Jag glömde ju en viktig detalj i min lilla årskrönika tidigare. Och det här är lite märkligt för det har också med min mamma att göra. Under sin tid som piga jobbade hon hos både goda och mindre goda familjer. Till de goda hörde förstås familjen Clemens men också familjen Cullberg. John och Eva och barnen Johan, Erland, Staffan och Carin. Barnen kom senare att utmärka sig på olika sätt. Johan är en auktoritet på psykiatri, Staffan har bland annat varit chef för Statens konstråd, Carin är konstnär och Erland var en av Sveriges främsta företrädare för den abstrakta expressionismen. Jag tycker det känns som ett märkligt sammanträffande att hon jobbade hos två av Sveriges mest framstående konstnärer. En mitt under hans mest aktiva period och den andre som barn. Jag fascineras av tanken på att min mamma faktiskt kanske påverkat en av våra främsta konstnärer. Hon har berättat hur intresserad han var av måleri redan som barn och hur hon hjälpte honom på vägen.

Den tredje familjen (det var nog inte fler) som hon talade väl om var familjen Sölvèn. Pappan var advokat. De hade tre döttrar, Barbro, Aslög och Åsa. Barbro lärde jag känna ganska tidigt. Hon var ofta ute och reste i Sverige och passade då på att hälsa på oss. Senare lärde jag också känna Aslög. Hon är gift med en man från Italien och hon hade en dotter, Ellen, som jobbar med musik. 

Det här året har Ellen gett ut ett album med låtar som hon komponerat tillsammans med gitarristen Erik Steen. Jag har sedan länge tyckt om flamenco och känslan som kommer till uttryck i den musiken. Därför var jag ju förstås väldigt nyfiken på hur Ellens album skulle låta. När jag lyssnade blev jag rörd. Det var bland det vackraste jag hört.

Och även här finns en koppling till min mamma. Jag hade nog inte hört talas om Ellen Pontara om det inte var för min mamma. Liksom Curt Clemens. Det är spännande att leva.