Så har 2018 dragit igång och redan har vi fått vara med om två sorgliga dödsfall. Jag tänker på Johannes Brost och Christoffer Barnekow. Johannes har redan fått mycket uppmärksamhet. Inte för att jag inte tycker han förtjänar det. Han var en fantastisk skådespelare och människa. Men jag vill ändå istället fästa lite uppmärksamhet på en av mina intervjufavoriter: Christoffer Barnekow. 

Antingen han intervjuade folk, gjorde reportage eller bara gick en konstronda i programmet "Bildjournalen" så utformade sig hans program till samtal. Han hade också en serie som han kallade "Det goda samtalet" där han bland annat samtalade med Ola Salo. 

Christoffer hade en ovanlig förmåga att få folk att öppna sig. Ola Salo berättade helt öppenhjärtigt om sitt förhållande till Gud och religion i allmänhet medan Christoffer bara nickade instämmande. 

I ett annat program för många år sedan gjorde han ett program med Max Book. Samtalet pågick i Max atelje och de var omgivna av hans svarta och dystopiska målningar. Jättelika dukar som täckte både väggar och golv. När de gick runt där bland färgrester och dukar frågar plötsligt Christoffer med sin naiva nyfikenhet: "Men när du går runt här med alla mörka färger, blir du inte lite sugen då på att någon gång få leka lite med ljusa och glada pastellfärger?", varvid Max kliade sig eftertänksamt i huvudet och svarade på sin släpiga norrländska: "Naee ... pastellfärger ... det är bland det värsta jag vet."

I ett annat program var han hemma hos fotografen ... som jag har glömt namnet på nu, som bodde tillsammans med sin katt i en liten tvåa i Stockholm. Hon hade bott där i 30 år och hela hennes lägenhet var full av böcker, fotografier och kattmat. Christoffer fick henne att ta fram sin lilla pall och plocka ned buntar av gamla fotografier som hon hittade bakom några sockerburkar. Vi fick följa med in i hennes lilla toalett där hon fällde upp en spånskiva över badkaret och använde som mörkrum.

Då fick hon också besök av väninnan och författarinnan Agneta Klingspor (det var säkert inte lika spontant som det verkade) Agneta berättade om deras första möte. Hon hade blivit så fascinerad av Hon-som-jag-glömt-namnet-pås bilder att hon hade letat rätt på hennes nummer och ringt upp henne. "Lever du?" var det första Agneta frågade när hon svarade. "Ja, skulle jag inte göra det?" svarade Hon-som-jag-glömt-namnet-på. Sedan träffades de och blev oskiljaktiga vänner.

Det här programmet fick mig också att längta till mörkrummet och att verkligen uppleva magin som det faktiskt är att se ett foto växa fram. Se ett minne växa fram. Det är lite synd om alla som inte fått uppleva det samtidigt som det givetvis är helt oförsvarbart att fortsätta med en hantering som inte bara är miljöfarlig utan också cancerogen.

Men tillbaka till det goda samtalet. Vad är ett gott samtal och vad är ett dåligt samtal? Ett gott samtal tycker jag är ett samtal som jag går stärkt ifrån. Ett samtal som har tillfört mig något och där jag känner att jag också har kunnat tillföra något till min samtalspartner. Ett gott samtal är ett utbyte. Där tankar, värderingar, minnen och idéer utbyts och diskuteras.

Men vad har hänt med det goda samtalet? Är det på väg att dö ut? När en sådan auktoritet på området som Christoffer Barnekow går bort börjar jag fundera ... Hur är det egentligen med det goda samtalet i dag? Är det inte så att många intervjuer i dag handlar om intervjuoffrets egna karriär? Det goda samtalet har blivit egosamtalet. 

Men jag vet inte. Det kanske är just därför som så många tycker om program som "Så mycket bättre". Där handlar det ju mycket om det goda samtalet. Och vi behöver det goda samtalet och det är just därför sådana program blir så populära. Vi behöver höra människor öppna sig. Skratta, gråta, berätta ... Ja men ... så är det nog. Det goda samtalet lever vidare, fast i andra former.  :-)  Christoffer Barnekow är död men det goda samtalet lever vidare!

Det goda smatalet med Ola Salo