Nu tänkte jag skriva om ett mänskligt fenomen i min ungdom: Svallet.

Det skulle ta mig flera år innan jag förstod att namnet kom från området Åsvallehult. Vad jag däremot förstod genast när jag kom dit var att det var något för mig. Svallet var helt enkelt en ungdomsgård. Där, på övervåningen av en bilverkstad, samlades vi. Det var inte bara helger utan vilken dag som helst i veckan. Man kunde komma upp en eftermiddag efter skolan och sätta sig och ta en kopp te och lyssna på god musik, lika väl som att komma upp en lördagskväll och dricka öl. 

Medlemmarna i Svallet betalade en liten månatlig avgift som gick till hyran. Rabatt för studerande och militärer. Svallet var alltså en lokal som växt fram ur egna initiativ. Själv var jag för ung för att kunna tillskriva mig äran att ha varit med och bildat Svallet. 

Eftersom man var med och betalade hyran skapades också en stark känsla av att man var med och ägde Svallet. Alla medlemmar hade egen nyckel och det var med stolthet man ibland tog med någon kompis och eventuellt presumtiv medlem. 

Det skapades också en stark känsla av gemenskap. Alla var rädda om varandra och brydde sig om varandra. Med tiden blev medlemmarna fler och snart var det många man inte kände igen. Ändå kände man sig alltid trygg när man gick dit. Det fanns inga motsättningar. Vi träffades och hade kul, inget annat. 

"Men vad gör ni där då?" frågade min mamma en gång. Jag kunde inte se på henne med mina omyndiga ögon och säga att vi träffades och drack öl så det fick bli något svävande om att vi spelade spel och lyssnade på musik, vilket också var sant. 

Det är först som vuxen jag har förstått hur mycket Svallet betytt för min ungdom, min uppväxt och min självkänsla. Jag har svårt att tänka mig att något liknande Svallet skulle kunna återuppstå bland unga människor i dag, det vill säga Svallet-generationens barn. Lokalen finns kvar, så vitt jag vet sår den tom. Annars finns det många andra. Men att ta initiativet, skriva hyreskontrakt, röja, måla om och organisera, det ligger fjärran från många ungdomars medvetande i dag. 

Vi har vant våra barn vid att allt serveras färdigt. Från färdiga leksaker redan som bebisar. Därför ska en ungdomsgård också vara färdig. Och vi har en färdig ungdomsgård som, vad jag förstår, fungerar alldeles utmärkt. All heder åt de som driver den. Men ändå, den här känslan av att ha varit med som ägare, målat väggar, burit upp gamla soffgrupper från sopcontainrar och hoppat runt med sopkvastar till Status Quo, den känslan fanns bara hos vår generation. 

Vi har alla olika minnen av samma sak och vissa kanske har helt andra minnen av Svallet men jag tror ändå att de flesta gamla Svalletmedlemmar kan känna igen sig. Jag vet inte vad som har hänt med alla. Några är fortfarande mina vänner, några lärde jag aldrig känna och några har jag glömt. Men jag glömmer aldrig stämningen och gemenskapen på Svallet.