt efteråt. Men jag funderar på hur jag hade gått vidare om jag hade fått göra alternativa redovisningar. Förmodligen hade jag gått ut skolan med en extrem blyghet i självbilden. Att söka en lärarutbildning hade nog knappast stått på agendan. 

Men jag vet inte. Det tog mig några år efter grundskolan att mogna till och hitta mig själv och det hade det nog gjort annars också.  

Jag vet inte vilket som är bäst. Jag vet inte ens vad jag själv tror är bäst. Det känns ju aldrig bra att tvinga elever att göra något som de upplever extremt obehagligt. Men är det då så bra att alltid försöka tillgodose varje enskild elevs personliga behov och förutsättningar? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sensationer

Jag såg att Johanna Möller håller på att skriva en kokbok. En kokbok med flera av sin pappas favoritrecept. Hon berättar att matlagning var en passion de delade. Pappan och sin tidigare make mördade hon sedan tillsammans med sin sambo och de utförde även ett mordförsök på hennes mamma. Men det är en annan historia.

Boken kommer säkert, om den blir klar, att bli en försäljningssuccé. Förlagen kommer att stå i kö för att få ge ut den. För vem vill inte ha en kokbok av en av Sveriges mest komplicerade rättsfall? Tillägnat sin egenmördade far. 

Nu ska jag inte påstå att jag är bitter (ok, lite då) men det jag vill komma fram till är själva sensationslystnaden. Bokförlag är som vilka andra kommersiella företag som helst. Man är beroende av att göra vinst för att överleva. Inget ont i det, så är det för alla. Men är det inte lite skrämmande att sensationen går före den litterära kvalitén?

Nu går jag händelserna i förväg. Vi vet inte om hon kommer att ge ut boken. Vi vet inte ens om hon kommer att skriva den klart. Vi vet inte ens om hon har börjat. Hon kanske bara hittar på. Hon verkar vara bra på det. 

Men ändå. Sensationslystnaden. Att få en bok utgiven i dag handlar inte så mycket om en litterär ådra eller en gripande historia. Det handlar om att slå sig fram i litteraturdjungeln med hjälp av sensationsvapnet istället för pennan.

När jag hade skrivit min första bok skickade jag ut den till flera förlag. Jag var väldigt förhoppningsfull. När jag började få den i retur av det ena förlaget efter det andra började jag inse den bistra sanningen: En okänd 50plussare som skriver om sin lika okända mamma... Seriöst. Vilket förlag skulle nappa på det? Och det var då jag insåg att förlag också är vinstdrivande företag. 

Nu påstår jag inte alls att jag skriver bättre än någon annan, inte Johanna Möller heller. Det är inte dit jag vill komma. Jag menar bara att det säkert finns massor med fina berättelser som ligger i byrålådor runtom i Sverige. Gripande berättelser och fantastiska livsöden som gått tur och retur mellan olika förlag för att sedan läggas undan och glömmas bort. För gripande berättelser och fantastiska livsöden har inget kommersiellt värde. Det måste vara en sensation. Något spektakulärt. Eller åtminstone någon mediapersonlighet som författat något.

Själv hade jag turen att komma i kontakt med föreningen Liv i Sverige, en förening som jobbar helt ideellt för att få ut det självbiografiska och biografiska berättandet. Det är inget förlag men som medlem i föreningen får man skicka in sitt manus och få det bedömt. Om jag inte hade skickat in mitt första manus till dem hade det sannolikt inte blivit någon första bok. Och ingen andra eller tredje heller. För det är inga sensationer. Bara berättelser ur livet.


Nyare inlägg