Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Estetisk Verksamhet

I onsdagens tidning kan vi under rubriken ”Pressklipp” läsa hur Anders Gustavsson i Blekinge Läns Tidning argumenterar mot ett återinförande av estetiska ämnen på gymnasiet.

Hans argument visar dock på en gammaldags uppfattning om hur skolsystemet fungerar idag och han hänvisar till den tiden då estetiska ämnen enbart var färdighetsämnen. Han raljerar över att den blivande ingenjören klarar sig bra utan att ha målat akvarell och att det går att vara en aktiv medborgare utan att ha lärt sig modern dans under gymnasietiden.

Nu är ju de estetiska ämnena mycket mer än vad Anders verkar tro. Dans kan vara ett sätt att lära känna sin kropp, teater en väg till självkännedom och bild och musik kan hjälpa eleverna att tänka källkritiskt i den våg av medieströmningar som vi lever i idag. Till exempel.

Men jag håller med Anders. Och det finns många ämnen man skulle klara sig utan. Man skulle klara sig utan att gå igenom gymnasiet överhuvud taget. Men för att få en bredare förståelse av den komplexa värld vi lever i idag behöver vi också de estetiska ämnena.

Anders förespråkar mer Nationella prov, mer läxor och katederundervisning. Många asiatiska länder har den typen av undervisning. Eleverna är förvisso mycket duktiga på exempelvis matematik men de saknar ofta helhetssynen.

Som bildlärare välkomnar jag förstås förslaget att återinföra estetiska ämnen på gymnasiet. Det är endast lite tid som kommer att ägnas åt estetik. 50 poäng, vilket motsvarar en timme i veckan under ett av de tre gymnasieåren. Men det är alltid något. När ämnet Estetisk Verksamhet togs bort 2011 hade jag många elever som uttryckte sin glädje över att tillhöra den årskull som fortfarande hade ämnet kvar. De upplevde ämnet som ett komplement till de teoretiska ämnena, en stund där man fick använda en annan del av hjärnan.

De elever som gått gymnasiet efter 2011 kommer givetvis, precis som Anders säger, också att bli ”aktiva medborgare i vårt gemensamma samhälle”. Men jag hoppas att jag hösten 2019 får starta nya kurser i ämnet Estetisk Verksamhet. För jag är övertygad om att ämnet behövs, även om det inte är livsviktigt, och att estetiska ämnen, tillsammans med teoretiska, skapar medborgare med både kritiskt tänkande och ett öppet sinne.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Samtida släktforskning

Ända sedan jag skrev boken "I skuggan av en trasig barndom" för några år sedan har jag kommit på att jag, utan att egentligen vara medveten om det, ägnat mig åt något som man skulle kunna kalla samtida släktforskning. Eller omvänd släktforskning. Istället för att jobba med nedstigande led har jag ägnat mig åt uppstigande led. Och i traditionell släktforskning söker man väl inte heller enbart de som man har direkta blodsband med utan också människor i dess närhet. Det gör jag också. Och det är jättekul!

Det började med Barbro Sölvén. Det är en kvinna som dök upp då och då hemma hos oss redan när jag var tonåring. Jag visste inte mer om henne än att hon var bekant med min mamma. När jag sedan fick veta mer om min mammas barndom och uppväxt fick jag veta att Barbro ingick i en liten syskonskara på tre flickor. De andra två var Aslög och Åsa. Mamma berättade hur hon verkligen älskade den familjen. Föräldrarna var mycket upptagna och hon fick mycket tid med barnen, vilket bara gjorde henne glad.

Åsa har jag aldrig träffat men däremot Aslög. Hon är gift med en man från Italien och tillsammans har de dottern Ellen som är musiker och flamencosångerska. Hon gav nyligen ut albumet "Entre dos mundos" tillsammans med gitarristen Erik Steen. Underbar musik. Jag älskar den skivan! Och det är här min släktforskning börjar bli spännande. För jag har upptäckt att det är förvånansvärt många människor i min mammas närhet som ägnar sig, eller har ägnat sig, åt konst eller andra kulturella uttryck. 

Till att börja med jobbade hon som piga hos familjen Cullberg. John och Eva och deras fem barn. Erland Cullberg var då i tioårsåldern och kom ju sedan att bli en av våra mest framstående expressionister. Johan är en av landets största auktoriteter inom psykiatri. Staffan har varit chef för Statens konstråd och, kanske lite i skuggan av dessa tre framstående män, har vi systern Carin Cullberg, som gift Adler. Carin är en fantastisk akvarellist och har gjort mängder med akvareller och litografier från trakten kring Stockholm och skärgården. Hon har en enastående känsla för akvarellens väsen och hennes bilder blir mycket mer än bara en fotografisk avbild. Carin och Erland, det är de två som min mamma nämner som de hon fäste sig vid mest. Erland var ett känsligt barn. Väldigt snäll och redan då mycket konstnärlig. Carin behöll hon kontakten med hela livet. Mamma berättade att hon ibland blev hembjuden till familjen långt efter hon hade slutat sin anställning där. Hon skämdes när det var Carin som då tog på sig rollen som hembiträde, rollen som mamma tidigare hade haft. Carin behöll också kontakten med min mamma via brev ända tills mamma gick bort. 

