Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

2017 del 2

Jag glömde ju en viktig detalj i min lilla årskrönika tidigare. Och det här är lite märkligt för det har också med min mamma att göra. Under sin tid som piga jobbade hon hos både goda och mindre goda familjer. Till de goda hörde förstås familjen Clemens men också familjen Cullberg. John och Eva och barnen Johan, Erland, Staffan och Carin. Barnen kom senare att utmärka sig på olika sätt. Johan är en auktoritet på psykiatri, Staffan har bland annat varit chef för Statens konstråd, Carin är konstnär och Erland var en av Sveriges främsta företrädare för den abstrakta expressionismen. Jag tycker det känns som ett märkligt sammanträffande att hon jobbade hos två av Sveriges mest framstående konstnärer. En mitt under hans mest aktiva period och den andre som barn. Jag fascineras av tanken på att min mamma faktiskt kanske påverkat en av våra främsta konstnärer. Hon har berättat hur intresserad han var av måleri redan som barn och hur hon hjälpte honom på vägen.

Den tredje familjen (det var nog inte fler) som hon talade väl om var familjen Sölvèn. Pappan var advokat. De hade tre döttrar, Barbro, Aslög och Åsa. Barbro lärde jag känna ganska tidigt. Hon var ofta ute och reste i Sverige och passade då på att hälsa på oss. Senare lärde jag också känna Aslög. Hon är gift med en man från Italien och hon hade en dotter, Ellen, som jobbar med musik. 

Det här året har Ellen gett ut ett album med låtar som hon komponerat tillsammans med gitarristen Erik Steen. Jag har sedan länge tyckt om flamenco och känslan som kommer till uttryck i den musiken. Därför var jag ju förstås väldigt nyfiken på hur Ellens album skulle låta. När jag lyssnade blev jag rörd. Det var bland det vackraste jag hört.

Och även här finns en koppling till min mamma. Jag hade nog inte hört talas om Ellen Pontara om det inte var för min mamma. Liksom Curt Clemens. Det är spännande att leva.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

2017

Så är det då dags att summera det här året. Det har varit ett innehållsrikt och spännande år. Jag började jobba heltid på Holavedsgymnasiet igen och kände mig som en gammal bortglömd pjäs som dammats av och placerats bland inventarierna igen. Men det känns bra. Jag trivs bra med cykelavstånd till arbetsplatsen och Holaveden är en fin arbetsplats. Samtidigt saknar jag också de underbara kollegorna jag lärde känna under mitt år i Eksjö.

Jag fick bli mentor för en klass nyanlända här i Tranås. Det har varit både ansvarsfullt, lite jobbigt ibland men framförallt väldigt roligt. Det roligaste var att ha utvecklingssamtal. Jag bestämde mig för att åka hem till eleverna istället för att de ska komma till skolan. Givetvis med deras tillåtelse. Men jag såg hur det nästan lyste av förväntan i ögonen på dem när jag sa att jag ville göra det. De blev jätteglada. Och det var väldigt intressant och roligt att få besöka dem i sin hemmiljö. Några bor med sina föräldrar, några på boenden och några hos svenska familjer. Överallt var jag lika välkommen. Och jag såg hur de hade sett fram emot det här besöket. Det var rörande. Och först efteråt förstod jag att det för några kanske det var första gången som en svensk kommit in över deras tröskel. 

2017 har förstås också varit barnbarnens år. Alla tre pojkarna är nu så medvetna och så fantastiska. Jag älskar verkligen att vara tillsammans med dem och jag älskar att höra dem säga morfar. Jag är ju inte deras biologiska morfar men definitivt den mentala.

