Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Tiden och sorgen

"Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid".

De orden ur Predikaren har jag alltid tyckt om. Att allt har sin tid. Glädjen har också sin tid, liksom sorgen. Tiden läker inte alla sår men den låter känslan sjunka in.

I går var jag på en god väns begravning. Ping och jag hade tagit på oss att fixa mat (mest Ping då...) och att göra i ordning lokalen. Jag var där på söndagen och ställde i ordning bord och dukade. Jag ställde också fram klockan en timme.

Tiden.

Vi kan styra klockan men inte tiden, kyssen men inte lyckan, tåren men inte sorgen. Vi kan inte styra våra känslor. Bara tiden kan få dem att ebba ut eller svälla över.

En begravning är en manifestation. En manifestation över sorgen. Och det är viktigt att få manifestera sin sorg för att sedan kunna gå vidare.

I dag var jag uppe vid gravplatsen och såg alla blommor. Det är en märklig känsla att möta döden i sällskap av fågelsång och knoppande träd.

Allting har sin tid. Fågelns sång har sin tid, äggen och kläckningen har sin tid. Knoppen som ska brista och blomningen har sin tid. 


Min mamma fick aldrig lära känna Anders. Synd, för de hade mycket gemensamt. De älskade människor och de älskade livet. Men mamma fick femtio år mer här på jorden. Nu ligger de snart nära varandra på den vackra griftegården. Det är många av mina bekanta som efter mammas urnsättning fått sin sista jordiska viloplats i närheten av min mamma. Mats-Olof, Conny, Gunilla och så nu Anders.

Allting har sin tid. Vi ses när det är min tid.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tiggare

Häromdagen var jag inne på systembolaget precis innan de stängde. Jag nickade vänligt åt tiggaren som satt utanför. Gick in och plockade åt mig det jag skulle ha, betalade och gick ut igen. Tiggaren hade plockat ihop sina saker och var på väg bort. Med sig hade han en kvinna som suttit vid en annan entre. Jag följde dem på avstånd och blev lite nyfiken. Vart tar de vägen efter dagens slut? Är det som många påstår, att det kommer en lyxig Mercedes och plockar upp dem? Jag gick lite långsammare. Såg dem gå in på den stora halvtomma gratisparkeringen vid järnvägen. 

Där, fjärran från lyx och flärd, uppsökte hon ett buskage för att uträtta sina behov medan han gick in för att starta den gamla rostiga bilen av modell tidigt 80-tal. 

Det är många som vet att dessa människor lever ett liv i överflöd. En del har ju till och med mobiltelefon. Må så vara men de två som jag såg verkade inte ha det alltför fett.

Jag har slutat att lägga pengar i burken. Jag vill inte vill att tiggeriet ska bli en norm. Jag vill inte att pappa ska komma hem till barnen och visa upp sin dagskassa. Barnen växer upp med bilden av att pappa, som ju är en förebild, gör något som är rätt och riktigt. Tiggeri kan aldrig accepteras. Tiggeri ska bekämpas. Inte genom förbud utan genom hjälp. Och nu finns det effektivare sätt än den kortsiktiga hjälp som lite skrammel i burken ger. Det är kanske bra att tiggarna sitter där. Nu vet vi att de finns och att de behöver hjälp.

Jag tänker inte ge mig in i debatten om huruvida det handlar om organiserat tiggeri eller inte. Jag vet inte. Och det finns alltför många som vet. Som minsann har sett. Kanske inte med egna ögon, men ändå.

Och det spelar inge roll. Organiserat eller inte, det handlar om människor i djup nöd. Jag vet ingenting. Jag ser bara det mina ögon ser och det mitt hjärta känner. Det är inga bilder i tidningen, inga reportage i TV. Ingenting är vinklat. Det är verkliga människor som sitter där framför mina fötter. Människor som du och jag. Med drömmar och fantasier. Människor med ett liv. Människor som har en dröm om ett liv som i vår värld är självklart. Ett arbete att gå till och en inkomst, tak över huvudet, mat på bordet och hela och rena kläder.

