I går var jag nere på Tranås Utbildningscentrum för att fira min vän Sue, som gått färdigt sin utbildning till tandsköterska. De var drygt 30, samtliga kvinnor, som tagit sig igenom den här, delvis väldigt svåra, utbildningen. Några fick stipendier, säkert rättvist och välförtjänt, men Sue förtjänar så mycket mer som inte kan värderas i pengar.
 
Sue är född och uppvuxen i Kina. Här träffade hon Anders för drygt tio år sedan. Hon följde med honom till Sverige och de gifte sig. Snart föddes deras förtjusande lilla dotter. Sue lärde sig snabbt svenska och de levde ett lyckligt och fint liv tillsammans.
 
Några år senare väntade hon sitt andra barn men under graviditeten började Anders upptäcka oroande fläckar på sin hud. Efter många sjukhusbesök och felaktiga diagnoser konstaterades till slut att han hade malignt melanom och det hade börjat sprida sig oerhört snabbt. Bara några månader efter att parets andra dotter hade fötts lämnade Anders oss, endast 41 år gammal.
 
Vi var många som undrade hur Sue nu skulle klara sig. Skulle hon klara sig? Skulle hon ta med sig barnen och flytta tillbaka till Kina? Skulle hon bo kvar i lägenheten? Hur skulle vi kunna hjälpa henne? Det var många frågor som radade upp sig men frågetecknen rätade snart ut sig.

 
Bland det första hon gjorde var att lämna bort hunden. Även om både hon och dottern tyckte mycket om hunden insåg hon att det skulle bli för jobbigt att ha den kvar med en liten nyfödd dotter och en femåring. Men eftersom hon visste att hunden var Anders ögonsten ville hon inte lämna den till vem som helst. Det tog lite tid innan hon till slut hittade en familj som hon litade på.
 
När den största sorgen hade lagt sig och hon kunde börja tänka mer rationellt insåg hon att hon skulle vara betjänt av att ha ett körkort. Det tog inte lång tid innan hon hade kört upp och kunde ta med barnen i bilen på små utflykter. Därefter gjorde hon en resa med barnen till Kina och sin älskade familj. Det var första gången hon träffade dem efter Anders bortgång och hon saknade dem oerhört mycket. Men hon var fast besluten om att återvända till Sverige och fortsätta sitt liv där tillsammans med barnen och det kontaktnät hon byggt upp här.
 
När hon kom tillbaka började tankarna på en yrkesutbildning komma. Båda barnen var nu så gamla att hon kunde lämna dem på dagis och hon kom in, bland 700 sökande, på tandsköterskeutbildningen i Tranås.
 
Så igår fick hon sitt examensbevis. På måndag börjar hon jobba på folktandvården i Tranås, tio minuterspromenad från hemmet. Den äldsta dottern har börjat skolan och den lilla går på dagis.
 
Historien om Sue är en saga som blivit sann och ett bevis på att allt är möjligt. I går var Sue bara en av de drygt trettio kvinnorna som fick sina examensbevis men för oss som känner henne är hon så mycket mer. Hon är en förebild för många kvinnor i dag. Med språket emot sig, två små barn och sorgen och saknaden som givetvis stundtals kommer över henne har hon lyckats ta sig igenom det som har varit en jobbig väg för alla hennes kurskamrater, även de som kom dit utan, eller väldigt få, bekymmer i ryggsäcken.
 
Stipendium och pengar i all ära men Sue är värd all kärlek, beundran och respekt. Något som inte får rum i ett litet kuvert utan som bara får plats i våra hjärtan.