Familjerna Cullberg och Sölvén är de två av de familjer som kom att stå mamma nära,som såg hennes begåvning och som hjälpte henne att se sitt egenvärde. De flesta familjer hon jobbade hos var nog inte så utan behandlade henne så som man behandlade en piga, det vill säga som en lägre stående varelse. Hon berättade inte så mycket om dem och där har jag väl inte heller bedrivit någon forskning. När man håller på med samtida släktforskning kan man ju vara lite selektiv.   :-) 

Så har vi förstås också familjen Clemens där min mamma också trivdes väldigt bra. Hon uppfattade Curt som ödmjuk och jordnära trots att han då hörde till de mest uppburna konstnärerna i Sverige. Jag tror dock inte att hon stannade där så länge. Inte för att hon inte trivdes men för att hon inte hade möjlighet att kombinera arbetet med studier, vilket var hennes önskan. Här har min släktforskning lett mig till sonen Mikael som hjälpt mig med berättelser och material till boken om Curt Clemens. Det har varit jättekul att träffa honom och hans fru Eva-Lotta. Som om tiden på något sätt har slagit knut på sig själv. Underbara människor som jag kommer att ha fortsatt kontakt med. Sorgligt bara att min mamma aldrig fick veta att den här kontakten har uppstått. 

Och så nu ... Jag blev så glad när jag fick kontakt med Maya Adler, i rakt uppstigande led släkt med mammas älskade Carin. Maya jobbar som konstnär och driver, tillsammans med sin kusin, Galleri Môme Atelier i Stockholm. I höstas hade de en utställning med sin farmor Carins bilder. Tyvärr missade jag den men det var ändå tack vare den som namnet Maya dök upp när jag av någon anledning satt och googlade på Carin Adler. Så nästa gång jag besöker Stockholm ska jag försöka få tid att svänga förbi hennes galleri. Och jag hoppas också att få träffa hennes farmor.

Så, i omvänd släktforskning använder man sig inte av kyrkböcker utan av Google och Facebook. Personerna man hittar är i allmänhet inte döda utan i högsta grad levande. Det är jättekul. Jag skulle gärna ägna mig åt traditionell släktforskning också någon gång. Det vore spännande och kanske någon gång när jag blir stor ...  ;-) 

Polarpriset

Jag tycker att årets val av Metallica som Polarpristagare var jättebra. Inte för att de hör till mina favoriter. Jag hade gärna sett Robert Fripp eller Brian Ferry. Till exempel. Men det är högst personligt och okunnigt. Jag tycker bara det är kul att musik som i vanliga fall anses lite smutsig får ta plats och värderas på samma villkor som all annan musik.

Det jag tycker var fånigt var motiveringen: "Inte sedan Wagners känslostormar och Tjajkovskijs kanoner ..." Men hallå! Har ni glömt Stravinskijs Våroffer? Och Sjostakovitj Leningradsymfoni, Messiaens Turagalilasymfoni och nästan ALLT som Gustav Mahler skrev? Till exempel ...

Min teori är att man vill få det att låta lite "fint". Att hårdrockarna har fått knyta av sig skorna och tassa in i kulturens finrum. Tänk att jämföras med Wagner och Tjajkovskij ...

Patetiskt.

Så klart är medlemmarna i Metallica skickliga musiker och de har säkert influerats av den klassiska musiken. Men hårdrocken är tillräckligt kompetent för att stå på egna ben. Den behöver inte Wagner att stötta sig mot. Men då låter det lite finare. 

Man hör aldrig det motsatta, att en modern tonsättare har influerats av hårdrocken (vilket väl  är ganska sannolikt i många fall)

Jag tycker om mycket hårdrock även om just Metallica inte hör till favoriterna. Jag tycker också om mycket klassisk musik och opera. Det ena utesluter inte det andra. Men det ena är inte heller finare än det andra. 

Det andra priset, till Afghanistan National Institute of Music, anser jag mig alldeles för okunnig för att uttala mig om men rent spontant tycker jag att det känns helt rätt och att det är väldigt roligt och välförtjänt att de fått priset. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kinesiskt nyår

I dag på alla hjärtans dag firas också en annan dag, som är betydligt större, i Kina.Det firas varje år vid den andra nymånen efter vintersolståndet. Just den exakta dagen verkar mindre viktig även om det läggs lite mer krut, bokstavligt talat, på den. Förra året var vi i Kina vid tiden för nyår och det small hela tiden under de två veckor vi var där. Nu lämnar vi tuppens år för att gå in i hundens.

I år blev vi, via bekantas bekantas bekanta, inbjudna till en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm. Ping har lärt känna en kvinna i Solna som är god vän med Kinas ambassadör i Sverige. Min initiala plan var att släppa av Ping på festen för att sedan åka ut till Waldemarsudde och se utställningen med Sigrid Hjertén. Men när de fick höra talas om att den här speciella kvinnan från Tranås hade man och barn var reaktionen, "Men det är klart de måste följa med! Man måste ju fira nyår med familjen!" 

