Så är det då dags att summera det här året. Det har varit ett innehållsrikt och spännande år. Jag började jobba heltid på Holavedsgymnasiet igen och kände mig som en gammal bortglömd pjäs som dammats av och placerats bland inventarierna igen. Men det känns bra. Jag trivs bra med cykelavstånd till arbetsplatsen och Holaveden är en fin arbetsplats. Samtidigt saknar jag också de underbara kollegorna jag lärde känna under mitt år i Eksjö.

Jag fick bli mentor för en klass nyanlända här i Tranås. Det har varit både ansvarsfullt, lite jobbigt ibland men framförallt väldigt roligt. Det roligaste var att ha utvecklingssamtal. Jag bestämde mig för att åka hem till eleverna istället för att de ska komma till skolan. Givetvis med deras tillåtelse. Men jag såg hur det nästan lyste av förväntan i ögonen på dem när jag sa att jag ville göra det. De blev jätteglada. Och det var väldigt intressant och roligt att få besöka dem i sin hemmiljö. Några bor med sina föräldrar, några på boenden och några hos svenska familjer. Överallt var jag lika välkommen. Och jag såg hur de hade sett fram emot det här besöket. Det var rörande. Och först efteråt förstod jag att det för några kanske det var första gången som en svensk kommit in över deras tröskel. 

2017 har förstås också varit barnbarnens år. Alla tre pojkarna är nu så medvetna och så fantastiska. Jag älskar verkligen att vara tillsammans med dem och jag älskar att höra dem säga morfar. Jag är ju inte deras biologiska morfar men definitivt den mentala.

Annars är det arbetet med, och utgivandet av, boken om Curt Clemens som kommit att dominera 2017 för mig på det personliga planet. Om det möjligtvis gått någon förbi så var det alltså så att min mamma jobbade under en period som piga åt konstnären Curt Clemens. Han var vid den tiden en av Sveriges mest efterfrågade och hyllade konstnärer. Han älskades både av kritiker och publik. Min mamma berättade lite om honom redan när jag var i 20-årsåldern men det är alltså inte förrän i år jag har tagit tag i saken och fått ihop den här boken. Jag är ganska sen i starten med mina projekt och jag kallar mig heller inte författare utan i så fall efterfattare.

Men även om jag är sen så var det i alla fall inte för sent. Jag fick ihop den här boken och lyckades ge ut den lagom till 70-årsdagen efter hans död. Det här arbetet har gett mig så mycket, förutom själva boken. Jag har lärt känna sonen Mikael och hans hustru Eva-Lotta. Underbara människor som jag känner att jag har mer gemensamt med än bara intresset för Curt. Det var inte bara en värdefull källa utan också en ny vänskap.

Det har varit otroligt intressant att fördjupa sig på det här sättet i en person. Det känns nästan som om jag lärt känna Curt trots att det var 70 år sedan han gick bort. Men den bilden jag fått av honom är bilden av en människa som känslomässigt står mig väldigt nära. Jag är lite avundsjuk på Eugene Wretholm som inte bara skrev den första boken om honom 1948, utan som även var en av hans goda vänner. Jag har också blivit god vän med Curt, men bara på det andliga planet.

Jag kan känna att det var synd att jag inte skrev den här boken 20 år tidigare, vilket hade varit fullt möjligt. Det hade kanske varit lättare att ge den lite utrymme i pressen på den tiden. När kulturredaktionerna fortfarande var vid liv och ägnade sig även åt sådant som låg lite utanför de etablerade förlagen och finrummen. I dag är det svårt. Jag kan också ibland ångra att jag inte hade lite mer tålamod och lät mitt manus gå runt till de etablerade förlagen. Då hade förstås chansen att bli recenserad och placerad i finrummet varit större. Men, jag vet inte. Jag tvivlar ändå på att något förlag hade nappat på en okänd författare, snart 60 år, som skriver om en bortglömd konstnär. 

Men förutom det tycker jag det är synd också att min mamma aldrig fick veta det här. Tänk om hon hade fått veta att jag hade lärt känna Mikael och att jag hade fått ihop en bok om Curt! Det hade gjort henne så lycklig. Men hon kanske vet ...   :-) 

Men nu låter det ju som om jag nästan är ledsen. Det är jag verkligen inte! Det här är det bästa jag har gjort, inte bara i år, utan på väldigt länge. Jag är oerhört glad och stolt över min bok och det har varit en fantastisk resa att få gå igenom hans klippböcker med recensioner, tidningsurklipp, foton, korrespondens och artiklar. Och bara för det kommer nog 2017 att bli ett av de mest betydelsefulla åren i mitt liv.