Annars är det arbetet med, och utgivandet av, boken om Curt Clemens som kommit att dominera 2017 för mig på det personliga planet. Om det möjligtvis gått någon förbi så var det alltså så att min mamma jobbade under en period som piga åt konstnären Curt Clemens. Han var vid den tiden en av Sveriges mest efterfrågade och hyllade konstnärer. Han älskades både av kritiker och publik. Min mamma berättade lite om honom redan när jag var i 20-årsåldern men det är alltså inte förrän i år jag har tagit tag i saken och fått ihop den här boken. Jag är ganska sen i starten med mina projekt och jag kallar mig heller inte författare utan i så fall efterfattare.

Men även om jag är sen så var det i alla fall inte för sent. Jag fick ihop den här boken och lyckades ge ut den lagom till 70-årsdagen efter hans död. Det här arbetet har gett mig så mycket, förutom själva boken. Jag har lärt känna sonen Mikael och hans hustru Eva-Lotta. Underbara människor som jag känner att jag har mer gemensamt med än bara intresset för Curt. Det var inte bara en värdefull källa utan också en ny vänskap.

Det har varit otroligt intressant att fördjupa sig på det här sättet i en person. Det känns nästan som om jag lärt känna Curt trots att det var 70 år sedan han gick bort. Men den bilden jag fått av honom är bilden av en människa som känslomässigt står mig väldigt nära. Jag är lite avundsjuk på Eugene Wretholm som inte bara skrev den första boken om honom 1948, utan som även var en av hans goda vänner. Jag har också blivit god vän med Curt, men bara på det andliga planet.

Jag kan känna att det var synd att jag inte skrev den här boken 20 år tidigare, vilket hade varit fullt möjligt. Det hade kanske varit lättare att ge den lite utrymme i pressen på den tiden. När kulturredaktionerna fortfarande var vid liv och ägnade sig även åt sådant som låg lite utanför de etablerade förlagen och finrummen. I dag är det svårt. Jag kan också ibland ångra att jag inte hade lite mer tålamod och lät mitt manus gå runt till de etablerade förlagen. Då hade förstås chansen att bli recenserad och placerad i finrummet varit större. Men, jag vet inte. Jag tvivlar ändå på att något förlag hade nappat på en okänd författare, snart 60 år, som skriver om en bortglömd konstnär. 

Men förutom det tycker jag det är synd också att min mamma aldrig fick veta det här. Tänk om hon hade fått veta att jag hade lärt känna Mikael och att jag hade fått ihop en bok om Curt! Det hade gjort henne så lycklig. Men hon kanske vet ...   :-) 

Men nu låter det ju som om jag nästan är ledsen. Det är jag verkligen inte! Det här är det bästa jag har gjort, inte bara i år, utan på väldigt länge. Jag är oerhört glad och stolt över min bok och det har varit en fantastisk resa att få gå igenom hans klippböcker med recensioner, tidningsurklipp, foton, korrespondens och artiklar. Och bara för det kommer nog 2017 att bli ett av de mest betydelsefulla åren i mitt liv. 

  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om vägar igen

Gårdagens fundering handlade om vägar och det gör det visst i dag med. Jag har tänkt på det här med vägens betydelse, historiskt och i dag. Förr var vägen något som knöt ihop orter, både små och stora. Man åkte alltid igenom orterna och fick på så vis känna på den ortens speciella karaktär.

I dag går vägarna ofta utanför orterna. Det byggs genomfarter förbi städerna och det enda vi ser är, i bästa fall, naturens skiftningar och viltstängsel. Nu ska jag inte vara så naiv att jag säger att det var bättre förr. Privatbilismen har ju ökat kraftigt och det skulle nästan vara omöjligt att leda all trafik genom varenda liten byhåla i dag. För att inte tala om hur mycket mer utsläpp det skulle bli.

Men ändå ... Det fanns på något sätt en närmare kontakt med bebyggelsen, vägnätet och människorna. Och det fanns ett fenomen som i stort sett är utdött i dag: liftandet.