Jag försöker alltid möta tiggarens blick när jag går förbi. Jag märker att många undviker det. I det korta utbytet kan jag känna förståelse och kärlek. Man får tillbaka det man ger ut och även om jag inte lägger något i burken inbillar jag mig att de tycker om mig. Att vi tycker om varandra. Och att jag vill hjälpa. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till minne av en vän

Vi kände inte varandra speciellt länge. Kanske tre-fyra år. Men på den tiden hann vi komma varandra riktigt nära. Det är spännande att få nya vänner när man kommit en bit in i livet. Man har olika referensramar, olika minnen, kanske olika värderingar och kulturella grundplåtar.


 Vi var ganska olika men hade ändå mycket gemensamt.  Du älskade att dra igång projekt medan jag var mer avvaktande. Vi kompletterade varandra.  Vi hade inte känt varandra länge när du började prata om en semester tillsammans till Budapest.

   Mjaaa, varför inte, sa jag.

   Men vi måste beställa nu. Det är billigt nu. Och snart kan det vara fullbokat.

   Men, men, men…

   Vad är problemet?

   Njaeee….

   Ja men då så.

   Några klick senare var resan beställd och vi hade så underbart roligt tillsammans i Budapest, våra familjer och barnen tillsammans.

 Ett sammanfattande ord för dig var ”Handlingskraft”

 

Vi pratade ibland om döden. Du var så rädd för döden. Så oerhört rädd.

   Tänk att inte få se sina barn växa upp, sa du.

   För mig finns inte den tanken, svarade jag.

 

Jag inbillar mig att jag fyllde ett hål i din vänskapskrets. Det hålet där de existentiella samtalen finns.  Du hade ett stort djup. Ett djup som du kanske inte visade för alla.

 

Du hade många vänner, inte minst inom idrotten. Din bror ”Texas” var professionell fotbollsspelare och du var väl insatt i en värld som är mig helt främmande.  Du lyckades ändå få med mig och Ping på en golfkurs. Du tog med oss några dagar till Västerås där din gamle kompis och golfinstruktör Julle tog hand om oss. Vi hade förstås jätteroligt där med. Det hände till och med att jag lyckades få iväg en boll som inte bara gick åt rätt håll utan dessutom kom ganska långt. Lika roligt var det på kvällarna när vi hade trevligt och umgicks.

 

En dag i somras satt vi med var sitt glas vin och pratade som vanligt om livet. Jag märkte att det var något du ville säga men du höll på det.

   Jag vill inte att du säger det till någon…

   Nej, nej, nej…

   Jo, jag… jag ska bli farsa igen.

Åh, det var så roligt! Jag blev så glad, Anders. Jätteglad! Ebba skulle få ett litet syskon.

 

Hösten gick och snart började Sues mage bekräfta det som du hade sagt. Men du började också få utslag som du oroade dig för. Till slut tog du mod till dig och besökte läkare och de tog prover. Du fick vänta på resultaten och du började bli rädd igen. Den där rädslan för döden. Du hade själv googlat och tyckte att din hud visade tydliga likheter med malignt melanom. Jag avfärdade givetvis dina farhågor direkt.

 

Provsvaren kom men läkarna kunde inte fastställa vad det var. Du frågade rakt ut om det inte var cancer och de svarade övertygande att det inte alls handlade om det.  Du var inte lika övertygad. Flera läkare tittade på dig och de hade olika idéer om vad det kunde vara, men cancer… nej, nej, nej. Du fortsatte ändå envist med att hävda att det var cancer.

 

I takt med att Sues mage växte, växte också din oro. Jag blev irriterad på dig.

   Men ge dig nu. Ingen läkare säger att det är cancer. Litar du mer på Google än på läkarkåren? Var glad istället nu. Du ska snart bli pappa. Stötta Sue i sitt moderskap istället för att bara tänka på dig själv.

   Ja, vi får hoppas du har rätt…

 

I december föddes din lilla flicka. Ditt andra barn.  Du var lycklig. Men din lycka var inte självklar. Din oro låg fortfarande och grodde.  

 

Så kom beskedet.

 

Malignt melanom.

 

För sent att sätta in behandling.

 

Men det är aldrig för sent att tro på mirakel. Och jag trodde på mirakel. Hela tiden. Ända till den vackra vårdagen i söndags då Ping och jag och Lia hade tagit årets första cykeltur tillsammans, Ping kommer hem, öppnar sin mobil och bleknar.

 

Du får inte se dina barn växa upp, Anders. Men de får leva med minnet av en underbar pappa. Och de har en fantastisk mamma.

 

Tack för att jag fick lära känna dig. Minnet av dig kommer alltid att vara ljust.