I går åkte jag upp till Örnsköldsvik i sällskap med Leo, som ska bosätta sig och börja jobba där tills vidare. I dag åkte jag hem i sällskap med mig själv. Då gäller det att hitta på lite roliga saker för att inte bli trött. Radion var rätt kul så länge intervjun med Carl-Johan De Geer höll på. Men jag provade på att ta lite avstickare från E4:an för att det inte skulle bli så långtråkigt. 

Åkte inte över Höga Kustenbron utan svängde istället av mot Lunde och över den vackra Sandöbron istället. Den här platsen rymmer mycket historia för mig. Inte bara dödsskjutningarna 1931 och alla arbetare som omkom när bron kollapsade under bygget. Nej, det finns också en personlig historia. När vi flyttade söderut, i min barndom, gick det några lass och jag var med några gånger. Fjärran från säkerhetstänk och bälten låg jag hoprullad i baksätet och sov men jag ville alltid bli väckt när vi kom till Sandöbron för jag tyckte den var så mäktig. Och så var det en annan sak. Sandöbron är ju egentligen två broar. Först en liten över till Sandö och sedan den stora från Sandö till andra sidan. Och vid det första brofästet fanns en korvkiosk. Där skulle vi stanna och äta korv. Oavsett om vi var hungriga eller inte. Men oftast var vi det. Jag tyckte att den lilla bron också var fantastisk och beundrade den medan jag åt min korv. Men sedan fortsatte vi och körde över den stora.... Oj! 


Och nu när jag åker där kan jag fortfarande tycka att det är en fantastiskt vacker bro. Egentligen mer elegant och stilren än Högakustenbron. Den följer naturen på ett annat sätt. Om Högakustenbron är en symfoni så är Sandöbron ett stycke kammarmusik. Att det sedan blev en sådan total katastrof under bygget och 18 personer miste livet är ju en fasansfull tragedi som ändå inte gör bron mindre vacker. 

Och så händelserna i Ådalen... där fem arbetare blev kallblodigt mördade av ditkommenderad militär. Lenny Clarhäll har gjort ett jättefint minnesmärke på platsen, vid brofästet på södra sidan. Det är något magiskt med sådana där platser där det rör sig så mycket historia. Och så min historia som också är förknippad med just den platsen. Korven. Och bron. Och så fick jag veta, när vi var i Ö-vik, att Wästerlunds konditori i Lunde har en K-märkt neonskylt som i sin glans dagar var den största neonskylten i Sverige. Bara en så´n sak. Men där fikade vi aldrig. Vi åt bara korv.