När jag var ung älskade jag att lifta. Det fanns ett spänningsmoment i att stå där med tummen i luften och tänka på vem som skulle stanna. För stannade gjorde någon. Alltid. Och för det mesta ganska snart. Jag tror att de som stannade för att ta upp en liftare var människor som tyckte om att prata. Och som hade något att berätta. Och som var öppna. Liftandet blev inte bara en resa utan också nya bekantskaper och nya historier. Jag tog åt mig av allt jag hörde och jag tyckte det var så intressant. På väg norrut åkte jag med någon som skulle till sin underjordiska svampodling någonstans i Dalarna. På väg till Skagen fick jag veta att man vänjer sig vid blåsten.

Jag var aldrig ute på några stora äventyr ute i Europa, bara små utflykter i Sverige och Danmark. Men det var en stark frihetskänsla att packa sin lilla ryggsäck med tält och lite ombyten frö några dagar och sedan ställa sig där med sin tumme. 

Liftandet var också rent praktiskt ibland. Som när vi bara skulle in på fest till Tranås från Gripenberg. Men det var också spännande. Jag glömmer aldrig den gången vi hade fått lift till Säby, halvvägs till Tranås, och gick in mot stan med tummen i vädret. Då kom en polisbil och bromsade in. "Vad spännande", tänkte jag. "Vi får åka polisbil!" Men de öppnade bara dörren och sa "Det är mörkt ute, pojkar. Ta de här så syns ni bättre". Så fick vi ett par reflexer och fortsatte med upplysta tummar.

I dag är det nästan omöjligt att lifta. Man måste ju komma en bit utanför centrum när man ska lifta och då är ofta vägarna så instängslade att det inte går, eller till och med är förbjudet, att gå där. Och ännu mer omöjligt för en bil att stanna. Tyvärr har det ju dessutom blivit så i dag att vi inte kan lita på varandra. Ingen vågar ta upp en liftare av rädsla för att bli misshandlad och ingen vågar ställa sig att lifta av samma orsak. 

Ända sedan jag själv tyckte om att göra mina små liftutflykter har jag tyckt om att plocka upp liftare. I dag existerar det knappt. Man ser dem ju aldrig. Men det har varit många intressanta möten i bilen. När jag gick folkhögskola i Årjäng plockade jag upp ett gäng killar som såg ut som om de skulle på fest. De var på väg till Oslo för att besöka Munchmuseet. Vi pratade mycket om konst och det var första gången jag träffade på några som var genuint konstintresserade utan att själva aktivt utöva något i den vägen. De blev väldigt intresserade när jag sa att jag gick på en estetisk linje på Kyrkerud och vi hade ett jättefint samtal. 

En annan gång, när jag var på väg hem, plockade jag upp några som hade ett litet kollektiv i skogarna utanför Laxå. De höll på med allt möjligt. Keramik, måleri och textil. Jag följde med dem hem och vi hade också väldigt fina samtal. När vi skiljdes åt bytte vi lite bilder med varandra. Jag hade med mig lite grafik. 

Jag har alltid stannat för liftare. En gång, när jag bara skulle till mina föräldrar i Gripenberg, stannade jag för en man som kom viftande med något i handen. Det var bensinlocket som jag hade lagt på taket och som hade blåst av. Han sa att han skulle till Gränna. Jag skulle ju bara till Gripenberg men jag tyckte lite synd om honom och förstod att han kanske skulle få svårt att få lift igen. Lite onykter var han. Men han var snäll och han var rolig också. Så jag körde honom till Gränna. När jag frågade var jag skulle släppa av honom svarade han: "Ah, kör mig till järnvägsstationen". Då förstod jag att han inte riktigt hade koll på var han var eller vart han var på väg. Jag kommer inte ihåg hur det slutade men han klev nog av i Gränna i alla fall.

Självklart uppstår fina möten mellan människor i dag också och möjligheterna för nya och globala möten har troligtvis blivit så mycket större än på min tid. Men på något sätt så bygger vi bort de där spontana mötesplatserna när vi bygger nya, rakare och snabbare vägar.