Ja ja ...

Jag kan ju direkt erkänna att jag inte är någon vän av stora tillställningar. Till en början kände jag mig också rätt malplacerad. Ping trivdes som fisken i vattnet. Men efter ett tag började jag känna igen den där härliga kinesiska mentaliteten som jag har lärt mig att älska.

En sådan här tillställning på svenska hade blivit stel och tråkig. Men även om det här var högt uppsatta affärsmän och affärskvinnor, företagsledare och annat "fint" folk så rådde en skön och avslappnad stämning. Alla gick runt hela tiden. Inte ens när vi åt satt vi ned. Träffades, pratade, skrattade, skålade, önskade varandra gott nytt år och skapade nya kontakter.

Efter ambassadörens inledande tal var det olika uppträdanden. Bland annat operasångare, cirkusartister, musiker och komiker. Allt av hög kvalité. Det avslutades med någon slags aria ur en Pekingopera. Sedan kördes storbildsskärmen igång och där kom en karaokeversion av kinesiska nationalsången, följt av andra kända kinesiska sånger. Alla sjöng. Eller pratade, skrattade, skålade ... Svensken gapade. (Jo, det fanns fler svenskar men inte många) Till slut urartade det hela med kinesisk pop. Allt med karaoke och mikrofonerna gick runt. Jättekul!

Det är något med det kinesiska sättet att umgås som tilltalar mig så mycket. Jag vet inte om det finns något ord för "umgås" på kinesiska men det förvånar mig inte om det inte gör det. För dem är det en självklarhet. Det behövs inga ord. Och alla umgås över generationsgränserna. Och alla andra gränser också. Man bara är. I Sverige drar vi oss gärna undan i små grupper. Här är alla tillsammans. Och har kul. Det hade jag med. När jag hade kommit ur svenskkostymen.

Och Sigrid Hjertén då? Ja, hon får vänta. Utställningen pågår hela sommaren.

 

 "Se men inte smaka" var chaufförens devis

 Ping med Pekingoperaartist

 

 Ambassadören håller inledningstal

 

 Buffé med massor av rätter

 

 

Ja, som sagt ... Lite malplacerad svensk, men kul var det

 

Sigrid får vänta

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag vet inte - del 3

Sista jag-vet-intefunderingen jag ville skriva om är det här med sociala myndigheter. Vi lever i dag under ett socialt skyddsnät som väl i de allra flesta fall fungerar väl. Det finns fall där tystnadsplikt och prestige går före barnens bästa. Men de fallen måste vi ändå se som undantag.

Återigen - när jag växte upp ... Min familj var inte som alla andra. Men, å andra sidan, vilken familj är som alla andra? Vilka är alla andra?

Men jag är säker på att jag, om jag hade gått i skolan med de resurser insatser som finns i dag, hade varit en ständig gäst hos kuratorn och ofta funnits med på agendan i elevvårdskonferenserna. Men en psykiskt sjuk mor och frånvarande far var min uppväxt, sett utifrån, en katastrof. Med dagens sociala skyddsnät hade jag sannolikt placerats i familjehem.

Men hade det varit bättre? Jag älskade mina föräldrar och jag hade jättefina vänner. Det var jobbigt, ja. En period. Men de fina stunderna under min uppväxt var ändå många fler än de jobbiga. 

Jag vet att jag inte hade blivit hjälpt av en familjehemsplacering. Det hade bara ökat mina skuldkänslor och det hade försvårat mitt sökande efter en identitet. 

Vad jag inte vet är om barn som i dag placeras i familjehem kanske hade mått bättre av att vara kvar hos föräldrarna. Ibland tror jag det, ibland inte. Det finns förstås familjer som verkligen är en katastrof och där barnen mår mycket bättre av att flytta. Och det finns massor av familjehem som är fantastiska. Men samtidigt finns det säkert många fall där barnen hade mått bäst av att bo kvar.

Det här är ju förstås en väldigt svår avvägning. Hur ska man kunna veta vilka barn som mår bra av att flyttas och vilka som inte gör det? Det är en omöjlig uppgift för de sociala myndigheterna

Jag kommer ihåg när jag för första gången hörde ordet "maskrosbarn" nämnas om mig. Då var jag vuxen men jag förstod ändå inte att det var mig hon menade. Maskrosbarn? Jag visste mycket väl vad det betydde men jag hade aldrig sett mig själv som ett sådant. Men kanske är jag ett maskrosbarn. Jag upplever att min uppväxt har gett mig erfarenheter som inte många har. Och det har gjort mig stark. Hade jag blivit placerad på ett familjehem hade det varit ett misslyckande. Inte bara för mina föräldrar utan också för mig. 

I dag är det många barn som lever i trasiga familjer. Många som placeras i familjehem. De flesta placeringar är säkert helt rätt. De andra ... Jag vet inte.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg