Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Om äldrevård

Det här är nog den finaste bilden jag har på mina föräldrar. Fotografen heter Christer Lennartsson och jobbade då på det äldreboende där min mamma levde sina sista år. Min pappa var uppe och hälsade på henne i princip varje dag. Han hade en stor uppgift att fylla för han kom alltid och hjälpte henne med maten. Han var nog inte till någon större hjälp egentligen. Personalen hade skött det både bättre och effektivare. Men de lät honom hållas och han blev dessutom alltid varmt mottagen när han kom upp. Han blev som en del i deras vardag. Man kan på sätt och vis säga att personalen där tog hand om honom också. Han fick känna sig behövd och han hade en uppgift. Han fick också dela den här stunden med min mamma som de båda så väl behövde.

Nu bor min pappa också på ett annat äldreboende. Han har stretat emot i det längsta. Han ville inte till något boende för "det är ju bara en massa gammfolk" som bor där. När värken i hans ben tilltog och han fick allt svårare att gå började han ge med sig lite. Ett boende kanske inte vore fel men "jag måste ju bli lite bättre först". Nu är han i alla fall där och han trivs bättre än någonsin. Han får all den kärlek och omvårdnad han behöver av personalen.

Med det vill jag bara ge min bild av hur äldreboendet kan se ut här i Tranås. Det kommer fram så mycket negativ kritik. Den positiva syns inte lika mycket. Den är inte lika intressant för media. Säljer inte lika mycket lösnummer. Kritiken är säkert befogad. Att som anhörig komma och få se hur ens föräldrar utsätts för vanvård måste vara förskräckligt. Men jag har aldrig sett det och jag tror att det ändå sker i olyckliga undantagsfall.

Jag beundrar personal på äldreboenden. De är vardagens hjältar. De tar sig an alla dessa äldre, som inte alltid är så trevliga, med ett leende. Tålmodigt fångar de upp maten som rinner utanför munnen på Greta och när Asta för hundrasjuttioelfte gången säger "Jag vill hem..." får hon återigen svaret "Men du är hemma nu. Här hos oss".

Så om någon läser det här och jobbar, har jobbat eller kommer att jobba inom äldrevården: Ni är fantastiska och underbara människor som väljer att jobba med gamla människor och ge dem ett värdigt avslut på den här vandringen. Tack.

Den nya anonymiteten

Morgonens fundering får bli den om anonymiteten, den som har legat och grott en längre tid. Den började egentligen redan i tonåren, när bilarna började byta registreringsskyltar. Jag, som då var ganska nyinflyttad norrlänning, tyckte om att se hur bilarnas skyltar började på F istället för AC. Ibland kunde man se ett E och jag tog genast reda på att den bilen kom från Östergötland. Ibland såg man någon med A eller AA och då var det "en sådan där" stockholmare. De körde ofta fort. Och vårdslöst. Jo jo, fördomarna grasserade redan på den tiden. Någon enstaka gång hände det faktiskt att man såg någon bil med AC och då hade man nästan lust att springa ut i vägen och stoppa dem bara för att prata med dem och höra var de kom ifrån. 

Nu håller det fasta telefonnätet på att läggas ned och det är bara en tidsfråga innan alla har mobilnummer. Jag har lärt mig att som smålänning identifiera mig med 0140 och det är alltid lika trevligt att slå ett 090-mummer till mina släktingar i Umeå. Nu har jag ingen identitet alls med mitt telefonnummer. Det tog extremt lång tid för mig att lära mig mitt mobilnummer, kanske för att jag hade svårt att identifiera mig med det.

Anonymiteten smyger sig över oss. Vi stör oss på kvinnor med slöja men själva går vi runt med en osynlig slöja över ögonen. Den som hindrar oss från att se varandra i ögonen. När vi vandrar genom stan sätter vi på mobilen, tar ut de viktigaste koordinaterna och kryssar fram genom ett hav av mänsklighet utan att lyfta blicken. Det har blivit besvärande att bemöta en blick, att le eller att säga "Hej!". Istället glider vi in i anonymitetens töcken.

Dialekterna är också på väg att försvinna. När jag som barn kom till Småland tyckte jag det var roligt när mina vänner skrattade åt mina norrländska uttryck. (För de gjorde det aldrig elakt) Jag till och med förstärkte den norrländska accenten. Norrländskan var en del av min identitet och berättade om min kultur och mitt ursprung. 

Vi är på väg att förvandlas till en grå massa av nationell anonymitet. Vi projicerar vår egen identitet på de olika medlemmarna i dokusåpor och realityserier. Men jorden snurrar på och vi är rätt glada ändå.