Jag tycker om de små vägarna. Både genom landsbygden och genom livet. :-) 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Trettiotvåan

I går körde jag väg 32 mellan Eksjö och Tranås. Den vägen pendlade jag hela förra året och hela den tiden var det vägarbete på gång. Det är det fortfarande. Man ska räta ut en liten sträcka av vägen. Jag frågar mig varför.

Även om jag inte gillade själva pendlandet i sig så tycker jag om vägar som följer naturen. Som blir en uppförsbacke när det kommer ett berg eller som slingrar sig runt om det är för högt. Nu är planen att stänga av ett stycke naturskön väg och ersätta den med ett spikrakt sår. Berg sprängs bort och gruset efter sprängningarna används för att fylla ut ojämnheter. Sträckan det rör sig om är cirka fem kilometer och tidsvinsten gissar jag blir lika många minuter. Högst. 

Vad vinner vi egentligen på det här? "Det ökar trafiksäkerheten" säger någon. Då menar jag att Trafikverket försöker anpassa vägarna efter människors stress och minutjakt. Istället borde det vara tvärtom. Vi bilister får lov att anpassa oss efter de vägar som finns. Är det en slingrig väg kan vi inte köra i 100 km/tim. Samma sak med halka. Är det halt borde vi förstå att vi inte kan köra lika snabbt som när vägarna är torra. Men nej. Hur många av julhelgens olyckor beror på något annat än stress och dåligt omdöme? 

Jag tror också att när man kört den korta raksträckan har man anpassat hjärnan efter en högre hastighet och har svårt att ställa om sig när vägen återigen blir mindre och krokigare.

Miljöaspekten har också tagits upp. Att det skulle vara mer miljövänligt att skövla, spränga och fylla upp ett spikrakt sår i naturen än att ha kvar den gamla, krokiga sträckningen. Visst, det blir säkert lite mindre utsläpp men i en tid när de fossila monstren håller på att fasas ut för att ersättas av elbilar är inte det heller ett hållbart argument.

Vi sparar tid. Det är nog det största argumentet. Snart kan vi susa fram på den här sträckan i 100 km/tim (det blir inte mer, jag har kollat) med mittstängsel och viltstängsel och skygglappar för naturen omkring oss. Men vi sparar ju tid. Och vad gör vi med den tiden vi sparat då? Det finns inga tidsbanker vi kan sätta in den på och den ger ändå ingen ränta. Den gamla sträckningen går bland annat förbi Marbäck och har man gott om tid ( :-) ) kan man ju stanna till vid kyrkan och se på den vackra utsikten över sjön Ralången. Eller så kan man göra ett besök vid den fantastiska Fallosstenen vid Bredestad.  

Men nu blir det knappast några fler spontana stopp på just den sträckan i alla fall. Vi glömmer bort naturen omkring oss i vår intensiva jakt efter minuter. Kan vi inte låta resandet bli en del av helhetsupplevelsen? Ta den vägen som är lite längre istället. Och ta det lugnt. Det här är också en uppmaning till mig själv. Jag tror att vi alla skulle må bättre av det.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Musik

Av alla konstformer som finns anser jag nog att musik är det allra största. Det finns inget annat som kan få mitt hjärta att klappa så hårt, mina ögon att tåras och mitt känsloliv bli så berört som ett stycke musik. 

Men inte vilken musik som helst då. Jag kan än i dag komma ihåg när min bror kom hem med lp:n "Atom Heart Mother" av Pink Floyd. På framsidan var en ko. En ko som vände mig baken, dessutom. Bara det visade att det här inte direkt var den mest lättlyssnade musiken. Här fick man jobba sig fram lite. Jag tyckte inte om den. Inte till att börja med. Men så började jag lyssna. Eller rättare sagt, jag började öppna mig. För jag tror det är det som det ofta handlar om. Att öppna sig. Inte sluta sig och bestämma sig för att "det här tycker jag inte om".

