Till alla som är avundsjuka på läraryrket: Fortsätt med det. Det är ett fantastiskt yrke som det finns all anledning att vara avundsjuk på. Min åttaveckors semester börjar gå mot sitt slut. Åtta veckor är precis lagom. Jag önskar att alla hade det. Man behöver inte bry sig om vädret. Även om det är dåligt några veckor blir det alltid någon eller ett par veckor som är bra. Och man hinner varva ned. Vi har det så bra, vi lärare.

Och nu då, när semestern börjar ta slut, kommer väl jobbångesten? Nej, tvärtom, nu är man sugen på att ta itu med nya utmaningar igen. Längta kanske är ett för starkt uttryck men faktum är att batterierna är laddade och jag ser fram emot att börja jobba igen.

Först träffar man alla trevliga kollegor och planerar för läsåret. Sedan kommer alla elever, de som vi är där för. De som vi har fått privilegiet att få följa några år under deras kanske mest dynamiska tid i livet. En del är jobbiga, en del är stökiga och visst händer det ibland att man tröttnar på jobbet och vill göra något annat. Men de stunderna är korta för de allra flesta elever är helt underbara. Och de som är jobbiga och stökiga är också underbara. Innerst inne.

Jag har också den stora förmånen att befinna mig på en arbetsplats som är en levande kunskapsbank. Mina kollegor är specialiserade på sina ämnen och tillsammans utgör vi en elit av kunnande. Hur många arbetsplatser har det så?

I mitt yrke får jag dela med mig av mina kunskaper i det som jag älskar och brinner för: teckning, målning och konst. Jag får inviga dem i perspektivets mysterium, seendets innersta väsen och kompositionens matematik. Jag får berätta för dem om Leonardo, Hjertén, Bauer och Morisot. Och jag älskar det! Även om jag förstår att de säkert glömt det mesta när de slutar inbillar jag mig att jag kanske kan ha sått ett litet frö någonstans.

Det är en enorm tillfredsställelse att följa med en elev över tröskeln till ett problem. När man förklarar och får höra ”Ja, just det ja…” När eleven plötsligt ser med nya ögon och jag har fått vara med och öppna dem. Det är fantastiskt.

Mitt arbete innebär också ett stort ansvar. Min syn på konst, och därmed också på livet, kan komma att påverka dem på sin fortsatta vandring. Jag har också fått förtroendet att vara mentor för ett antal elever. Det innebär att jag följer dem på mer nära håll, försöker hjälpa och stötta dem i svåra situationer och att jag har kontakt med hemmet.

Nu påstår jag inte att jag är speciellt bra på något av det här. Tvärtom beundrar jag flera av mina kollegor som uppenbarligen gör ett fantastiskt jobb. Men jag älskar mitt yrke och mina elever.

Finns det då inget som är negativt i det här yrket? Nja… det skulle i så fall vara kraven på bundenhet till arbetsplatsen och på dokumentation. Men det tror jag finns inom många yrkesgrupper. Speciellt kraven på dokumentation. Det är ju därför socialförvaltningen numera befinner sig i fritt fall. Ingen orkar. Så har det tyvärr blivit i mitt yrke också. Men om man bara, innan man sätter sig med dokumentationen, ställer sig frågan, ”Vem kommer att läsa det här och varför?” tror jag att det sunda förnuftets självsanering kommer att hålla läraryrkets charm levande. Vi ska inte låta dokumentationskraven döda kreativiteten. 

Så ni som är avundsjuka på mitt jobb: fortsätt med det. Om jag hade valt ett annat yrke hade nog jag också varit avundsjuk på lärarna. För vi har det bra. Jättebra!

 

PS. Märkte ni att jag inte nämnde lönen? Det var inte det första jag tänkte på, varken när jag skrev det här eller när jag valde yrkesbana. Jag sökte mig till ett jobb som verkade intressant och utvecklande. För mig. Lönen var inte första prioritet. Så känner jag fortfarande. Och min lön är helt ok. Jag kan leva ett bra liv och, tillsammans med min fru, försörja min familj. Vi har det bra. Och jag älskar mitt jobb. Vad kan man mer begära?