Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

När utanförskapet blir innanförskap

I min ungdom kände jag mig ofta utanför. Det var inte kul. Jag lyssnade på "så´n där knarkarmusik", jag tyckte om att gå ut i skogen, läsa böcker och bara ligga och titta på molnen. Det var inte så många i min ålder som gillade det.

Jag ville vara som "alla andra" men det var jag inte. Sedan har jag insett att det finns inget som heter "alla andra". Alla har säkert en period då de känner sig utanför. Perioden då man letar efter en identitet. Det finns en fördömande attityd i att använda uttrycket "alla andra". Precis som om man är bättre.

Jag har aldrig känt mig bättre än någon annan. Tvärtom. Mitt utanförskap har legat i att jag inte har känt tillhörighet. Jag längtade efter tillhörighet men jag lyckades aldrig knäcka koderna.

I dag är det annorlunda. Som vuxen har jag vänt mitt utanförskap till ett innanförskap. Jag kan känna tillhörighet med de allra flesta, jag har något gemensamt med alla jag möter. En del mer, en del mindre. Och tillhörighet är släkt med harmoni.

Jag tror att många unga i dag känner ett utanförskap. Hur ska man annars kunna leva i en värld där media ger oss normerna? Där media talar om hur "alla andra" är. Och hur man ska vara.

Sökandet efter en egen identitet har istället blivit ett sökande efter att passa in i normerna. På vägen dit tappar man sig själv. Man säljer sin själ till mediadjävulen. Kan det vara så?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det jag glömde...

För ett tag sedan hade jag den stora äran att få vara gäst på mattan hos Lasse Johansson. Det kändes väldigt fint att i en avspänd miljö få sitta och berätta om sitt liv. Mitt uppdrag inför kvällen var att välja ut två låtar som jag tyckte om och som ja hade något att säga om. Det kan tyckas ganska enkelt men jag hade mycket vånda inför detta. Till slut valde jag "For absent friends" av Genesis och "Kuda, kuda" av Tjajkovskij. 

Det jag glömde var ju att säga något om "Kuda, kuda". Det är Lenskijs aria ur operan "Eugene Onegin". Själva historien är ett svartsjukedrama där Lenskij har utmanat Onegin på duell fast han vet att han kommer att förlora. Arian handlar om han sista kärlekssång till  livet. 

 


Tjajkovskij var homosexuell och det är tydligt att Lenskij är ett självporträtt. På den tiden var homosexuell synonymt med förlorare. Det finns också ett tydligt släktskap mellan homosexualitet och opera. Många bögar är operaälskare. 

Jag är också operaälskare och jag älskar Lenskijs aria. Jag hade en katt en gång som jag döpte till  Lenskij bara för att han var så rädd. Det jag ville säga med det här valet av musik var att jag upplever en samhörighet med homosexuella utan att själv vara det. Jag tror det är känslan av utanförskap. Jag upplever det inte längre starkt och jag upplever det inte alls som något negativt. Snarare tvärtom. Men i min ungdom och tidiga vuxenålder var jag en sökare som letade efter tillhörighet.

Han som förde mig in på operalyssnandet på allvar var min lärare i perceptionspsykologi på bildlärarutbildningen i Umeå. Jag tillbringade många fina stunder i hans lägenhet och lyssnade på opera. Han var också homosexuell och han berättade om sin kamp i sitt identitetssökande i den lilla by han växte upp i.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här men... äsch, ni behöver ju inte läsa om ni inte vill, men någonting om sökandet efter en identitet. Det som är så viktigt och samtidigt så svårt idag. Sökandet efter oss själva. 

Jag låter det här inlägget mogna ett tag så kanske det kommer en fortsättning som är mer begriplig.

 /https://www.youtube.com/watch?v=L2_GBhFtM2U 

0 kommentarer | Skriv en kommentar