Det är också då som vi öppnar upp motorvägen till den högra hjärnhalvan. Och samtidigt sätter upp skylten "enkelriktat" vid infarten till den vänstra. För jag tror det är det som det handlar om. Att öppna upp för den högra, för känslolivet, och stänga för den vänstra. Åtminstone för en stund. Den vänstra behöver vi också, men inte hela tiden.

Litteratur har alltid varit svårt för mig. Jag tror att det beror på att man där måste hålla öppet både för höger och vänster hjärnhalva samtidigt. Man måste hålla koll på bokstäver och meningar samtidigt som man känslomässigt ska försöka ta in innehållet i texten. Det blir ibland för mycket för mig. Jag har svårt att få en sådan där totalupplevelse av en roman.

Konst är något man kan ta in utan att engagera den vänstra hjärnhalvan. Att bara gå runt på en utställning och låta sinnena ta över. Men det funkar inte heller så bra för mig. Det finns ofta en massa annat runt omkring som stör. Ibland när jag är i Stockholm går jag till Nationalmuseum och sätter mig en stund framför Rembrandts "Batavernas trohetsed till Claudius Civilius". Då kan jag uppleva något som påminner om musik. Samma sak när jag är på moderna och går runt i rummet med Gerhard Richerts målningar. Men annars ... konst, nej.

Min första upplevelse av opera var "Poppeas kröning" av Monteverdi på Jönköpings teater. Jag var väl drygt 20 och jag förstod väl inte själv vad jag gjorde där. Jag var inte speciellt förtjust i operan men jag hade upptäckt en ny värld. Sedan dess är opera bland det jag älskar mest. Många kritiserar operan därför att de inte hänger med i handlingen eller för att de inte förstår vad de sjunger om. Det är då man försöker koppla på den vänstra hjärnhalvan och börjar analysera. När jag går in i en opera börjar jag med att stänga av vänster och sätta en stor tratt till den högra hjärnhalvan. Handlingen kommer på köpet. 

Tillsammans med gruppen som min bror tog mig till, Pink Floyd, har jag kvar flera av de gamla grupperna som jag lärde mig att tycka om som tonåring, t ex.  Yes, Genesis, Gentle Giant, Led Zeppelin och Moody Blues. Men jag har också lärt mig att älska Tjajkokskij, Stravinskij, Sjostakovitj, Mussorskij, Beethoven, Mahler, Ligeti, Wagner, Debussy, Bach, Brucker, Börtz och många många fler.

Och det är nu jag börjar komma fram till det jag egentligen ville ha sagt, eller vad det här inlägget egentligen handlade om. I lördags var jag nere på PlanB, vår fantastiska musikscen här i Tranås, och såg, eller framförallt lyssnade på, Klabbes Bank. Det är en grupp som kan sammanfatta allt jag skrivit om tidigare. Att lyssna på dem är en resa i det omedvetna. Man sätter sig ned och öppnar tratten till höger hjärnhalva, sedan låter man bara intrycken komma. Man är helt inne i en annan värld. Att sedan bordsgrannen ropar "Whoooo!" mitt i en låt är inte störande utan det förstärker tvärtom bara de intryck man själv bearbetar. 

Klabbes banks musik är kanske inte direkt det man skulle etikettera som "lättlyssnat", men vad är då lättlyssnat och vad är svårlyssnat? Jag tror det handlar om att öppna sitt sinne och att vara mottaglig.

Jag är inte musikalisk i den meningen att jag kan spela något instrument. Men jag har fått förmågan att lyssna och för det är jag evigt tacksam. Jag är tacksam mot de samtida kompositörer som skriver musik för mig. Senast var jag uppe i Norrköping och lyssnade på ett stycke av Benjamin Staern. Fantastiskt! Och jag är enormt tacksam för att det finns band som Klabbes bank som underhåller min högra hjärnhalva ibland. Och jag är lika tacksam över att det finns ett så fantstiskt ställe som PlanB här i lilla Tranås.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg