Tusentals människor, bland dem hundratals barn, har omkommit bara i år under vidriga omständigheter när de tvingats fly sina hemländer. Men det är först när bilden på lille Aylan kablas ut som vi reagerar riktigt starkt.

Vi kan identifiera oss med Aylan. Han ligger där i sina jeans, sin röda t-shirt och i sina små skor. Att han är ljus i hyn spelar också roll. Det kunde lika gärna varit mitt eller ditt barn. Skillnaden är bara att Aylan är död. Han visualiserar vår värsta skräck. Att vårt barn skulle dö.

När han ligger där så fridfullt på stranden ser det ut som om han bara ligger och sover. Som vårt eget barn när vi kommer in på morgonen och ser det ligga på samma sätt. Vi blir påminda om den kärleksfulla handlingen när vi lägger handen på axeln och viskar "god morgon" i örat. "Det är dags att vakna nu". Hur barnet sträcker sig och lägger armarna om din hals. 

Jag tror det är därför vi reagerar så starkt på bilden. Aylan kunde varit mitt barn. Eller ditt. 

Aylans död har därmed, till skillnad från alla andra tusentals barn som mist livet i krig och på flykt, inte varit meningslös. Aylan fick oss att vakna. Aylan öppnade våra ögon. Aylan fick oss att på riktigt förstå vad som händer ute i Europa för han kunde varit en av oss. Det kunde lika gärna varit vi som var krigsdrabbade. Vi som var på flykt genom Europa. Vi som betalade skyhöga summor till cyniska människosmugglare som tryckte in oss i en lastbil och sedan lämnade oss till en långsam kvävningsdöd efter några mil. Det kunde varit vi som satt hoppressade i ett lastutrymme i en båt på väg över Medelhavet på väg till Nordafrika. Det kunde varit vårt barn som låg uppspolat på stranden i Tunisien eller Egypten. Men nu har slumpen valt att det är just vi som är så priviligierade att vi får leva i fred och frihet.

Bilderna som hittills kablats ut har vi inte kunnat förstå därför att vi inte kunnat identifiera oss med dem. Bilder på smutsiga och sjuka barn i trasiga kläderna vi inte ta till oss. Våra barn är ju inte smutsiga med trasiga kläder. Bilder på hundratals flyktingar hopträngda på en båt blir abstrakt. Vi slår ifrån oss. Blundar. Tycker det är hemskt och går vidare. 

När vi ser hur Aylan är klädd förstår vi hur han blivit ompysslad innan resan. Hur hans mamma tagit fram hans bästa kläder, dragit på honom hans t-shirt, knutit hans skor, packat ett litet matpaket, kramat om honom och viskat: "Var inte rädd, Aylan. Det kommer att gå bra. Sedan kommer vi att få det mycket bättre". Och hon hade rätt. Aylan har det bättre i den värld han befinner sig nu än i den han lämnade. 

Om vi då återigen föreställer oss det omvända förhållandet. Europa befinner sig i krig och du är på flykt därifrån. Till Afrika, som är den blomstrande kontinent som den kunde varit om inte europeiska kolonisatörer hade utarmat den. Du har lyckats överleva. Kanske hela din familj har utplånats under den svåra flykten. Så möts du av människor som tycker att du ska åka "hem" igen. När du vet att hela ditt hemland står i brand. När du inte hade något annat val än att lämna allt som du hade kärt. När du inget annat vill än att kunna återvända till det som var ditt hem. Men ditt hem finns bara i ditt minne och i dina drömmar. Nu ska du istället försöka bygga upp ett hem här. 

Invandring eller inte. Flyktingmottagning eller inte. Det handlar inte om ett val. Det handlar inte om att tycka synd om. Det handlar bara om medmänsklighet. Sverige ligger inte på Månen. Sverige är en del av världen. Det som påverkar världsekonomin påverkar också oss. Om ekonomin går ner får vi det också sämre i SverigeDet kan alla ställa upp på. Det borde vara lika självklart att när mänskligheten befinner sig i kris kommer Sverige också att drabbas av den krisen. Vi måste vara beredda att sänka vår levnadsstandard under en period för att ta emot människor i nöd. 

I dag lät jag mina invandrarelever skriva lite om sig själva. Mycket intressant läsning. Vi ser bara blyga ögon under slöjan men ofta döljer sig en stor tacksamhet därunder. Jag delar med mig lite utan att lämna ut något personligt.

 

Låt oss möta de här människorna med kärlek. Säg inte att de ska åka hem. Det här är deras hem och det är vår uppgift att så ett frö av hopp i deras nya hemland. Sverige. Det land som vi alla älskar.