Av alla frågor jag får som bildlärare på högstadiet är det här den vanligaste: "Vad ska man göra när man är klar?" Jag planerar en uppgift som jag räknar med ska ta tre 60-minuterslektioner. Redan efter en halvtimme höjs rösterna: Vad ska man göra när man är klar? När jag då går fram och förklarar att de kan lägga ned betydligt mer tid på bilden och visar hur de ska göra för att få den mer levande eller uttrycksfull håller de, med några få undantag, inte med. De har bestämt sig för att den är klar och då är den klar. Punkt slut. 

Att färglägga en hel bild, det vill säga ett A4 eller A3, är för många elever ett oöverstigligt hinder. De frågar inte, återigen med några få undantag: "Jag börjar känna mig klar nu. Tycker du jag ska göra något mer?" Nej, "Vad ska man göra när man är klar?" Exakt så. 

"Färglägg hela bilden", säger jag. Eleven har färglagt ca. 20%. 

"HELA???"

"Ja"

"Men det är ju jättejobbigt" alternativt: "Men då blir det fult" eller: "Det tar ju jättelång tid"

"Jättelång tid" är i det här fallet knappt en timme. En timme i deras liv som är avsatt just för att teckna och måla. För att fördjupa sig. Jag har jobbat som bildlärare i ungefär 30 år, jag är utbildad och har god kunskap i det jag talar om. Jag försöker uppbringa all min pedagogiska kunskap för att få den här eleven att inse att bilden skulle vinna på att bli helt färglagd. 

"Så här då?" säger hen och rafsar dit några slarviga linjer över den vita ytan. Provocerande. Som för att förklara för mig att jag hade fel. Nu ser jag väl att det blev sämre? Att det blev "fult".

Det finns förstås de elever som lägger ned den tid som uppgiften kräver och även de som fortsätter hemma efter de tre lektionerna är slut. Men oroväckande många kommer med frågan "Vad ska man göra..." alldeles för tidigt. 

Det är inställningen och attityden som oroar mig. Att man själv tycker sig veta mer än läraren och att man förkastar erfarenheten. 

Vad hände med fördjupningen? Jag kan under mina lärarår se att det har skett en stor förändring hos barn och ungdomar. Man surfar på nätet. Man har inte tid att stanna upp vid en intressant artikel utan man måste hela tiden surfa vidare. Samma sak i skolan och i livet. Man surfar sig igenom skolan och nöjer sig med ytliga kunskaper. Man går ut i livet och surfar vidare med ytliga kontakter, arbeten och kärlekshistorier.

Den äldre generationen förfasar sig över den yngre. Så har det alltid varit. Och vem vet, kanske redan de gamla grottmålarna som lärde upp sina elever fick frågan: "Vad ska man göra när man är klar". Men jag tror inte det. Jag tror att de litade på sina äldre förebilder. I min ungdom förfasades de äldre över vårt långa hår, utsvängda jeans och smattrande mopeder. Så, visst, där finns en del av förklaringen.

Men det här är ändå något annat. Det är inte bara en revolt och protest mot vuxenlivet: det är en protest mot själva livet. Det är en revolt mot hela vårt nedärvda kulturarv och en hyllning till den nya tekniken. Maskinerna har tagit över. Och det handlar inte om hacka och spade som hjälper oss att bruka jorden, det handlar om datorer och mobiler som på nolltid tar oss med på en resa över hela världen.

Tekniken är fantastisk och hjälper oss mycket men den gör oss också stressade. När en länk tar längre tid än fem sekunder att ladda börjar vi knacka nervöst på tangenterna. Sekundstriden har blivit allt viktigare på internet och den länk som går fortast att ladda ned är den som vi tittar på. När vi har läst den sidan, det vill säga skummat igenom rubrikerna, går vi raskt vidare till nästa sida. 

Blir man uppfostrad med internet vid sin sida lär man sig att allt ska gå fort. Man har inte tid att läsa de meddelanden som kommer upp och man har inte ens tid att ta ut USB-minnet korrekt. Internet har blivit en stresskatalysator. Tillsammans med reklam, kroppsideal, McDonalds, gymnasieval med mera gör det våra ungdomar helt förvirrade.

"Vad ska man göra när man är klar?" Jag blir inte arg på eleven som ställer frågan. Jag blir arg på vår tid, som inte längre tillåter fördjupning och eftertanke.